Föreställ dig städer som grönskar och blommar vilt. Offentliga trädgårdar och odlingar istället för gräsmattor och parkeringar. Grönområden som hänger samman med vidsträckta skogar långt bortom staden. 
I den brittiska staden Nottingham är det ambitionen. 

Till följd av pandemin har stadens planer på att bygga ut shoppingcentret Broadmarsh i Nottingham city skrotats. Vidare har den allmänna opinionen, bland annat genom namninsamlingar, tryckt på för att ersätta betongen med grönska; ekologisk restaurering, vilda habitat och odlingar.

Nottinghams stadsrådgivare David Mellen menar att staden, som också satsar på att bli Storbritanniens första koldioxidneutrala city, vill hörsamma allmänhetens vilda påtryckningar. Och redan har organisationen Nottingham Wildlife Trust börjat skissa på en plan om att återskapa stadens ekologiska miljö, som i ett nästa steg ska länkas samman med Sherwood-skogen. Det är möjligt att Nottingham om bara några år har en helt igenom förvildad stadskärna.

Förvildning, eller rewilding som det kallas internationellt, är på frammarsch i flera länder. Det är egentligen ett samlingsbegrepp för en mängd metoder, som tidigare mest har associerats till införandet av stora betesdjur i skyddade naturvårdsområden eller återinförande av rovdjur i miljöer där de sedan länge utrotats. Men en i dag växande trend inom rewilding är alltså förvildning av tätorter och städer, som i Nottingham.

Enligt en studie som publicerades i Restoration Ecology tidigare i år kan förvildning av städer, urban rewilding, gynna klimatet, den biologiska mångfalden och folkhälsan. Och organisationen Rewilding Europe, som driver flera projekt över kontinenten, menar att förvildning av urbana miljöer aldrig varit så angeläget som nu.

Fördelarna med urban rewilding är många. Renare luft, vackrare miljöer och självförsörjning med viktiga grödor och örter är några. Klimatet och den biologiska mångfalden är andra. För att inte glömma de sociala och psykologiska aspekterna av lokal resiliens.

Det behöver inte heller kosta särskilt mycket. Nottingham Wildlife Trust visar snarare på att en genomtänkt förvildning av staden kan minska offentliga utgifter, och det inte minst för folkhälsan och sjukvården vars utmaningar ofta kopplas till förstörda ekosystem och människans alienation från just naturen.

Tänk om svenska städer kunde inspireras av städer som Nottingham. Tänk om också vi ställde krav på ekologisk restaurering och förvildning av våra städer. Tänk om skogsträdgårdar och odlingar fick bli ett naturligt inslag i varje urban miljö, i varje svensk tätort. Hur skulle dina egna kvarter kunna utvecklas och växa fram?

Förvildning är ett konkret och realistiskt sätt att påverka vår livsmiljö, men också en effektiv metod för att minska våra ekologiska avtryck. Det kan också, vilket Nottingham räknar på, skapa helt nya, gröna och meningsfulla jobb.

I naturen hänger allting samman. Det är en av ekologins grundläggande regler, och det blir allt mer uppenbart att vi inte kan fortsätta sätta det vilda på undantag. Inte ens i städer. Framför allt inte i städer, som sen begynnelsen utvecklats genom exploatering av rurala miljöer.

Om vi med god livskvalitet vill överleva och vända den pågående katastrofen, med artutrotning och klimatkriser, psykisk ohälsa och pandemier, måste alla delar av våra samhällen bli en integrerad del av den vilda världen.

Därför hör rewilding hemma i alla agendor. Lokala som regionala, nationella som globala.

DEBATT. I dag, den 30 november, är Remembrance day for lost species. En parallell på hösten till Biologiska mångfaldsdagen på våren.

Det ger en möjlighet att varje år att ta del av läget för utdöende och hotade arter, lika väl som för kulturer, livsstilar, traditioner och ekologiska nischer och habitat. En riktigt viktig dag, med andra ord, trots att de flesta svenskar troligtvis inte känner till den eller uppmärksammar den.

Frågan om myllret av allt levande drunknar i allting annat som dör eller alla som dödar i denna vår högst oroliga tid. Det ryms liksom inte riktigt – trots att det är precis denna komplexa mångfald vi alla i grunden lever av! Alla varelser, alla arter, allt levandes samspel på planeten är ju den samlade väv som bär livet.

Blind kortsiktighet

Vi är emellertid några som sörjer detta på riktigt, inte enbart när till exempel Sumatranoshörningen nu enbart har mellan 30 och 100 individer kvar. Regnskogen där nere har försvunnit och styckats upp för oljepalmsplantager och gruvor. Ekonomistiskt tänkande och otyglad kapitalistisk kortsiktighet är blind för både långsiktig hållbarhet och själslig tillhörighet!

