Dora Wester och zonen – kapitel tretton: En levande dator

Hittills hade Espia känts som ett naturreservat, som en värld utan teknik, glasflaskorna i baren vid dammen var det mest högteknologiska hon hade sett sedan hon kom, hon försökte komma på när man hade uppfunnit glaset på jorden, men det hjälpte inte hur mycket hon sökte i minnet. Hon förväntade sig hur som helst inte att de skulle ha datorer.

Efter en halvtimmes promenad bort från dammen kom de fram till ett trähus som mest liknade en lada med tak av gräs och svarta plankor till väggar. Jonatan öppnade en dörr och bad henne stiga in.

Inuti ladan var det förvånansvärt ljust. Dora hade trott att där skulle vara mörkt och dammigt, kanske några djur eller åtminstone högar med hö, men stället påminde mer om ett laboratorium än något annat. Rummen lystes upp av ett grönskimrande ljus som verkade komma från väggarna. De var klädda med dimmiga glasskivor som verkade skydda ett lager med alger.

Jonatan såg hennes blick vandra.

– En sort algliknande växter. De ger både ljus och ström. Vi matar dem med solljus och avloppsvatten. Vattnet renas och vi får ljus och energi till datorerna.

– Datorer?

– Eller vad ni kallar dem på jorden nuförtiden. Kunskapsmaskiner.

– Datorer.

Dora såg sig om i det stora rummet, men såg ingenting som liknade datorer. Bara halvmeterhöga cylindrar i glas kopplade med lianliknande stänglar till de självlysande väggarna. Det måste vara dem Jonatan menade. Men hon såg varken skärmar, tangentbord eller datormusar.

Jonatan ledde henne fram till en av cylindrarna. Han drog fram en liten pall och sa åt henne att sätta sig ner. Han rotade runt längs cylinderns sidor med båda händer till översidan av den lystes upp. Det som motsvarade skärmen på en dator vecklade ut sig framför Dora som en solfjäder av milt, grönt ljus.

Märkliga tecken började fylla solfjädern medan Jonatan övergick från att rota längs cylinderns sidor till att vifta i luften framför skärmen.

– Inte det lättaste att lära sig att styra dem. Det tar vi senare, men vi människor kan använda våra fingrar, beroende på hur vi håller dem bildas olika tecken, ungefär som när man spelar piano.

Nu såg Dora att han mycket riktigt viftade med fingrarna som om han spelade en massa olika ackord i luften.

Tecknen på skärmen försvann och ersattes av en bild som liknade en vy över dammen. Skrivbordsbild, tänkte Dora. Jonatan viftade lite till och hon hörde plötsligt ljud inne i huvudet. Hon skrek till av förvåning.

– Förlåt, sa Jonatan, jag borde ha varnat dig. Jag kan inte ärligt säga att jag fattar hur de fungerar, de har funnits i många hundra år och kommer från en annan planet. Det finns inte många här på Espia, kanske ett par tusen och om det blir något fel på dem så finns det bara ett par stycken människor som kan fixa dem.

Nu hörde Dora att ljuden i hennes huvud lät som pijdin. Hon hade hört tillräckligt mycket av språket för att känna igen det nu.

– Pijdin?

– Ja. Det går att styra dem med de flesta språk vi känner till, engelska till och med, men nu är tanken att du ska lära dig pijdin. Det kommer att ta några dagar.

– Några dagar? Lära sig ett språk på några dagar?

Jonatan log.

– Det kommer inte att vara som en vanlig språkkurs. En vecka kanske. Det kan kännas lite obehagligt de första dagarna. Datorn går in i din hjärna och ändrar strukturerna i dess språkcentrum så att du lär dig betydligt snabbare.

Dora stirrade på honom. Försökte se om han skämtade. Men hans blick såg fullständigt allvarlig ut.

Hon bubblade plötsligt över av frågor.

– Men olika varelsers hjärnor är ju olika? Hur kan datorn veta?

– Intelligens är intelligens. För att kunna använda språk måste en varelse ha något som liknar en hjärna, kunna forma ljud eller tecken och koppla ljuden eller tecknen till någon form av idéinnehåll, alla språk är med nödvändighet symboliska.

Dora stirrade på honom.

– Eller enklare uttryckt. Den anpassar sig.

– Är det inte farligt?

– Inte det minsta.

– Men om datorn får ett virus?

Nu var det Jonatans tur att stirra på Dora.

– Virus, mumlade han. En förkylning? De är inte varelser.

Dora gav upp. Hon var forskningsresande i en främmande värld och fick lov att lita på att Jonatan visste vad han gjorde, trots att han inte verkade ha en aning om hur datorerna fungerade. Å andra sidan visste de flesta jordmänniskor inte heller hur en dator fungerade, men kunde hantera dem perfekt ändå. Men då handlade det inte om att ändra strukturen på någons hjärna för att snabblära dem ett nytt språk.

– Du kan lära dig på vanligt sätt, sa Jonatan, men det kommer att ta några månader. Det är ett väldigt enkelt språk.

Hon behövde kunna pijdin, insåg hon. Ju snabbare hon lärde sig språket desto snabbare skulle hon kunna lära sig resten, förhoppningsvis simma också.

– Okej, sa hon, kör!

– Programmet är redan i gång. Det tar ungefär fyra timmar. Det är så mycket din hjärna klarar på en dag. Jag kommer och hämtar dig. Sitt bara lugnt och stilla. Vill du ta en paus, gör så här.

Han formade vänster hands fingrar till en ring och duttade två gånger på skärmen.

– Testa.

Dora gjorde likadant. Strömmen av ljud i hennes huvud slutade.

– Gör likadant igen för att starta igen.

Hon duttade på skärmen igen och ljuden återupptogs. Plötsligt blev hon generad. Hon hade inte varit på toaletten sen i går, hade kissat i en buske innan hon somnade, men nu behövde hon mer resurser, liksom.

– Om jag behöver gå på, äh, dass, mumlade hon.

– Då går du på dass. Det finns några olika varianter, de med ett hjärta på är människodass.

Hon skrattade till. Självklart. Varför krångla till det?

– Vad du än gör, gå inte inpå någon av dem med en blå ring på. Visslarnas toavanor är inte att leka med. Jag kommer med lunch när dagens övningar är över. Räkna med att sova några timmar sen. Börjar du må illa, ta en paus och drick lite vatten.

Jonatan öppnade ett skåp och tog fram en flaska med vatten och ett glas.

– Du, sa Dora när Jonatan hällde upp vatten åt henne.

– Ja?

– När får jag börja simma.

– Snart. Mycket snart. Ganska snart.