Dora Wester och zonen – kapitel femton: Ingenmanslands-spelet

Jonatan verkade distraherad. Han brukade göra katorna så flytande, så sömlösa. Nu stannade han upp ibland. Såg ut att behöva tänka efter vad nästa rörelse var. Dora var bättre. Hon hade flyt. Det var svårt att fatta vad det var hon spelade upp. För det måste, trots att Jonatan förnekade det, om och om igen, finnas en betydelse, någonting rörelserna härmade. Som i japanska kampsporter. De efterliknar rörelser som en människa med svärd skulle göra. Trodde hon.

– Bra, sa Jonatan. Vi tar en paus.

Dora nickade och gick bort till sin handduk och vattenflaska. Hon tog ett par klunkar. Någonting måste rörelserna vara bra för. Jonatans vägran att erkänna det gjorde henne bara ännu mer nyfiken och övertygad om att han dolde något. Hon var inte dum i huvudet. Vissa rörelser hade hon räknat ut hade med simning att göra. Andra med att ta sig upp ur vattnet. Hon hade redan märkt att vissa rörelser hade kommit till användning när hon skulle få Jonatan att godkänna hennes sätt att dyka. Det hon inte visste var om de eländiga dyken också var något annat egentligen. En dubbelbluff? Twist? Nåt sånt. Och troligtvis handlade allt i slutändan om simning. Om att ta sig fram i ingenmansland.

– Du, sa Jonatan. Gå och byt om. Vi ses nere vid datorn om en halvtimme.

Dora nickade tacksamt. Datorn betydde antagligen något mindre tråkigt än katorna. Som om hon skulle få ett bälte. Det hade varit rätt kul. Rött, bestämde hon. Hon skulle kräva ett rött bälte av Jonatan. Sen ett lila. Så där djuplila som frukterna hon brukade få ibland. De med rosa fruktkött och blodröda kärnor som verkade blöda in i det rosa.

Tillbaka i sin hydda la hon sig i hängmattan en stund. Med tiden hade hon vant sig med att sova i en hängmatta. Människor hade sovit i såna i tusentals år på många ställen på jorden och det hade ju gått bra.

Hennes tankar började att vandra. Hon hade lagt märke till att hon inte hade längtat hem någon gång. Hon var så säker på att det var här hon behövde vara just nu att hon inte ifrågasatte det.

Hon tänkte på mamma och pappa, på sina vänner därhemma. De kändes overkliga. Overkliga? Hon var på en annan planet, full med konstiga varelser, den ena galnare än den andra, och höll på att lära sig att resa till andra planeter full med ännu fler konstiga varelser. Var inte det overkligt så var inget det. Men det kändes inte så. Inte som om hon var med i en film. Inte som en dröm eller en fantasi. Det kändes självklart och rätt. Sant.

Hon måste ha slumrat till för hon såg plötsligt Jonatans glada ansikte stirra ner på henne.

– Hoppsan, var allt han sa.

Dora var snabbt på fötterna. Jonatan hade redan börjat gå mot datorn när hon kom ut ur hyddan. Hon sprang ikapp honom. Han verkade plötsligt så pigg. De måste vara på väg att göra något han gillade. Och han gillade att veta att hon visste det. Det var det enda hon var säker på.

De anlände till datorn utan att Jonatan bubblade över och berättade. Han satte sig bredvid Dora framför datorn och kallade upp en meny. Den hängde glänsande framför dem tills Jonatan med ett par snabba rörelser letade upp en nivå som Dora inte hade sett förut.

Rubriken fick henne att rycka till. Karta över ingenmansland.

Jonatan rörde händerna snabbare än någonsin hade sett honom röra dem. Någonting gav honom extra energi.

– Du gillar det här, va?

Jonatan nickade.

– Som barn hade jag spelet. Ingenmanslandsspelet. Jag satt vid datorn i timmar och spelade. Frågor om länder om de tusentals ställen som fanns på kartan, som uppdaterades när nya dammar dök upp och gamla försvann, stängdes av sig själva eller spärrades av federationen. Det sitter i händerna. Min idol var Jorut Karelian som kunde allt. Allt. Till slut tröttnade folk på att tävla mot honom. Han vann allt. Allt!

Medan han pratade zoomade han in mot Espia, som låg ganska centralt, nära jorden. Hur långt det var mellan de båda planeterna i den vanliga rymden visste hon inte och ville inte veta, tanken fick hennes hjärna att börja snurra på ett obehagligt sätt. Det kändes verkligen som om hjärnan snurrade runt. Som en karusell. Utan hästar och vagnar.

