Att göra saker och ting ”som en käring” har man ju hört talas om. Det brukar sällan vara positivt, och att slå tjejslag i brännboll är inte heller något vidare. Ändå stod indignationen högt i tak när det dök upp ord för beteenden som anses vara typiska för män, som att mansplaina, killgissa och tupprepa.
Men vad är det då? Jo, att mansplaina är att i onödan förklara något för en kvinna. Något som hon redan vet, men som mansplainaren inte har tagit reda på om hon vet eller inte. Han vill ha något att prata om och briljera lite, och utgår helt enkelt från att kvinnan han talar med inte vet.
Här någonstans protesterar en del män: Jamen, hon får väl säga det, då! Och det kan hon ju göra. Min erfarenhet är att det inte alltid går fram till en inbiten mansplainare, men det är inte det som är poängen. Beteendet kan ha ett namn även om det i och för sig går att hantera.
Killgissa och tupprepa
Killgissningen är lite besläktad med mansplainingen, på så sätt att båda handlar om att övervärdera sina egna förmodade kunskaper. Den som killgissar uttalar som ett faktum något som han tycker borde kunna stämma men egentligen inte vet.
Men gör vi inte det, allihop? Skulle inte ett vanligt samtal om nästan vilket ämne som helst bli omöjligt om alla skulle ha källhänvisningar och bevis på allt de säger? Kan man inte kolla en del saker efteråt?
Jo. Absolut. Det kan man, och jag tycker att killgissningar är helt okej, bara killgissaren tål att bli rättad. Annars är det drygt.
Sen har vi tupprepningen, som är lite mindre känd än de båda andra. Den uppstår när någon, ofta en kvinna, säger något som nästan ingen uppfattar. Eller lyssnar på. Kanske är det ett förslag, kanske ett skämt. Men den enda som hör det är tuppreparen, som plockar upp det och upprepar det – som om det var hans eget förslag eller skämt.
– Men hallå, det där sa ju jag för tio minuter sen! säger sällan den som sa det först. Det vore ju pinsamt.
En skillnad på makronivå
Är det en kvinna som blir utsatt för sånt här? Ofta är det nog det, om jag får tantgissa lite. Inte alla kvinnor, inte alla män. Men de här uttrycken – mansplaina, killgissa och tupprepa – passar in i ett mönster som språkforskare har sett när de har jämfört kvinnors och mäns språk. Det är en skillnad på makronivå, inte mellan varje man och varje kvinna.
Skillnader mellan kvinnors och mäns sätt att tala har man iakttagit och studerat i mer än hundra år. Undersökningarna visar bland annat att män tar mer plats i samtal, ger sig mer tid, avbryter oftare, uppträder mer självsäkert. Kvinnor talar ofta snabbare och uttrycker sig mer subjektivt och mer i frågor än män. Vi tenderar att inbjuda till förhandling om hur det ligger till, snarare än att fastslå hur det är. Eller hur?
Kvinnor använder också fler så kallade osäkerhetsmarkörer, som kanske, lite, det skulle kunna vara så att. Jag lägger själv märke till det när jag skriver. Ibland får jag stryka några kanske för att det inte ska låta för veligt.
Men kanske handlar det inte om osäkerhet. Inte alltid i alla fall. Det kan också handla om att våga erkänna att det skulle kunna vara på något annat sätt. Att inte behöva spela tvärsäker.
Mer testosteron gav fler fel
Om vi nu antar att det stämmer att kvinnor uttrycker sig mindre tvärsäkert än män – vad beror det på? Könsroller, genusmarkörer, överordning och underordning genom historien, kan man förmoda.
En kalifornisk undersökning antyder att särskilt killgissningen också kan ha en biologisk förklaring. Man jämförde en grupp försökspersoner som hade fått en dos testosteron med en kontrollgrupp. Grupperna fick göra ett mattetest och ett annat test som undersökte förmågan till eftertanke, och gruppen som hade fått testosteron gav 20 procent fler felaktiga svar.
Professor Colin Camerer, som ledde experimentet, kommenterade i Science daily: ”Vad vi fann var att testosterongruppen gav fler snabba svar på tankenötter där den första gissningen vanligen är fel. (…) Antingen hämmar testosteronet den mentala kontrollen av arbetet eller också ökar det känslan av att ha rätt.”
Intressant nog var alla försökspersonerna män. Det var nämligen inte skillnader mellan könen man ville belysa utan effekten av att tillföra extra testosteron, vilket många tydligen gör i USA.
Biologi och biologism
Testosteronförklaringen är biologisk, men inte nödvändigtvis biologistisk. Inte ens om den stämmer. Det blir den först om man därav drar slutsatsen att män ska dominera samtalet. Vilket vore en lite konstig slutsats av att mer testosteron ger fler förhastade slutsatser.
Kanske finns det en biologisk förklaring till att det händer, när det händer. Men det tar i så fall inte ifrån någon man ansvaret för sitt beteende. Precis som det inte tar ifrån kvinnor ansvaret för att säga sin mening och ifrågasätta tvärsäkra uttalanden. Både egna och andras.
