På dejtfronten intet nytt

För den som inte bor i glesbygd eller har väldigt snäva sexuella preferenser öppnar dejting-apparnas urval en helt ny värld. En värld där du kan dyka upp och försvinna lite som du vill, utan att behöva förklara dig eller definiera din relation till andra. Emotionella risker undviks när man gömmer sig bakom en skärm, och vi har börjat behandla andra människor som konsumtionsobjekt, noterar psykologer och sociologer.

– Folk beskriver vår tid som en dejtingmässig gråzon, man säger att apparna har ändrat allt. Men när jag läste Maken kände jag – trots att boken är späckad med detaljer från 60-talet – att det här är ju nu. Jag fick nån sorts kick av att allt det mellanmänskliga kändes så aktuellt, säger Jon Jordås över Zoom från lägenheten på Södermalm i Stockholm.

Som exempel lyfter han en debatt om vad författaren Josefin Holmström i Svenska Dagbladet kallar ”kanskemän”. De vill hålla alla relationsdörrar öppna, inte definiera något, och aldrig åka med till Ikea. Precis som berättaren i Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976, som även Jon Jordås debutroman Min Martina kretsar kring.

– Martina är ju mer av den ”klassiska mansrollen”, som man kanske sett i Hugo Rask i Egenmäktigt förfarande, de här otillgängliga manliga typerna. Hon är absolut en kanskeman, på sätt och vis. Men samtidigt ganska ärlig med att hon inte vill bli ihop med Gustav. Det är ju det jobbiga för honom, konstaterar Jon.

Utforska "poly-Sverige"

I hans roman är det Gustav som håller i pennan. Även Gun-Britt Sundström skiftade perspektiv, när hon omtolkade Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken (1912) i sin bok För Lydia (1973). Men för Jon var det inte fråga om någon uppgörelse, säger han.

– Nån kanske har läst det som att Martina är oansvarig eller syndabocken, och nu ska Gustav få upprättelse, men jag tänkte mer att jag ville se vad som hände om man skrev från honom på ett allsidigt sätt, som ändå var schyst mot båda.

Gustav är dryga 20, har slutat gymnasiet och börjat plugga filosofi. För att få grepp om karaktären använde Jon sin egen tonårstid, säger han.

– Man är så där sökande, och båda har jättemycket svar och jättemycket frågor. Gustav är en sökare, men också väldigt trygg i sig själv, på nåt sätt. Boken är väl en tredjedel självbiografi, en tredjedel rent påhitt och en tredjedel stjäl man av andra. Mellan tummen och pekfingret skulle jag säga att det är mitt hemliga recept.

När Martina inte vill binda sig börjar Gustav utforska ”poly-Sverige”, som både liknar och skiljer sig från dejtinglandskapet där Maken utspelar sig, menar Jon.

– Den fantasi jag har om 70-talet är att man hade en idé om fri kärlek, det kanske var termen då. Medan polyidentiteten, livsstilen eller etiketten är lite annorlunda nu.

Personerna Gustav kommer i kontakt med som identifierar sig som poly har tydliga regler för vad som gäller. De skriver brev, och vill träffas och stämma av att alla inblandade är överens om vad som gäller.

– De kan fortfarande svika varann om de inte lever upp till sina regler, så det är väl en skillnad mot sånt här gråzonsdejtande. Det är ett helt annat ansvarstagande, och mer uppstyrt än att bara dejta runt.

Nya spelregler?

Samtidigt är polygama relationer knappast normen i dag, påpekar Jon.

– Kärnfamiljen är ju inte superhotad, vi har fortfarande ett starkt borgerligt familjeideal.

Men att mycket faktiskt är sig likt sedan 60–70-talet menar Jon kan bero på att de materiella förutsättningarna som samhället erbjuder är likartade.

– Det är fortfarande ungefär samma barnomsorg, och det finns p-piller som till exempel inte fanns på 1910-talet när Den allvarsamma leken utspelade sig. Det är ju lite marxistiskt, att värderingar och att de utmaningar folk ställs inför grundar sig i vad som är möjligt att göra i samhället.

I Hjalmar Söderbergs klassiker, som också kretsar kring komplicerade relationer, får huvudpersonen Arvid lämna bort sitt barn eftersom han inte har råd, och Lydia får lämna sin dotter på landet när hon ska flytta till stan.

Under debatten om ”kanskemannen” har det lyfts att kvinnor missgynnas av bristen på varaktighet i relationer, eftersom deras fertila fönster är mindre än mäns. Ett materiellt förhållande som Jon också tror kan komma att sättas ur spel framöver.

– En spännande fråga att tänka kring är vart vi är på väg, hur dejtar vi om ytterligare 50 år? Och där kanske man kan tänka sig att något som att frysa ner ägg skulle kunna ändra spelreglerna.

Bibelcitat och Google translate

Precis som sin föregångare är Min Martina rik på Stockholmsskildringar såväl som samtidsreferenser. Huvudkaraktärernas kommunikation sker fortfarande ofta indirekt, men brev och bibelcitat är delvis utbytta mot Messenger-meddelanden – översatta med Google translate, till ett annat språk och tillbaka till svenska igen, som ”Vintern känns för ödemark att träffa på egen hand.”

– Jag tänker att det kanske handlar om svårigheterna i att formulera sina känslor. Det blir både för litet och för stort. När man översätter meddelandena i Google translate blir de nästan mer sanna. De avspeglar hur man känner sig när man skriver och läser såna meddelanden. Det blir sån kontrast mellan hur brännande det känns och hur det ser ut på messenger, säger Jon.

Men han tvekade innan han tog med chattsekvenserna.

– Jag har alltid tänkt att det är töntigt att ha med chatt i romaner. Kanske har jag haft nån idé om att det inte är ”riktig litteratur”… men sen tänkte jag att jag ska inte vara för fin för det där. Jag ville skildra hur är det att chatta. Att vänta på svar. Jag fick en ambition att det skulle vara sant mot hur det är att försöka ha en relation i nutid.

"Dumdristigt"

Boken är med sina 211 sidor mindre än hälften av sin föregångares längd. Ett format som kanske kan ses som en samtidsmarkör i sig.

– Jag tycker det enda med Maken är att den kanske är lite lite lång. Annars tycker jag det är en kanonbok, säger Jon.

Hur vågade du som debutant ge dig på en roman många älskar?

– Jag tänkte nog inte helt igenom det innan, då hade jag kanske varit mer skraj. Det var dumdristigt. Jag utgick nog från min egen lust att göra nånting på Maken. Sen när boken släpptes och jag började tänka på vad folk kommer tycka, och vad Gun-Britt Sundström skulle tycka, blev jag nervös, på upploppet.

Bokens första tryckning sålde snabbt slut, och bland de tidigaste läsarna var Gun-Britt Sundström, som fick boken skickad till sig direkt efter tryck, berättar Jon.

– Redan efter nåt dygn skrev hon till mig på Messenger, och hade läst den. Det var jättekul att hon hörde av sig så snabbt! Jag blev lite överraskad av vad hon sa. Jag ska inte återge det, eftersom hon skrev privat, men det var en fin konversation. Jag ångrar inte att jag skrev boken.

Fotnot: ”Psykologer och sociologer” i det här fallet syftar på Howard Gardner och Katie Davis bok The app generation (2013) respektive Zygmund Baumans Liquid love (2003). Josefin Holmströms text om ”kanskemän” bär titeln ”Grät i taxin – kvinnors porr är att fixa skadade män” (SvD 2020-10-17). Egenmäktigt förfarande är en roman skriven av Lena Andersson (2013).