– När du lärt dig hela den här kartan utantill kan du börja simma. Om dammen på jorden öppnas kan du ta dig hem och träffa dina nära och kära. Men du kommer inte att vilja stanna där. Den som har fått smak på ingenmansland brukar sällan titta tillbaka. En hel del har gått ner sig i förtvivlan till slut. Precis som människor behöver många andra arter varandra. De kollektiva…

– Kollektiva?, avbröt Dora.

– Ja, såna arter som på olika sätt lever i en gemenskap med någon form av kontakt med varandra. En del genom en drottningliknande boss. Ibland i ett nätverk utan egentligt centrum, en hjärna, en själ, uppdelad på många varelser.

Med en fascinerad min nickade Dora mot kartan.

– Om vägen till att se sånt går via att lära sig den där kartan så vill jag börja nu.

Jonatan skrattade. Det var sällan Dora egentligen visade mycket entusiasm inför sin träning. Han var övertygad om att hon verkligen ville bli simmare och och hon skulle bli en alldeles utmärkt sådan. Kanske en speciell simmare? Men hon var ingen träningsnarkoman direkt. Hon gjorde det hon skulle. Bra, men inte glänsande. Nu var det inte glänsande han var ute efter. Många simmare hade varit ess under sin träning men visat sig vara genomsnittliga simmare. Det var i trånga situationer man prövades, så var det bara.

De satte på sig varsin hjälm och klev in i datorns värld. Dora hjärna vinglade till. Inte olikt känslan av att den snurrade runt. Det tog henne några sekunder att ta in det enorma rum de befann sig i. Ingenmansland förenklat. Som en tunnelbanekarta men i 3D och hundratals gånger större. De hängde mitt i alltihopa. Dora höll emot en impuls att gnugga sig i ögonen. Det skulle inte hjälpa. Hon såg inte det här med ögonen. Det enda sättet att få ordning på synen var att vänta ut datorn. Den fick allt rätt efter en liten stund. Olika varelsers nervsystem eller liknande var så olika varandra att den mesta av datorernas kraft gick åt till att anpassa sig till dem.

Hon kände igen en handfull av dammarna. Jorden, Espia, C3, Valrossarnas planet Luala och Viskningarnas planet. Men de andra runt hundra dammarna hon kunde läsa namnen på kände hon inte igen. Allt var ett enda vimmel. Hon fattade inte hur hon skulle lära sig tio gånger fler. Tio gånger mer.

– Tricket är, som alltid, att inte försöka. Ingen kan nöta in allt det här på vanligt sätt. Du måste läsa på, tjata på dig själv, men i slutändan är det datorn som överlämnar kunskapen. Som ritar in saker i din hjärna.

De reste runt mellan de olika dammarna i närheten medan Jonatan berättade vad han visste om dem. Datorn kunde ha berättat mer, men Dora tyckte om att höra honom och hon visste att han trodde att kunskap lärdes in lättare om den kom samtidigt från två världar. Lät flummigt, men hon höll med. Det var lättare med Jonatan bredvid sig i datorn.

Hon började långsamt få en känsla för en del platser i alla fall. Jonatans berättelser som äventyr han varit med om på olika ställen, om andra simmares äventyr och om federationens hjältemod på många av de platser de besökte. Bra sätt att börja, tänkte Jonatan. Sockret först. Det beska får komma senare, när hon fått smak.

Han backade plötsligt ur datorn och drog med sig Dora.

– Vi gör kväll nu.

Han reste sig upp. Dora satt kvar. Hon var yr i huvudet, hon brukade inte gå ur så fort.

– Du är ledig i morgon. Jag ska göra en annan grej. Över dan.

Dora nickade. Hon borde tycka att det lät skönt, men hon kände sig lite snuvad. Hon ville göra mer i datorn. Se mer. Hon skulle kunna koppla in själv, men hon skulle inte komma långt utan Jonatan. Sova länge. Hänga med visslarna. De kan ha något kul på gång. Nåt som inte har ihjäl någon.

Jonatan försvann snabbt. Han hoppades att han hade hunnit därifrån innan Dora började ana att det var något han inte ville berätta.

Dora såg efter honom och tänkte inte på någon hemlighet. Hon tänkte på jorden. På att det skulle vara rätt skönt att komma hem. Titta till alla.