Det finns saker som jag inte förstår att folk kan tycka. En sån åsikt är att det nödvändigtvis ska vara dyrt att hyra en bostad. Politiker är människor och människors syn på världen styrs till stor del av det vi ser omkring sig.
Naturligtvis lever idéer sina egna liv också. Naturligtvis kan vi alla lyfta oss från vår egen verklighet, våra privata behov, och försöka förstå hur våra liva påverkar andra människors liv och tvärtom.
Många politiker och makthavare är relativt välbeställda. Medelklass minst. Jag skulle gissa att en större andel av dem bor i bostäder som de äger själva än i befolkningen i övrigt. Jag har också bott i bostadsrättslägenhet och har ägt ett radhus. Jag vet hur nervöst det kan vara när räntorna sticker iväg. När politiska beslut gör boendet dyrare eller när villkoren för livet blir krångligare.
Jag har full respekt för att många människor vill äga sin bostad. Jag accepterar att de får rabatt på skatten genom ränteavdragen. De kan göra skillnad mellan att ha råd med en bostad som är tillräckligt stor och på att bli tvungen att snåla. Att äga sin bostad är ett bra sätt att spara pengar, att samla ihop något till framtiden, till eventuella barn.
Men när den styrande klassen fastnar alltför mycket i sina egna behov och blir blind för hur den stora massan har det riskerar den förståelsen att spricka som ett troll i dagsljus. När makten av ideologiska skäl är beredd att göra det möjligt för fastighetsägare att ta hur mycket som helst i hyra river man ner ytterligare ett system för solidaritet i ett samhälle som redan fått se många andra sådana system krossas.
”Det måste vara lönsamt att …” lyder kören från högerns sirener som lockar med utveckling, ekonomisk tillväxt och lycka åt nästan alla. Men det är en lögn. En lögn som tyvärr socialdemokratin svalt med hull och hår. Jag har inget emot att den som säljer sitt eget arbete blir rik. Om det nu är möjligt. Men den som blir snuskigt rik, miljardär, mångmiljonär, har alltid utnyttjat någon annans arbete, med få undantag.
Men också det kan jag leva med så länge som det finns samhälleliga system som fördelar bördan någorlunda. Det skulle lätt gå att ändra på de ekonomiska orättvisorna med rätt politisk styrning, men så länge som inte folk röstar på ett sånt alternativ i tillräcklig utsträckning får jag acceptera att samhället fungerar som det gör. Det jag aldrig kan acceptera, däremot, är tanken på att den politiska klassen ska vrida klockan så långt tillbaka att det inte längre är möjligt för folkflertalet att bo med värdighet.
Det är inte länge sedan hela familjer bodde i ett rum och kök. Det finns grupper i samhället som har det så än i dag. Att släppa hyresmarknaden fri kommer ofrånkomligen att leda till att vi tvingas decennier tillbaka i tiden. Jag struntar högaktningsfullt i om hyresvärdar inte tjänar tillräckligt mycket pengar för att det ska vara lönsamt att bygga. Att ha nånstans att bo är en mänsklig rättighet och om fastighetsbolagen inte bygger så får samhället gå in och göra det. Marknadshyror är precis motsatsen till vad som behövs just nu.
De som har råd att äga stora, dyra bostäder borde ha så pass mycket solidaritet med det stora folkflertalet att de inte hindrar en sådan utveckling. För om historien har lärt oss något är att det inte går att låta de ekonomiska orättvisorna bli hur stora som helst i ett samhälle. Det tvingar fram politiska rörelser som hotar makten. Revolution må vara ett ord som inte hörs särskilt ofta längre. Men det kan lätt komma till användning igen om girigheten tillåts styra för mycket.
Nässelsoppa.
Privata skolor som delar ut miljonvinster till sina ägare under coronakrisen.
