Krönikor

Civilsamhället städar upp där djurpolitiken misslyckas

Min portugisiska rescuehund blev svenskregistrerad i dag. När hundfångarna hämtade en valpkull vid soporna såg de att en hund, som inte ville skiljas från valparna, sprang efter bilen. Bror sprang tills han också fick följa med och spenderade tre år i ett hundhägn. Han är rädd för det mesta, har ärr i ansiktet och älskar valpar.

I Sverige tar vi hand om djur, enligt den gemensamma myten och föreställningen om oss själva. Snart träder nya svenska föreskrifter för hund och katt i kraft, utekatter måste kastreras eftersom den okontrollerade reproduktionen är en orsak till att det finns över 100 000 hemlösa katter i Sverige. Det är hela Jönköping. Snacka om ett undansopat problem.

Det föds för många oönskade familjedjur i EU-länderna och få förstår deras etologiska behov. Trots lagstiftning och tillgång till administrativa åtgärder görs lite, eller inget, för att minska deras antal på ett sätt som inte orsakar lidande.

Hemlösa familjedjur hör inte hemma i stadsbilden, tycker många. Det motbjudande är oansvariga människor som skapar fler djur, odugliga politiker och  betydelselösa dokument. Internationella överenskommelser, som den europeiska konventionen om skydd av sällskapsdjur som erkänner att vi har en moralisk förpliktelse att respektera alla levande varelser och att ingen får överge ett familjedjur, måste vara ett skämt. EU:s medlemsländer har många tjusiga regler men det är sällan som dessa regelverk efterlevs.

Jag minns när en ledamot av Sardiniens regionfullmäktige ville lösa det människoskapade problemet med hemlösa hundar med att bränna hundarna. Runt Europa ser vi att massavlivningarna inte bara är vidriga, de är ineffektiva. I många länder finns det lika många hemlösa hundar nu som när de började massdöda hundar. De botar orsak istället för symptom genom att döda istället för att ta del av djurrättsorganisationernas konkreta förslag till åtgärder i långsiktiga handlingsprogram som lyfter behovet av massterilisering, veterinärvård, mikrochippning, rehabilitering, utbildningsprogram så att folk får veta hur en tar hand om ett familjedjur, hårdare straff för dem som missköter eller överger ett familjedjur och ordentliga djurskyddsbestämmelser med en starkare EU-lagstiftning.

Det är skandal att volontärer tvingas städa efter folkvalda. Det behövs ett omfattande och framgångsrikt arbete, Sverige och EU måste ta ansvar i frågan istället för att lägga djurens lidande på civilsamhället. Den förbättrade situationen för familjedjuren kommer, av övergripande eller indirekt karaktär, att ha en positiv påverkan på andra djur.

Jag undrar – varför är Sverige ens med i EU om vi prioriterar frågor om djurs välfärd? Varför har bara 11 personer mellan 2012–2018 dömts till fängelse när 1 700 årligen anmäls för brott mot djur med fängelse i straffskalan, enligt Brottsförebyggande rådet? Varför gör vi inte vårt för att läget i unionen ska förbättras? Hur lyder domen mot Sverige och unionsländerna om en ska döma våra samhällen och medborgare utifrån hur de mest utsatta behandlas?

Tumme upp: 

Veganerna som driver BFF Strays.

Tumme ner: 

Turkiet som anklagar fyra svensk-kurdiska riksdagsledamöter för terrorism. Humor!