I förra veckan presenterades en statlig utredning om hur svensk skola ska bli mer likvärdig. Fokus ligger inte på betygssystem och pedagogik, utan på resursfördelning och strukturella faktorer som fria skolvalet och antagningsprocesser. Förslagen är många och långtgående.
Till exempel föreslås att Skolverket numera ska ansvara för alla skolplaceringar. I ett gemensamt system där skolorna uppger vilka urvalsgrunder man valt, och eleverna (efter föräldrars ansökan) fördelas utifrån det. Utredningen ser dels ekonomiska vinster i att ha allt samlat centralt, och dels konstateras att det nuvarande systemet, där huvudmännen själva har ansvar för skolplaceringarna, har ökat skolsegregeringen.
Vidare föreslår man två saker som får stora konsekvenser. Den ena är att man endast undantagsvis ska kunna byta skola under terminer, enda exemplet man anger är om personerna flyttar. Dels för att det har konsekvenser på ekonomin, dels för att forskning visar att det har negativa konsekvenser på elevernas kunskaper. Men man erkänner själv att den forskningen är högst tveksam.
Det må vara sant att det blir lite dyrare på samhällsnivå när man måste ta höjd för att elever flyttar på sig ibland, och det är klart att det oftast blir lite svårare att hänga med om man bytt klass mitt under en termin. Man ska lära känna nya vänner och upplägget i undervisningen skiftar från lärare till lärare och skola till skola. Men det är inte lättvindigt man byter skola och det måste ställas mot konsekvenserna för eleven som känner att den inte får några vänner, eleven som känner att den bara inte klarar skolsituationen som den ställts inför, den som behöver ett annat slags pedagogik, eller bara en ny miljö. Att få byta när det behövs kan ibland nära på rädda liv, eller i alla fall livslusten.
Vidare föreslår man att staten med ekonomiska styrmedel ska minska skillnader mellan olika kommuner och huvudmän (efter att ha tagit hänsyn till skillnader i förutsättningar) och att man ska göra om riktade bidrag och stimulansbidrag till ett stort ”sektorbidrag” som fördelas över kommunerna och huvudmännen utifrån bland annat socioekonomiska faktorer. Ett sektorbidrag som dessutom ska ökas med 3 miljarder extra, årligen. Pengarna ska vara avhängiga av att huvudmännen tagit fram en handlingsplan som de följer för att öka likvärdigheten i skolan under en treårsperiod.
Det är ett förslag som låter bra, speciellt med bakgrunden att de kommuner som har minst resurser också ofta har mest behov och dyrast elever.
Men det är också något som skaver här. För bara några månader sedan presenterades kommunutredningen och det man där konstaterade, och det man på SKR (Sveriges kommuner och regioner) tjatat om länge, är att staten är alldeles för petig och har för många riktade statsbidrag, vilket gör det svårare för kommunerna att konstruktivt styra sin verksamhet och själva prioritera mellan områden. Och problemet med knapphändiga resurser i de socioekonomiskt svaga kommunerna, de med långa avstånd, få jobb och åldrad befolkning, det finns inte bara inom skolan. Samma problem har vi i all kommunalt finansierad verksamhet, som till exempel brandkår, äldrevård och ungdomsverksamhet.
Problemet är stort och allt fler kommuner och regioner varslar om uppsägningar, nedläggningar av skolor, sjukhus och äldreboenden. Att staten tar större ansvar för just finansieringen av skolan leder bara till att i ytterkanten skyla över grundproblemet att kommuner och regioners skatteintäkter på långa vägar inte räcker till för att hålla verksamheten flytande i den del av landet där demografiska och geografiska hinder gör det svårt. Det är ett problem som måste lösas.
Utredningens syfte är att öka likvärdigheten, utgångspunkten syns rätt bra i den här meningen: ”Ett system med starka centrala institutioner och tydlig central styrning svarar mot mål om enhetlighet och likvärdighet. Ett decentraliserat system ger i stället möjlighet till lokal anpassning, variation i skolors inriktning samt en nära kontakt mellan medborgare och beslutsfattare. Målet för denna utredning är tydligt, ökad likvärdighet och kvalitet …”
Man menar att det då i högre grad kommer att vila på skolprofessionernas kunskaper. Kanske är det så, och flera av förslagen är bra, som att man möjliggör lottning i skolvalet, och att man begränsar kösystemet (som har fått absurda konsekvenser). Men i grunden behöver vi ett samhälle med stor lokal anpassning och en nära kontakt mellan medborgare och beslutsfattare.
Att lottning numera kallas ”lika möjligheter” är ändå lite fint.
Man föreslår att en urvalsgrund skulle vara kvotering av olika grupper – är det ens lagligt?
