Vad kan vi lära oss av coronapandemin?

Ett nytt virus som snabbt sprider sig över hela världen med död, överfulla sjukhus, tomma gator och ekonomisk kris som följd. Det som lät som en dålig science fiction har med all tydlighet blivit verklighet. Faktum är att risken för att det skulle hända har varit överhängande under många år, och många är de forskare som varnat för riskerna när människans framfart på planeten skapar nya och fler kontakter mellan vilda djur, tamdjur och människor.

Zoonos – när en smitta sprids mellan djur och människor – har blivit ett ord att lägga på minnet, för grundorsakerna till riskerna finns kvar.

– Detta har varit uppenbart för oss forskare hela tiden och vi har försökt att varna för det här så att man kan förbereda sig i samhället och ta höjd för sånt här. Åtminstone så att man har strategier när det slår till, säger Björn Olsen, professor och överläkare i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset.

Men någon sådan strategi har inte gjorts, såvitt han kan se.

– Ett stort grundmisstag gör vi när vi tänker att detta händer långt bort från oss eller långt in i framtiden. Vi har svårt att förstå sådana hot, säger Björn Olsen.

Själv har han gjort så gott han kunnat. År 2006 höll han ett sommarprat i P1 på ämnet och år 2010 kom hans bok Pandemi: myterna, fakta, hoten ut. Här tar han upp inte bara riskerna med virus, utan även problemen med vår överanvändning av antibiotika i djurhållningen.

– Två tredjedelar av all antibiotika som används i världen ges till djur, säger Björn Olsen.

Tre stora utbrott

Antibiotikaresistens och zoonoser. Två olika ämnen, men båda exempel på det ohållbara sätt vi hanterar djur på och som till slut drabbar vår egen hälsa. Bara de 18 senaste åren har världen haft tre stora coronavirus-utbrott: sars, mers och nu det nya coronaviruset, sars-cov-2, som orsakar covid-19. Uppkomsten av mers är ännu inte klarlagd, men både för sars och covid-19 är har ursprunget spårats till djurmarknader, där vilda och tama djur varvas om varandra i trånga burar och under stressande förhållanden.

– När djur blir stressade utsöndrar de mer virus. Och smittvägarna är många: avföring, slem, spott och blod, till exempel. Och man ska komma ihåg att det vanligaste djuret på djurmarknader är människan, säger Björn Olsen.

Men att begränsa denna fråga till att bara handla om djurmarknader eller vår industriella djurhållning vore att reducera den.

– På bakgårdarna i en by i till exempel Egypten kan du hitta mängder av djur ihopträngda. Om det då finns 15 000 bakgårdar och 50 höns på varje bakgård så blir det väldigt många höns. På samma sätt kan du i risfälten i Sydostasien hitta tamänder och grisar om vartannat. Om vi pratar om influensa så kan den finnas som en mag- och tarminfektion hos änderna. När grisen sedan bökar i jorden får den en förkylning och nyser på bonden som nyser på sin fru.

Måste minska köttkonsumtion

All smittspridning börjar med en människa. Men förr i tiden stannade viruset ofta hos ett fåtal människor på grund av att vi inte rörde oss speciellt långt.

– Traditioner med djurmarknader fungerade förr när globaliseringen inte var lika utbredd, men nu kan ett virus ta sig runt hela jorden på kort tid och då kanske det helt enkelt inte går att översätta gamla traditioner till den situation vi har i dag, säger Björn Olsen.

Han menar att vi behöver få in mer ekologer i arbetet med hälsa och prevention.

– Vi behöver lära oss att vi är en del i ett ekosystem. Städerna har blivit egna ekosystem och nästa pandemi skulle kunna dyka upp på en bakgård i ett av megastädernas slumområden. Vi ska inte slå oss för bröstet och tro att vi är bättre än andra delar av världen. Detta kan ske precis var som helst.

Alla ställen där vilda djur kommer i kontakt med oss eller våra tamdjur är potentiella risker för ny spridning. När man till exempel skövlar skogar för att göra plats för djuruppfödning eller odlingar ökar riskerna för att djur som i naturen annars inte närmar sig varandra kommer i kontakt.

– Ju längre in i naturen vi tar oss desto fler mikroorganismer stöter vi på. Att fortsätta skövla blir förödande på sikt, säger Björn Olsen.

Hans slutsats är att vi måste minska vår köttkonsumtion.

– Att ha en syn på djur och natur som oändliga resurser och förbrukningsvaror, det är farligt. Det är så vi skapar pandemier och antibiotikaresistens.

Corona kan vara luftburet

Kanske hjälper den samhällsnedstängning vi nu ser oss att verkligen förstå den effekt vi har på planeten. Luften har blivit betydligt renare i många städer, så pass mycket att fler människoliv kan ha räddats i Kina än de som gick bort i covid-19. Frågan är givetvis om förändringen blir långvarig.

