Krönikor

Spara inte på skolan – snart syns konsekvenserna

Om jag kunde skulle jag låta brodera upp flera tusen bonader för att hänga hemma hos varenda kommunstyrelseordförande, riksdagsledamot och minister. Där skulle stå: ”Spara inte på skolan.” Inte särskilt poetiskt kanske, men väldigt sant. Skulle de bara komma ihåg detta enkla skulle vi klara oss genom de flesta konjunktursvängningar och utbildningspolitiska nycker utan alltför många revor i framtidens väv.

Men det gör de inte. Kommer ihåg det alltså. I veckan visade Sydsvenskan att Lunds kommun, av alla, skurit bort 100 medarbetare i utbildningsförvaltningen på ett år – trots att befolkningen växer. Den liberala ordföranden i utbildningsnämnden såg dock inga problem med det. Tvärtom, sa hon, skolan har haft för mycket personal.

Det är så dumt att klockorna stannar och blommorna vissnar. Undervisning är en relation. Och en enda sak om relationer har livet lärt mig: de kräver tid. Annars dör de. För att kunna bedriva undervisning så behöver läraren och klassen, och läraren och varje enskild elev, förstår varandra, se gemensamma mål att arbeta mot och vilja lyssna tillräckligt på varandra för att kunna ta sig över hindren på vägen.

När lärare tvingas springa mellan salarna för att hinna med, inte har tid att förbereda sina lektioner eller reflektera över sin praktik, så blir undervisningen lidande. Visst, elever som har det bättre förspänt klarar sig ändå. Men alla som behöver skolan mest, alla för vilka skolan är chansen till ett liv att vara stolt över och trivas med, drabbas. Och drabbas hårt.

Pandemin har visat något om hur vi ser på skolan, bortom högtidstalen. I ett rasande och alldeles för sant inlägg konstaterar Göteborgsläraren Karin Berg hur det främsta argumentet för att hålla grundskolorna öppna i våras var att föräldrar i samhällsviktiga funktioner behövde kunna gå till jobbet. ”Skolan blev i ett svep reducerad till en förvaringsplats där föräldrar dumpar sina barn snarare än en plats där det ges livs- och samhällsavgörande utbildning.”

Därför kunde man också stänga gymnasierna, utan för mycket knorr och det dröjde förvånansvärt länge innan det gick upp för skolans huvudmän att för en hel del elever var det en kris i sig. Det fanns möjlighet att göra olika undantag, men ofta användes de inte. Istället spreds en bild av att undervisningen som gavs på distans var lika bra som om den varit på plats.

Det kan jag berätta. Det var den inte.

Och det är den inte. Fortfarande hålls många gymnasieelever hemma halva sina scheman, som en slags regulator för antalet resenärer i kollektivtrafiken. Det här bygger nu upp en stor utbildningsskuld som kommer bli förödande för många enskilda unga. Kommuner borde göra allt för att söka efter större lokaler att låna, alternativa färdsätt, extra terminer, annan schemaläggning – ja, allt för att eleverna ska få den tid de behöver i alla fall. Men det verkar man inte göra. Istället låtsas man som att skolan, med Karin Bergs ord, kan trycka ut lika mycket kunskap på samma tid som alltid oavsett förutsättningar.

Lärare och rektorer trollar med knäna. För elevernas skull. Men det är naivt att tro att resultatet kommer bli detsamma som om tiden med varandra var densamma. 

Särskilt som politikerna som borde ge rätt förutsättningar tittar på, och sparar lite till.

Snart kommer konsekvenserna synas. Som utslagning, sociala kostnader och förlorade talanger. Det kommer bli dyrt. Ingen besparing alls.

Alla aktivister, i och utanför fina korridorer, som fick fossilerna i Preem på fall.

Jensen-rektorn och de debatterande riskkapitalisternas öppna klassförakt.