IPBES är en internationell plattform för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. De skriver i sin rapport att en miljon djur- och växtarter riskerar att utrotas globalt, vilket motsvarar cirka en åttondel av alla som nu existerar. Andra forskare varnar för att vi är på väg in i ett nytt massutdöende, där uppemot tre fjärdedelar av arterna kommer att försvinna.

Allra mest akut hotade är vilda ryggradsdjur; de har minskat med hela 69 procent på 50 år. Av de cirka 21 700 arter som finns i Sverige, klassificeras enligt Naturvårdsverket 4 746 som rödlistade, varav 2249 är hotade. Bland de direkt utdöende märks järv, fjällräv, mellanspett, vitryggig hackspett, fjällgås, havsörn och lövgroda. Sammantaget visar antalet rödlistade arter de senaste 20 åren på en sorgligt negativ trend för den biologiska mångfalden.

Igenväxning och avverkning är de mest avgörande ingreppen för många av dessa rödlistade arter. Enligt art- och habitatdirektivet från EU handlar det om markanvändning, främst jord- och skogsbruk, för de arter som listas där. Kraftfulla insatser krävs nu för att hejda den pågående förlusten av biologisk mångfald i världen och Sverige, men det räcker inte med bara blommande kantzoner och öppna sandytor.

Det är visserligen bra exempel på metoder som verkligen behöver spridas, men så länge det inte anses lönsamt för lantbruket att beakta biologisk mångfald, tillämpas där samma bakvända logik som på Sumatra. Detta trots att självaste World Economic forum har pekat ut att förlust av biologisk mångfald och ekosystemkollaps faktiskt också är ett av de största hoten mänskligheten står inför. Utan friska myllrande ekosystem hotas helt enkelt all matförsörjning, hela ekonomin och det berövar oss ren luft och drickbart vatten.

Hänger ihop med klimatet

Men klimathotet, då? Är inte det mer akut att tackla? Jo, men dessa företeelser är synnerligen intimt förknippade med varandra: förstörda biotoper leder till klimatförsämring och klimatförsämring leder till förstörda biotoper!  Därför hjälper faktiskt biotopskydd av olika slag även klimatet.

Man måste dock inte vara faktadriven eller politisk för att finna argumenten; vi som insett hur allt detta hänger samman, både ekonomin, ekologin och de samlade överlevnadshoten, är ofta naturälskare. Vi inser hur avgörande det också är att ofta tillåta sig att vara i den natur vi vill skydda. Uppleva den. Andas in fukten, dofterna och smekningen från en åldrig tallskog. Spetsa våra öron för att höra när spillkråkan varnar. Sitta ute under svarta himlar och tysta ta in stjärnhimlens outsäglighet.

Kort sagt – ibland resa oss från skrivbord, skärmar och headsets. Lämna asfalten och öppna upp våra själar och trampa in mer mossa under stövlarna. Öppna sinnena och hjärtat för skönheten och den stora tillhörigheten till naturen som vi alla – alla! – bär djupast inom oss.

Lägg en minnessten

Vi råder alla att leta på nätet om det finns ett livsröse i dina trakter. Gå dit och lägg ner en liten minnessten. Andas, be och med vördnad minnas alla arter som skapats för att befolka denna planet jämsides med oss människor. De är våra omistliga medlevare.

Eller bygg ett livsröse själv och bjud dina vänner, grannar och familjen!

Det är ett stort antal länder inklusive USA, Kanada, Japan och en rad Europeiska länder som under den pågående klimatkonferensen COP28 går ut med budskapet om att kraftigt öka kärnkraften.

Sverige tar nu konkreta steg mot ny kärnkraftskapacitet och jag är glad att stå sida vid sida med likasinnade länder här på COP28, sade statsminister Ulf Kristersson (M) under ett anförande på lördagen.

Enligt avtalet kommer kärnkraften att spela en nyckelroll för att nå målet med minskade koldioxidutsläpp. Målet är att tredubbla kärnkraftskapaciteten till 2050 jämfört med 2020 års nivåer.

Till finrummet

Ulf Kristersson pekade under en presskonferens på att kärnkraft har gått från att vara nästan skamfyllt till att få en framträdande roll på årets klimatmöte.

– Vi ska vara bland dem som leder den utvecklingen. Det vore bra om vi kunde få samsyn i Sverige om att kärnkraft är en viktig del i omställningen. Där är vi inte än men vi är på väg.

Näringsminister Ebba Bush (KD) lyfte de initiativ som tagits för underlätta utbyggnaden av kärnkraft i Sverige, bland annat genom en utredning som ska över kärnavfallsprogrammet och ansökningsavgifterna.

