Glöd · Ledare

Varför inte äntligen utvärdera narkotikapolitiken?

Hej allihopa, ropar en ung, glad tjej med rufsigt hår och för stor mössa. Hon behöver pengar till tak över huvudet för natten och hon ber om dem i tunnelbanan. Ja, hon låter glad och rättfram, fast det antagligen känns annorlunda inuti. Hon kunde ha gjort succé på en scen, tänker jag, men hon tigger pengar till natthärbärge. 

Att hon var dotter till en gammal vän till mig visste jag inte då. Det fick jag veta senare, när han kämpade för naloxon till opiatberoende. Sedan var hon med i filmen 36 dagar på gatan – och efter att ha sett den började hon kämpa sig loss. Det gick bra, hon hade intressen och saker hon var bra på och hon fick så mycket stöd och kärlek hemifrån. Men en dag i vintras tog det slut. Hela hennes liv.

I dag tittar en massa unga ansikten ut från SVT:s hemsida. Deras mammor, ja, bara mammor, berättar om deras alldeles för korta liv. Och SVT berättar att ungefär niohundra människor om året dör i överdoser i Sverige. För några år sedan var det sjuhundra och Sverige var näst värst i EU. I år finns det ingen statistik om vilket land som är värst. Men den glada tjejen med mössan är en av de där niohundra.

Avkriminalisera, säger FN och WHO. Narkotikaproblem är hälsoproblem och sociala problem, och att kriminalisera dem kör bara de drabbade ännu längre ner i samhällssprickor som är svåra att ta sig upp ifrån. Eller, som föreningen Tryggare ruspolitik skriver: ”En av de viktigaste skademinimerande åtgärderna är att avkriminalisera eget bruk av narkotika då förbudslagstiftning och samhällets stigmatisering skadar människor, i en del fall mer än de skador som orsakas av narkotikan i sig.”

De vill utreda vad narkotikalagstiftningen från 1988 och straffskärpningen 1993 har fått för effekt, och en sådan utredning vill även Sveriges kommuner och regioner ha. Liksom Folkhälsomyndigheten. Men det vill inte regeringen. De vill fortfarande inte undersöka om den här lagstiftningen fungerar, trots att det finns mycket som tyder på att den inte gör det.

Jag lyssnar på Morgan Johanssons tal från en webbsänd konferens med länsstyrelser, polis och organisationen CAN i slutet av maj, när Folkhälsomyndigheten efter fyra års utredning bland annat hade efterlyst en utvärdering. Han säger:

Nu höjs det återigen röster om att Sverige ska avkriminalisera, det vill säga tillåta, eget bruk av narkotika. Ibland är det inte alltid så tydligt – en del vågar inte riktigt stå för det i debatten, utan nöjer sig med att kräva utvärderingar och utredningar. Men en del vill gå ännu längre, och vill att inte bara eget bruk ska tillåtas, utan också köp och försäljning och produktion. Jag tror att det är viktigt att vi som står för en fortsatt restriktiv narkotikapolitik tar den debatten, att vi inte kliver undan, och att vi också kräver att de som står för olika former av legalisering ska tala ur skägget. Vad är det egentligen ni vill?

Ja, vad vill Folkhälsomyndigheten? Vad är det han insinuerar? Vad menar han att Sveriges kommuner och landsting döljer bakom kraven på ”utvärderingar och utredningar”? Och vad har WHO och FN för dold agenda, tro? Det vore intressant att höra ett rakt svar på den frågan från Morgan Johansson.

Hur kan Socialdemokraterna vara så måna om sin egen politik att de misstänkliggör den myndighet som har utrett frågorna åt dem i fyra år, hellre än att säga ja till en utvärdering?

September!

Dogmatism.