Att odla i urbana miljöer är lika gammalt som gatan. Lika länge har man känt till att närheten till det gröna gör oss gott. De upptäckterna gjorde trädgårdsjournalisten Ulrika Flodin Furås när boken ”Stadsodlingens historia” blev till.
Pallkragar mellan höghusen. Potatis- och jordgubbsplantor på bakgårdarna. Gerillaodling på olika sätt. Många gröna kretsar har anammat stadsodling. Man kan tro att fenomenet är kopplat till vår klimatmedvetna tid. Men urbana planteringar går tillbaka. Långt tillbaka.
– Stadsodling blir allt mer etablerat, men många vet inte historien bakom. Känner man till den kan man på annat sätt hävda att den här sortens odling är viktig, säger Ulrika Flodin Furås, som har skrivit ”Stadsodlingens historia: Kålgårdar, kolonier och asfaltsblommor”.
På sin litterära och historiska resa höjde hon många gånger på ögonbrynen över hur påtagligt det gröna perspektivet har varit genom åren. Några hundra år före den kristna tideräkningen promenerade grekiska filosofer som Platon och Aristoteles i stadsparker. Bland tujor, plataner och andra träd diskuterade de vetenskapen och funderade över moralen. De mer välbeställda gjorde plats hemma för ett slutet organiskt rum i bostaden. Sådana så kallade peristylträdgårdar utvecklades sedan vidare av romarna.
Runt tusen år senare tog vikingarna från sina resor med sig grönsaker, kryddor och medicinalväxter hem – och började bland annat odla kummin, koriander och selleri.
Odla för hälsan
Amsterdam i slutet av 1500-talet sticker ut med odlingslotter för fattiga och kunskapen att frisk luft i det gröna främjar hälsan och bidrar till att bota sjukdomar och epidemier. Vid samma tid skördades bland annat kål, svart- och vitsenap i Jönköping.
– Man tänkte redan då på hälsoaspekterna på odling. Det är en häftig insikt. Det är också kul att man redan tidigt försökte odla exotiskt i kalla Norden, som persikor och ananas i varmbäddar, säger Ulrika Flodin Furås.
Hugade och etablerade stadsodlare tillsammans med historiskt intresserade är bokens målgrupper. Ulrika hoppas att stadsplanerare och arkitekter i än högre grad anammar det gröna.
– Det handlar om att börja se den stad man bor i med ett grönt perspektiv.
Koloniområden
Den första dokumenterade koloniträdgårdsföreningen är brittisk – 1795. Exakt 100 år senare anläggs ett kolonilottsområde i Pildammsparken i Malmö. Då, under det sena 1800-talet etableras industrialismen i Sverige. Städerna växer och det är utvecklingsoptimism, men också nöd och matbrist – på bakgårdarna odlar man för livhankens skull.
Den socialdemokratiska politikern Anna Lindhagen skriver en instruktionsbok i hur man anlägger enskilda tomter och områden: ”Koloniträdgården äro goda stridsmän i kampen mot våra båda tids sjukdomar: tuberkulos och överansträngde nerver.”
Vid tiden för första världskriget är stadssådder viktiga element, för att underlätta matransoneringen. Lite här och var poppar det upp planteringar med bland annat kål.
Folkbildning
Ulrika Flodin Furås berättar om Statens Järnvägars parker vid sina stationer. SJ ville dels skapa estetiskt sköna ytor, dels odlade man i folkbildande syfte.
– Järnvägsparkerna var anlagda vid stationen för att vara vackra. Men också för att vara en botanisk park så att de boende kunde se vilka växter som var härdiga där.
SJ hade välmeriterade trädgårdsdirektörer och i egna plantskolor fanns drivbänkar och växthus. Vid stationshusen hade stinsen eget trädgårdsland. Men i stort sett all järnvägsgrön verksamhet hade avvecklats i mitten på 1970-talet.
Det är lätt att blicka bakåt och bli nostalgisk. Samtidigt växer här och nu en grön mentalitet sig allt starkare. Intresset för egenodlad mat och urbana lotter frodas.
– Koloniodlingar, tillsammansodlingar kommer att behövas mer och mer i framtidens städer. De gröna platserna är lika viktiga som gatorna, parkeringshusen och bostäderna, säger Ulrika.
Hon tänker på den biologiska mångfalden. Men också på den stressade nutidsmänniskan som behöver rekreation, gärna vid en odlingsbädd av något slag.
Skapa kontinuitet
En stadsodling kan vara strikt och välordnad eller anarkistisk. Den låter inte sig definieras, menar Ulrika. Men oavsett om den består av pallkragar, gerillaplanterade rosor eller anonymt odlade fruktträd krävs skötsel.
– Man kan hoppas att stadsodlingar blir mer permanenta. Till exempel i ett kvarter finns det någon som får betalt för att sköta om odlingen, så att man får kontinuitet.
För det som gror och spirar behövs i stadsmiljön.
– Vi lever i negativa tider – kring klimatet, med katastrofer och konflikter. Men att tänka på det gröna och odling är en väldigt stark, positiv kraft. Det kände jag när jag skrev boken. Det har jag velat förmedla, säger Ulrika Flodin Furås.
Nedslag i stadsodlingens historia
+ Under vikingatiden (mellan åren 800–1050) odlas det i Sverige örtkryddor, grönsaker, rotfrukter och medicinalväxter men även fruktträd och bärbuskar som sötkörsbär, fläder och valnöt.
+ På 1600-talet odlar man i kvarteret Diplomaten i Jönköping bland annat gräslök, humle, libbsticka, oregano och rättika.
+ Ett koloniområde anläggs i Long Newton i Storbritannien år 1795. Andra kolonipionjärplatser är tyska Kappeln (1814), danska Åbenrå (1821) och Malmö (1895).
+ SJ anlägger den första järnvägsparken i Nässjö år 1864 i samband med att stationen invigs. Delvis bevarade parker finns i dag i Undersåker i Jämtland, Vadstena och Skänninge.
+ På allmänningen Potatisbacken, kallat ”Sveriges åttonde underverk”, som ligger i växtzon 8 i västerbottniska Ammarnäs, har man i mer än 150 år odlat päror.
+ När en femvåningsfastighet på Götgatan 7 i Stockholm ritas planerar arkitekten in en takterrass.
+ Svenska Koloniträdgårdsförbundet bildas 1921.
+Under 1950-talet blir Sverige rikare och allt färre odlar mat för eget bruk. I stället planterar man rabatter – och köper konserver.
+ I och med gröna vågen-rörelsen på 1970-talet blir det åter populärt att stadsodla.
Källa: Boken ”Stadsodlingens historia” (2019).
