Massdöd – människans avtryck på jorden

För 65 miljoner år sedan slog en gigantisk meteorit ned på mexikanska Yucatánhalvön och avslutade dinosauriernas liv på jorden. Sot i atmosfären kylde ner klimatet och orsakade vad som brukar kallas det femte massutdöendet. I dag befinner vi oss i det sjätte, och meteoriten denna gång är människan.

Nu är det inte coronaviruset det handlar om – även om det finns paralleller, konstaterar Elizabeth Kolbert över telefon från hemmakontoret i Williamstown, Massachusetts.

– Båda visar gränserna för det mänskliga tänkandet och våra samhällen. Vi har blivit varnade många gånger. Frågan har inte varit om vi kommer att få en pandemi utan när. Ändå har vi inte förberett oss på det.

Däremot ställer vi just nu snabbt om samhällen och ekonomier, och behandlar spridningen av covid-19 – till skillnad från artdödens främsta orsak, klimatkrisen – som en nödsituation. Något Elizabeth Kolbert tror beror på tidsperspektivet.

– Klimatförändringen är inte som andra problem, som du kan hantera när du ser dem. När vi plötsligt inser att vi fått ett klimat vi inte vill ha går det inte att bara vända det. Det finns mycket tröghet i systemet.

Utan pandemi hade Elizabeth Kolbert varit i Sverige nu, med anledning av att hennes Pulitzerprisbelönade bok Det sjätte utdöendet – om arternas död i människans tidsålder är översatt till svenska. I boken besöker den amerikanska journalisten regnskogar, korallrev och svåråtkomliga öar för att dokumentera arter på gränsen till utrotning, och berätta historien om de redan utdöda. Bland de sistnämnda finns den pingvinlika nordatlantiska garfågeln, som utrotades under 1800-talet.

– Jag blev väldigt fäst vid garfågeln. Människor dödade den för fjädrar, kött och som samlarobjekt. Det är en väldokumenterad berättelse om mänsklig brutalitet. Jämfört med att dö av till exempel en sjukdom utan specifik förövare var det väldigt grymt, säger Elizabeth Kolbert.

Hon besöker ett hotell för den panamanska gyllene grodan som inte längre klarar sig i det vilda, vadar bland döende fladdermöss i grottor och får betrakta när människor desperat försöker få den sumatranoshörningen Suci fertil så att hon ska kunna rädda ett utdöende bestånd.

– Jag kom henne nära och lärde känna henne. Inte långt efter mitt besök dog hon. De vet inte riktigt varför. Nu finns det färre än 100 kvar i världen. Det är en desperat situation, obeskrivligt sorgligt, säger Elizabeth Kolbert.

I skuggan av klimatkrisen

Hennes bok har av brittiska The Guardian blivit utsedd till världens genom tiderna bästa fackbok, och blivit jämförd med Rachel Carsons Tyst vår från 1962, som uppmärksammade världen på kemiska bekämpningsmedels effekter på fåglar, och banade väg för den moderna miljörörelsen.

– I dag ser vi tyvärr nya generationer av insektsgifter som är lika farliga för insekter, så man kan ställa sig frågan om vi verkligen lärde vår läxa där, säger Elizabeth Kolbert.

Hon är smickrad av jämförelsen med Rachel Carson.

– Men jag ser inte att världen reagerar på min bok på något liknande sätt, tyvärr, säger hon med ett torrt skratt.

– Jag tror att en viktig skillnad är att Rachel Carson stakade ut en väg, en handlingsplan för oss. Det gör jag verkligen inte. För problemen jag pratar om i boken är så stora och så många; det är klimatförändringar, habitatförstörelse, invasiva arter… En färdplan för att hantera dem alla är ett dokument jag skulle vilja se.

Artutrotning och förlorad biologisk mångfald har hamnat i skuggan av klimatkrisen, anser Kolbert, vars förra bok Field notes on a catastrophe handlade just om sistnämnda.

– Jag försöker inte på något sätt tona ner problemet med klimatförändringar, men det är bara är en av ett chockerande antal saker som människor förändrar med planeten, snabbt och på en geologisk och evolutionär skala. Andra arter kan helt enkelt inte hinna med i vår förändringstakt.

Samtidigt är artdöden väldigt sammankopplad även med klimatkrisen.

– Absolut, men vad folk pratar om är havshöjningar, förlorad åkermark och sånt som rör oss människor mycket. Det är jättefrågor, men samtidigt finns det miljoner andra arter på jorden, som påverkas massor och men som vi inte pratar om.

Svårigheten är att konfronteras med att jordens resurser är ändliga och att vi har konsumerat för mycket, säger Kolbert:

– Särskilt ur ett rättviseperspektiv är det svårt för oss i USA och Europa att vända sig till resten av världen och säga att ”ni borde inte konsumera så mycket”. En uppenbar sak att göra borde vara att föregå med gott exempel. Men hittills har vi visat oss ganska motvilliga till den idén.

Du flyger runt jorden och dokumenterar artutrotning. Hur tänker du om din egen roll?

– Det är verkligen en ambivalent roll, att delta i problemet för att skriva om det. Jag är så klart medveten om den spänningen, och kan förstå folk som säger att jag skulle ha gjort Skypeintervjuer eller nåt. Jag tror ärligt talat inte att det hade varit möjligt, men det är definitivt en legitim kritik.

"Handling allt som spelar roll"

I boken går Elizabeth Kolbert igenom tidigare massutrotningar, vars historia inte är lika välkänd som till exempel evolutionen, säger hon.

– Tidigare massutrotningar är i geologiska termer väldigt snabba förändringar. Enda sättet att verkligen ha ihjäl liv på jorden är att skapa globala dramatiska förändringar, snabbt. Det är vad vi gör nu. Jag tror föregående utdöenden är där som varnande berättelser. De säger oss att det här kan och kommer att hända igen.

Skulle de inte kunna få läsaren att tänka att massdöd är naturligt, därför oundvikligt?

– Det har jag faktiskt inte tänkt på… men jag tror oavsett inte att du hade velat vara där efter asteroidnedslaget som dödade dinosaurierna, eller flera miljoner år därefter – världen var en väldigt utarmad plats. Människor säger ibland till mig att ”livet kommer återhämta sig från det här”. Det stämmer ju, ur ett perspektiv på tio miljoner år kommer kanske jordens mångfald ha återvänt. Men tio miljoner år är inte ett perspektiv som vi antar om saker. Vi kan ju knappt planera en vecka framåt.

”Människor måste få känna hopp. […] Det är det som får oss att fortsätta” säger chefen för en miljöorganisation i Alaska, som Elizabeth Kolbert citerar i sin bok, som skrevs 2014. I dag citerar hon hellre klimatforskaren Kate Marvel, som skriver att ”vad vi behöver nu är inte hopp, utan mod”.

– Situationen är allvarlig, men vi ska inte paralyseras av det. Kallar vi det hopp, beslutsamhet eller mod – det är en semantisk fråga. Det som krävs är handling. Att känna sig ledsen hjälper ingen annan art. Vad vi gör är allt som spelar roll.