En annan intressant upptäck har forskare från bland annat universiteten i Bologna, Bari och Trieste gjort. De har sett ett statistiskt samband mellan antalet smittade av coronaviruset och halten av luftburna partiklar under den beräknade smittodagen. Deras hypotes är att viruset kan fästa vid dessa partiklar, och färdas betydligt längre än vad de skulle göra annars.

För att kunna säga att detta med säkerhet har påverkat smittspridningen behövs mer forskning i laboratorier, men tanken är inte orimlig, då vi vet att det finns andra virus som beter sig på detta sätt, som till exempel mässlingen.

Ökat intresse för

Pella Thiel är ekolog och bland annat grundare till omställningsnätverket i Sverige och koordinatör i nätverket för Naturens rättigheter. Under tiden som coronaviruset spridit sig har hon och de andra i omställningsnätverket märkt av ett ökat intresse för rörelsen.

– Vi hade ett webbinarium nyligen med 500 personer. Det är långt mer än vad vi har sett tidigare, säger hon.

Även om det är en utmaning för en liten rörelse att möta ett snabbt växande intresse så händer det mycket nu. Den grundläggande idén med nätverket, att skapa en lokal resiliens, tar sig nu uttryck i exempelvis Potatisuppropet, en uppmaning till hela samhället att sätta potatis i jorden i vår.  En slags akut respons på en kris som skulle kunna slå hårt mot vår matförsörjning, som i hög grad bygger på import och öppna gränser, något som inte kan tas för självklart längre.

– Även om inte coronapandemin leder till akut matbrist har vi ändå gjort något som vi kommer behöva göra. År 2018 hade vi en halverad spannmålsskörd i Sverige. Vad händer när detta händer samtidigt i flera länder? Allt vi kan göra i den riktningen är viktigt, säger hon.

För vägen till hållbarhet är lokal, menar hon.  Och i samspel med ekosystemen.

– Den livsmedelsproduktion vi har i dag är ohållbar, mer energi tillförs än vad som kommer ut i form av mat, och samtidigt bidrar den till att överskrida de planetära gränserna. Det måste vi ändra på, och det finns många sätt att odla mat och många som har viktig kunskap, säger hon.

Byter världsbild

För att få mer genomslag och kraft i rörelsen pratar de med andra organisationer och rörelser, till exempel klimatrörelsen, som på riktigt tog fart förra året.

– Vi menar att klimatet är en viktig fråga, men mer som ett symtom på ett ohållbart system. Varför agerar vi kollektivt på ett sätt som ger potentiellt katastrofala klimatförändringar? Vi vill arbeta för ett svar som går djupare, som tittar på vilka fundamentala antaganden det här samhället gör om världen och vår plats i den.

För att få ett svar på det behöver man titta längre tillbaks i tiden.

– De fossila bränslena gav energi till ett sätt att vara som bygger på att människan är separat från naturen. Därför kan vi ägna oss åt att bygga upp den mänsklig sfären och jobba med innovationer i ett mänskligt samhälle. Men eftersom separationen från naturen aldrig har varit sann så blir det väldigt destruktivt, särskilt när man har tillgång till så mycket kraft som de fossila bränslena gett oss under en lucka i tiden som varat kanske 200 år.

Men hon ser tecken på att vi långsamt håller på att byta världsbild.

– Vi lever i en berättelse om hur världen ser ut. Det gör alla människor, alltid.

Men i västvärlden så tänker vi att det där är något som primitiva människor gör: de har en skapelseberättelse och ceremonier och ritualer. Men vi har också det, men de är så självklara för oss att vi inte ser dem. Vi har till exempel en väldigt tydlig berättelse om vad utveckling innebär, vad framsteg innebär. Och den styr allt: våra individuella beslut, politiska beslut och så vidare.

”En störning som är en chans”

Det intressanta, menar Pella, är att fler och fler slutar tro på denna berättelse.

– Det är svårt att tro på något som vi kallar för utveckling när vi ser hur den förstör våra livsförutsättningar – de levande systemen. Och framför allt för unga människor är det väldigt tydligt även på ett personligt plan. Du ska ha ett jobb och ingå i en ekonomi som producerar vissa grejer så att du kan konsumera. Men när de där jobben inte längre finns, oavsett hur mycket du pluggar, då håller hela berättelsen på att slå knut på sig själv.

– Och vad ska vi göra då? Då skapas ett utrymme för en ny berättelse. Det är den vi vill berätta med exempelvis Potatisuppropet. När systemet inte levererar så kan vi själva upptäcka vår kraft, vår förmåga att ta ansvar för våra egna behov. Det innebär en utlösande faktor som är avgörande i omställningens tid. Även om det gäller något så enkelt som att sätta potatis, så är det förutsättningen för allt annat. Utan mat blir det mesta irrelevant. När vi tillsammans upplever att vi själva faktiskt kan producera mat så kan vi ta nya steg för en verklig omställning, och på köpet kan vi hitta en kontakt med jorden och med varandra.