– Sverige är ett föregångsland och vi visar att det går att vända klimatångest till klimathopp, mycket tack vare svenska företag, säger Busch.

Avtalet är inte ett bindande avtal utan mer av ett ”gentlemens agreement” enligt Bush.

– Men det kommer att påverka företagens investeringsbeslut.

Tredubblingen som avtalet avser ska inte nödvändigtvis ske i varje enskilt land.

Får kritik

Bland länderna som ingått i överenskommelsen finns Storbritannien, Bulgarien, Kanada, Finland, Frankrike, Ungern, Sydkorea, Moldavien, Marocko, Nederländerna, Polen, Sverige, Ukraina och Förenade Arabemiraten.

John Kerry, USA:s särskilda sändebud för klimat, säger i sitt anförande att FN:s klimatpanel IPCC tar upp kärnkraft som ett sätt för hur världen klarar 1,5-gradersmålet.

– Vi kan inte nå noll nettoutsläpp till 2050 utan en del kärnkraft. Det är inte politik eller ideologi – det är matematik, säger han.

Kärnkraft som förnybar energikälla väcker också motstånd. Jeff Ordrowe, en representant för miljörörelsen 350.org säger att de uppskattar att USA:s president Biden vill satsa på alternativ till fossila bränslen men att kärnkraft är en ”farlig distraktion”, något som olyckan vid kärnkraftverket i Fukushima satte ljuset på.

Mänsklighetens spår går att finna från de djupaste marina klyftorna till de högsta bergen och de mest avlägsna platserna på Antarktis och Arktis. Våra utsläpp av växthusgaser har destabiliserat klimatet och vårt brukande av jordens resurser har fått forskare att varna för en ny massutrotning av arter. Förra gången det skedde störtade en meteorit ner i havet utanför Mexiko. Solen förmörkades och miljön på planeten förändrades för all framtid. En geologisk epok gick i graven och en ny tog vid.

Nu – 66 miljoner år senare – är det många som anser att vår påverkan på planeten är så stor att det innebär en ny geologisk epok. På en konferens vid millennieskiftet myntade kemisten och sedermera Nobelpristagaren Paul Crutzen, ett namn på en ny geologisk epok; antropocen, människans tidsålder. En epok han menade hade påbörjats i samband med att den första ångmaskinen designades 1784, vilket banade väg för industrialiseringen.

Avgörandet närmar sig

I takt med att klimat- och miljökrisen accelererat har begreppet använts flitigt av allt från forskare till journalister och författare. Men någon ny geologisk epok räknas det ännu inte som. Något Paul Crutzen beklagade sig över i tidskriften Yale Environment redan 2011.

”Det är synd att vi fortfarande officiellt lever i en tidsålder som kallas holocen. Antropocen – människans dominans över biologiska, kemiska och geologiska processer på jorden – är redan en obestridlig realitet.”

Ett årtionde senare är ordet fortfarande bara ett förslag. Men ett avgörande närmar sig. För att begreppet ska kunna få ett formellt erkännande måste förslaget först klara en omröstning i Internationella stratigrafiska kommissionen (ICS), som kan beskrivas som något av en beskyddare av olika geologiska tidsindelningar. Att slå fast att en geologisk epok slutar och en ny tar vid är nämligen inte gjort i en handvändning. Geologen Jan Zalasiewicz, som 2009 tillsattes att leda den arbetsgrupp som skulle utreda frågan, säger i en intervju med nyhetsbyrån AFP att de i geologiska data såg en tydlig förändring i tidsepoken holocens stabilitet. Bevisen fann arbetsgruppen i iskärnor, sediment och korallskelett, i form av mikroplast, evighetskemikalier, ämnen från konstgödsel, bekämpningsmedel, partiklar från förbränningsmotorer och rester från vätebomber.

– Jag blev överfallen av antropocen och har sedan dess varit kidnappad utan hopp om frigivning, säger Jan Zalasiewicz i intervjun med AFP.

Men var det en ny geologisk epok? Frågan arbetsgruppen började utreda var inte bara om utan också när den nya geologiska epoken i så fall kunde ha påbörjats. Tiden i samband med industrialiseringen, som föreslagits av atmosfärskemisten Paul Crutzen, förkastades. Förvisso fanns det gott om spår från industrialiseringens begynnelse i delar av Nordeuropa. Men inte globalt. Däremot fann gruppen betydligt fler spår från efter andra världskriget, då den ekonomiska boom påbörjades som kommit att kallas den stora accelerationen.

– Det kvittar vad du tittar på, det kan vara befolkning, det kan vara hur mycket kväve vi använder, havsförsurning, plast, hur många Mcdonaldsrestauranger det finns, det är bara att välja din favorit av markörerna, säger Kevin Noone, professor i Kemisk meteorologi vid Stockholms universitet, som inte deltagit i arbetsgruppen men följt dess arbete genom åren.

