Intro

9 april och påsk!

Coronaviruset har fört fram både fina och fula bieffekter och reaktioner. Lappar om att handla mat åt äldre i trapphus och ord om att vi är i den här krisen tillsammans blandas med mindre smickrande, egoistiska gester och ren rasism. Nu har det hårt drabbade Italien beslutat sig för att stänga sina hamnar för frivilligorganisationer som räddar liv på Medelhavet.

De frivilliga fartygen har på grund av corona dragit sig undan – men nu är den tyska organisationen Sea-Eye tillbaka. Ombord har de 150 personer som natten som kommer spenderar sin fjärde natt ombord i väntan på att något europeiskt land ska ge med sig och låta dem gå i land.

Man kan dock verkligen undra om det verkligen är säkrare ute till havs, utan några räddningsfartyg närvarande, än vad de skulle vara i en italiensk hamn?

Att resurserna är knappa och att Italien står under stor press råder det inga tvivel om. Landet har länge velat, och mer eller mindre framgångsrikt också gjort det, stänga sina hamnar och inte ta emot flyktingar. EU och olika medlemsländer skulle kunna hjälpa till. Men det gör de inte. Frågan om vems ansvar båtflyktingarna är har varit infekterad länge. I tider av corona blir den än mer infekterad. Men att använda viruset som ursäkt för att blockera hamnarna är en ny bottennotering.

Är det nåt pandemin har visat så är det behov av global solidaritet, politik som jämnar ut samhällsklyftor och hur viktigt det är att hjälpas åt. Ingen borde tillåtas drunkna i Medelhavet på grund av ett virus, vilket blir konsekvensen av att inte låta det enda fartyget som just nu räddar liv till havs förbli fullt och utan hamn att släppa i land flyktingarna i.