Coronapandemin har ändrat på mycket. Så pass mycket att förändring är nödvändig.

– Jag tror inte att vi kommer att kunna gå tillbaka till något vi känner som normalt. Det vore inte önskvärt heller. Det här är en störning  som också är en chans: att göra upp med sådant som har varit omöjligt för oss att göra upp med tidigare. Det här är en relativt liten och väldigt förväntad kris, pandemier har funnits på alla listor över vad samhället är sårbart för. Vi har känt till, men inte varit beredda. Likadant har vi känt till klimatförändringarna, en mycket större kris, i över 30 års tid. Det vore bra om vi tog den här lilla krisen som utgångspunkt för att hantera de större kriserna.

För omställningsnätverket innebär det att arbeta med att bygga upp ett alternativ att gå till: att bygga upp de levande ekosystemen, att berätta och att öka kunskap och lokal demokrati.

– Vi har en devis som är ”mer fest än protest”. Vi försöker inte bryta ner ett rådande system. Jag tror inte vi kan det eller har tid med det. Det kommer ändå kollapsa och frågan är vad som finns då?

Kollaps eller inte. Det vi har sett de senaste månaderna liknar inget annat. Land efter land som mer eller mindre stänger ner på obestämd tid, med konkurser, arbetslöshet och permitteringar som följd. För att möta detta har vi sett gigantiska räddningspaket komma till, och fler lär komma.

”Krislägen skapar tillfällen”

Thomas Sterner, professor i miljöekonomi på Göteborgs universitet, betonar vilken gigantisk kostnad denna kris innebär för samhället  och att man inte ska förminska hur dramatiskt den kan slå. Men samtidigt gäller det att komma ihåg att det finns en potential att bygga upp samhället på ett nytt sätt efter att den akuta fasen är över.

– Det är slående hur företag i högkonjunkturer brukar säga att nu när vi säljer så bra så har vi inte tid att tänka på miljön, medan de i lågkonjunkturer säger att nä, nu har vi inte tid att tänka på miljöfrågor.

– Men generellt sett finns det lite större utrymme i lågkonjunkturer eller kriser att använda keynesiansk stimulans. Det finns ledig kapacitet i ekonomin i form av arbetslösa och företag som går för halv maskin. Vi har sett det genom att till exempel busschaufförer omskolas till ambulansförare och SAS-personal utbildas till att jobba som sjukvårdspersonal. På samma sätt skulle man kunna ägna sig åt att isolera hus och sätta upp laddstolpar till elbilar exempelvis.

Thomas Sterner menar att det inte bara handlar om ett ekonomiskt utrymme. En ändrad syn på vad som är möjligt att göra bidrar till att öka förändringsmöjligheterna.

– Krislägen skapar tillfällen att agera. Det blir mer legitimt att använda statliga medel och räddningspaket.  Man kan vräka ut pengar på ett år som man kanske annars skulle gjort under tio år. Här kan man välja att hjälpa restauranger, musikbranschen eller förnybar energi, till exempel.

Man kan också välja att göra riktade åtgärder mot vissa sektorer, eller mindre riktade åtgärder.

– Genom att sänka skatten eller på andra sätt öka köpkraften hos människor kan man låta marknaden avgöra. Men man har alltid ett val. Men givetvis kan man inte satsa allt på en enda sak. Det måste finnas en balans och en efterfrågan också.

Skatt på kött och metangas

I och med att det finns många val att göra här så kommer vi se många som lobbar för just sitt område, med en risk för att det också kommer att satsas mycket på fossila områden som kol- och oljeindustrin, inte minst i USA under Trump. Som ett udda exempel nämner Thomas Sterner USA:s oväntade närmande till Opec för att minska den globala oljeproduktionen – allt i syfte att få upp priset.

– Det blir viktigt att granska makten och föreslå framåtriktade åtgärder, säger Thomas Sterner.

Han varnar samtidigt för att man inte bör måla upp en bild av att klimatförändringarna kräver lika stora uppoffringar som coronakrisen.

–Det vore att göra självmål.  Man kan göra mycket genom ny teknik, att gå över till förnybar istället för fossilbaserad el, och videomöten istället för flyg till Stockholm. Men klimatkrisen kräver absolut inte att vi alla sitter hemma. Tvärtom finns det mycket att göra!

Vad skulle vi då kunna göra rent konkret för att gå mot ett hållbarare samhälle?

Thomas Sterner listar en lång rad saker i olika sektorer, men koldioxidskatt är nummer ett. En skatt på kött, eller metan-gas är också en tänkbar åtgärd. Andra saker, som att komma åt avskogningen, är troligen svårt via skatt.

Troligen är regler och förbud mer effektivt.

– Men paradoxalt nog behöver man titta över frågan om äganderätt också. Stora delar av världens skogar har ingen ägare som ser till att skydda den.