Jakten efter en ”golden spike”

2016 röstade gruppen för att lägga fram antropocen som förslag på en ny geologisk period. Men en pusselbit fattades innan frågan kunde skjutas vidare till ICS: en plats där man kan peka på en ”golden spike”. Det vill säga något som kan markera hur världens förhållanden – såsom klimat och miljö – från den punkten i tiden förändrades, för alltid. Motsvarande plats för när dinosaurierna dog ut återfinns i El Kef i norra Tunisien där spår av iridium vittnar om den meteorit som träffades planeten för 66 miljoner år sedan och innebar en början på den paleocena tidsepoken.

– Det är en sällsynt metall, men när asteroiden träffar jorden, så spreds den över hela planeten, berättar Kevin Noone.

I en iskärna på Grönland återfinns vätemolekyler som markerar början på den varmare epoken holocen för runt 11 700 år sedan. Officiellt lever vi fortfarande i holocen. Men om antropocen är en ny geologisk epok, vad skulle vara dess ”golden spike”? Av tolv nominerade platser föll valet i somras på skogssjön Crawford lake i Kanada. Förhållandena i den dyiga botten var perfekta för att bevara spår av gångna tider. I de sedimentprover som analyserades kunde forskarna se en markant förändring från åren runt 1950. Spår från förbränningsmotorn, långlivade organiska föroreningar, bly och koppar ökade kraftigt. Ett markant skifte från tidigare spår av pollen från grödor som kom från nybyggare och urfolk, skriver arbetsgruppen i en bulletin som skickades ut strax efter deras beslut.

”Forskningsresultaten från Crawford Lake ger starka bevis för arbetsgruppens (AWG) hypotes att den oöverträffade ökningen av industriell och socioekonomisk aktivitet under den stora accelerationen runt mitten av nittonhundratalet har orsakat förändringar av jordsystemet i en skala som avslutade runt 11 700 år av i stort sett stabilt holocen och markerar början på en ny jordepok.”

Rester från vätebomber

Som golden spike landade man i att plutonium-isotoper skulle vara den bästa indikatorn. Resterna kommer från de omfattande tester av vätebomben som skedde på 1950-talet.

Med Crawford lake som föreslagen ”ground zero” och plutonium som golden spike är geologerna alltså ett steg närmare att slå fast att antropocen är en ny geologisk epok – där det är vi människor som driver förändringen. Men Jan Zalasiewicz, som inte längre är ordförande för gruppen, befarar i intervjun med AFP att så inte blir fallet. Inom Internationella stratigrafiska kommissionen (ICS) och International union of geological science (IUGS), som också måste ge ett godkännande, finns ett motstånd mot idén, bland annat från de mest inflytelserika stratigraferna.

– Mestadels av tekniska skäl, säger han i intervjun med AFP.

Om förslaget inte går igenom, räds han följderna.

– Det skulle ge intrycket att holocena förhållanden, som har gjort det möjligt för mänskligheten att frodas i tusentals år, fortfarande finns, vilket de uppenbarligen inte gör, säger han.

Men Kevin Noone vid Stockholms universitet tror, till skillnad från Zalasiewicz, att ICS och IUGS nu kommer att slå fast att vi lever i antropocen.

– Hästarna har lämnat stallet, antropocen har blivit accepterat inom vetenskapssamhället och jag tror att geologerna i det här specifika fallet håller på att komma ikapp.

Ingen väg tillbaka

Att en del är tveksamma tror han har att göra med att holocen endast varade i runt 11 700 år, vilket för en geolog är att jämföra med en blinkning. Men också för att begreppet antropocen hyser en del normerande aspekter.

– Vi har fundamentalt ändrat cyklerna för kol, väte, fosfor, ja du kan ta nästan vad som helst. Att vi är en kontrollerande kraft på planeten innebär kanske också konsekvenser för hur vi skulle vilja bete oss här på planeten, jag tror att det kan oroa en del geologer som skulle vilja ha en geologisk epok som var helt fri från normativa aspekter, säger Kevin Noone.

Någon väg tillbaka till den stabila holocen kan vi inte hoppas på, enligt Kevin Noone. Däremot kan vi lära oss av våra misstag, säger han.

– Vi har förändrat planetens tillstånd, men extremiteten i det nya tillståndet är fortfarande upp till oss. Om vi agerar snabbt och klokt kan det bli mindre smärtsamt.

Om stratigraferna i ICS ger grönt ljus till förslaget att antropocen ska räknas som en ny geologisk epok, väntas International union of geological science kunna anordna en omröstning under 2024. Artikeln är en omarbetat version av en publicering från den 14 juli.