Torbjørn C Pedersen har tillbringat de senaste 6,5 åren med att resa till alla världens länder utan att flyga. Han har bestämt att han inte får återvända till sitt hemland Danmark innan uppdraget är slutfört. Under sommaren får vi på tisdagar och fredagar följa med på delar av hans resa genom hans dagboksanteckningar. I dagens dagboksanteckningar från april i år har han fastnat i Hongkong.
Nu har jag suttit fast i Hongkong i mer än sextio dagar. Tänk er hur snälla mina värdar är, som trodde att jag bara skulle stanna ett par dagar i väntan på nästa fartyg.
Sedan jag kom till Hongkong i slutet på januari har det nya coronaviruset fått namnet covid-19 och blivit en global pandemi. Det har också blivit ämnet för alla samtal.
Att lämna Hongkong gick från att vara svårt till att vara omöjligt. Från början skulle jag åka med ett lastfartyg från Hongkong till Palau efter bara ett par dagar. Men det fördröjdes en vecka av det kinesiska nyåret, då vi gick in i metallråttans år. Det skulle bli ett år av förnyelse, ett år av nya möjligheter att finna den sanna kärleken och tjäna mer pengar. Och det skulle bli lyckosamt för dem som kunde dra fördel av alla möjligheter under året.
Intressant nog sades det också att år 2020 skulle bli utmanande, speciellt i fråga om hälsan, men också för ekonomin, med svårigheter och hinder, främst under det första halvåret. Sådana förutsägelser är alltid vaga och passar in på många aspekter av livet. Man kan verkligen säga att det passar bra på en pandemi.
I början på februari sa Palau att det skulle behöva ta mer än 14 dagar innan de som lämnade Hongkong, Macao och Kina kunde komma till Palau. Hongkong och Macao har haft väldigt få fall av covid-19, men Palau tog inga chanser. Jag gjorde vad jag kunde för att presidenten, hälsoministeriet och Röda korset skulle ändra sig, men det gjorde de inte.
Mitt fartyg skulle ha anlänt till Palau tolv dagar efter att det hade lämnat Hongkong, så det fattades två dagar. Att lasta av och på skulle ta en dag, så egentligen talade vi om en enda dag.
Jag hoppades kunna vara i karantän en eller två dagar i Palau, men det gick inte.
Medan dagarna gick började världen förändras snabbt. Snart skulle det bli omöjligt att komma ombord på ett fartyg eftersom rederierna införde nya regler för att skydda de modiga sjömännen.
Hongkong gränsar bara till Kina och havet. Kina gränsar till fjorton länder, men alla gränserna stängde när viruset spreds. Karantänskrav blev snabbt standard och om vi snabbspolar till i dag är jag nu instängd. Turister och folk som inte bor i Hongkong får inte komma in där och den danska regeringen råder alla medborgare att återvända hem.
Jag har nio länder kvar att besöka: Palau, Tuvalu, Vanuatu, Tonga, Samoa, Nya Zeeland, Australien, Sri Lanka och Maldiverna.
Alltihop är öländer och alla är de svåra att nå utan att flyga. Just nu är de omöjliga att nå. Resan står på paus och världen med den. Under tiden har jag börjat promenera en massa. Hongkong är mest känt som en tät stad med höga hus, men sanningen är att Hongkong till 75 procent består av natur.
Helgerna har hela tiden varit hemska för resans fortskridande, eftersom man inte får svar på telefonsamtal och mejl och saker inte följs upp. Så under hela tiden i Hongkong har jag vandrat i bergen under helgerna. I veckodagarna har det varit en ändlös räcka möten och nätverkande. Men det blev tydligt att jag inte skulle kunna lämna Hongkong hur mycket jag än nätverkade.
Då bestämde jag mig för att vandra MacLehose-leden, som sträcker sig 100 kilometer över praktiskt taget hela Hongkong. Varje år hålls ett lopp där, och rekordtiden är bara 11 timmar och 1 minut. Så jag antog att jag skulle kunna vandra den sträckan på tre dagar. Men det blev svårare än jag hade trott!
Det var dagsljus tolv timmar om dagen och den högsta punkten på leden ligger på cirka 4 730 meters höjd. Väderprognoserna sa att det skulle bli växlande molnighet, men det blev moln med åska. Fina grejer! Hårt arbete och det var definitivt ett misstag att bara ta tre dagar på sig – men jag gjorde det. Efteråt kände jag mig som en segrare och trodde att jag hade klarat allt som fanns att klara i vandringsväg i Hongkong. Men det visade sig att MacLehose-leden bara är en av många stora vandringsleder här. Så då vet jag vad jag har att göra.
Hongkong ligger långt före resten av världen i fråga om covid-19. 2003 genomlevde de sars, som kostade staden 299 människors liv. Det skakade om befolkningen och minnet av det lever. Nästan alla använder mask när de går ut, fast det råder tvivel om hur stor effekt det har. Nyligen stängde regeringen tillfälligt en typ av arenor som serverar alkohol, biograferna är tillfälligt stängda liksom parker, lekplatser och grillplatser. Allt för att stå emot den andra våg av epidemin som resten av världen också har att vänta.
Om viruset inte hade spritt sig, eller aldrig hade funnits, kunde jag ha blivit först med att nå alla länder i världen utan flyg i oktober i år. Men medan hela världen väntar på vad framtiden ska ha med sig har det blivit tydligt att resan inte kommer att ta slut i år.
Jag brukar inte ha mask när jag går ut, och nyligen satt jag på tunnelbanan med hundratals maskerade människor. En snäll gammal man kom fram och frågade varför jag inte hade mask på mig. Jag började förklara, men innan jag hade sagt mer än några ord letade han fram en kirurgmask ur sin väska, gav mig den med ett leende och sa: ”Ta hand om dig.” Sådan är andan här. Jag satte förstås på mig den. Det här är den tid då de starka måste tänka på de mest sårbara i samhället. Den här pandemin ger oss chansen att visa att vi är starka tillsammans.
Det här kommer också att gå över och vi kommer att segra.
