Krönikor

Att tjurigt kräva öppna gränser hjälper ingen här och nu

Jag lyssnar på radio. Miljöpartiet har rättat in sig i ledet och är nu överens med Socialdemokraterna om migrationen. Det handlar om att fylla ”vissa luckor” som Isabella Lövin uttryckte det under en pressträff, knappast om att skapa en mer solidarisk flyktingpolitik. Ansikten har räddats och regeringen har säkrats.

Det är ju så det är i Sverige när sossarna styr, de tar något parti som gisslan för att fylla ut sätena i regeringen, men anpassar sig inte särskilt mycket. Det är ju så när det inte finns någon parlamentarisk majoritet, på nåt sätt måste landet styras. Resultatet blir mittenlutande, fantasilöst och tråkigt.

Personligen tillhör jag tokvänstern, efter att ha lämnat bolsjevismen bakom mig på åttiotalet. Jag insåg med tiden att leninismen är en perverterad form av marxism, på många punkter till och med dess motsats, och började hänga med mer frihetliga grupperingar. Blev någon slags utopisk frihetlig marxist. Och det är ju mysigt. Bekvämt. Vi lär aldrig nå till det där statslösa samhället bortom kapitalismen, så jag kan gnälla på allt och alla utan att behöva ta särskilt mycket ansvar.

Och lika självklart kommer alla mänskliga samhällen i alla tider kämpa med problem. Om vi uppnår mitt ideologiska Nangijala är jag övertygad om att jag snart skulle börja drömma om Nangilima.

Det Sverige jag växte upp i var det mest jämlika och jämställda i människans historia, vill jag påstå. Samtidigt fanns där enorma problem. Jag fick lära mig i skolan att homosexualitet var en psykisk sjukdom. Den sociala mobiliteten var liten. Också då var Sverige ett land med stora inkomst- och klasskillnader. Samtidigt som stridbara feminister drev igenom reformer som förändrade vår syn på manligt och kvinnligt låg patriarkatet som en blöt filt över allt.

Det fanns något som jag bara kan beskriva som en hemmafruskola på grundskolan i den lilla bruksorten där jag växte upp på sjuttiotalet. De tjejer som inte gick gymnasiet gick kvar ett tionde år och fick lära sig att sköta ett hushåll.

Även om världen på många sätt fortfarande är djupt orättvis och grym har det hänt massor sedan jag var heltidsaktivist på åttiotalet. Med tiden har vi insett att en massa människor med identiteter som avviker från normen också ska ha rätt att leva goda liv. På samma gång har de ekonomiska klyftorna ökat och när jag var tonåring var fullblodsrasister och fascister i det närmaste mytologiska varelser, nu sitter de i riksdagen.

I jämförelse med många andra samhällen i världen har vi det riktigt bra här. När jag följer utvecklingen i USA blir det så tydligt. Där kan en rätt lindrig sjukdom eller olycka leda till att en människa blir av med allt hen äger och har. Eller i värsta fall dör på grund av att hen inte har råd med tillräckligt bra sjukvård. Sådant händer inte här. Till och med den som inte har trehundra spänn att betala läkarbesöket med kan få vänta med betalningen.

Jag tycker naturligtvis att målet för samhället ska ställas mycket högre än så, men även om jag tror att vi skulle kunna leva mycket enklare och lyckligare liv under ett annat ekonomiskt system måste livet fungera här och nu. Ärligt talat blir jag oftast förbannad på mina kamrater i vänstern som beter sig cyniskt och oempatiskt. Om det inte leder till världsrevolution får det vara, lyder något slags fulmantra som dyker upp alltför ofta i olika varianter.

Det är lätt att håna Miljöpartiet för partiets ryggradslösa agerande. Samtidigt gör de det de kan. Om jag fick chansen att påverka svensk migrationspolitik i en positiv riktning skulle jag inte bli sittande i ett hörn och tjurigt upprepa att jag vill ha helt öppna gränser.

Visserligen skulle vårt samhälle behöva en massa radikala förändringar, men fram tills dess är det bara grymt att inte göra det lilla man kan. Om en hazarisk ungdom får tolv månader på sig istället för sex att skaffa sig ett jobb för att få stanna gör det enorm skillnad i den individens liv. Och det går inte direkt att skylla det faktum att revolutionen inte står på dagordningen på att MP är mesiga.

Min blommande rosenpelargon.

Public service-tanken är hotad.