När Marianne överraskande kommer hem med gästerna till den första framtidsmiddagen händer en olycka – roboten snavar över grannkatten i trappan och går sönder.
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.
Ante och Ida lyfte in Peter Kaminski i gäststugan. Han var tung, tyngre än en människa i samma storlek. Under ett tunt lager av hud och muskelmassa och ett lite tjockare lager av ett silikonliknande material var det metallstänger och elektronik för hela slanten.
– Stackars Peter, sa Ida. Det var fint, det han sa när han ville ha hjälp med tidsinställningen. Jag undrar om det finns kvar i honom.
– Det beror på, sa Ante fundersamt. Röra vid evigheten.
Han satt på kanten av sängen, där Peter låg på en frottéhandduk, och plockade med elektroniken med en tändsticka. Ida satt på tältsängen mittemot, den som var reserverad för henne. Den andra var Nalles, men han hade ju tydligen flyttat. Ida hade sovit i hammocken de två nätter de hade varit i den här tiden, men hon hade sina saker i gäststugan. Den hade lackade furuväggar och i fönstren hängde urblekta röda gardiner på spiraltråd.
Peter blödde. Inte mycket, men ändå. Men innanmätet i hans huvud påminde om en stor, trasig glödlampa, full av trådfina ledningar, varav de flesta var avslitna.
– Vi borde gå in, sa Ida.
– Vi åt ju precis.
– Jag är inte heller hungrig än. De får väl ropa på oss om de saknar oss. Vet du hur det går till, det han gjorde? Hur han kunde ta ett citat och liksom strö in det han ville säga i citatet?
De satte sig på trappsteget utanför dörren.
Ante skrattade.
– Ja, påverka framtiden måste han väl ha menat. Eller så sökte han bara i förrådet av visa sanningar för att hitta något som handlade om tiden.
– Och använde det för att säga det han ville. Men det är väl som med maskinöversättning. Ta en dikt eller något och översätt den till ett språk i Google Översätt. Sen översätter du översättningen till ett tredje språk, och så fortsätter du så. Till slut översätter du tillbaka till svenska. Vad tror du att du får då?
– Bara en massa skit?
– Ja, men ibland blir det vackert på ett alldeles nytt sätt. Säg en textrad som du gillar.
– ”Planet Earth is blue and there’s nothing I can do.”
Hon började gräva i ryggsäcken efter mobilen för att visa, men kom på att Google Översätt inte fanns än.
– Jag visar sen, hemma. Space oddity av Bowie … har du hört den i Xpan 7? Ni har så mycket kultur från gamla tider där. Hur låter den nya musiken?
Ante ryckte på axlarna, han visste inte hur han skulle beskriva den. Klart att det fanns musik, Freddy som nynnade när hon jobbade i köket, vasspiporna som Canberra täljde och blåste i på sommaren, Nalles trummor. I Xpan 7 fanns en kör och en del som spelade flöjt eller munspel. Men om musiken skulle kopieras och spridas måste den vara godkänd först. Den kunde vara sorgsen, romantisk, glad, vad man ville, men den måste vara ”konstruktiv”. En låt kunde handla om saknaden efter en älskad person som hade gått i omlopp, men den fick inte ifrågasätta mänsklighetens expansion i universum.
– Det blir bara skit. Ibland blir det snygg skit, men ingenting man fastnar för. Space oddity skulle inte få spelas, till exempel. Den spelade Juha för mig.
– Du skulle kunna berätta det för dem. För Mariannes vänner, när de kommer på middag och vill höra om framtiden.
– Att vadå? Att Juha kommer att träffa mig om 42 år och spela Space oddity?
– Att musiken bara blir skit.
De gick in till de andra, som satt och lyssnade på Freddy som drog historier från Oasen. Hade det hänt så mycket där? undrade Ida. Men hon hade ju bara varit där några vinterdagar. Marianne hade tänt ljus fast det inte ens hade börjat mörkna.
– Hur går det med er robot? Går han att laga? sa hon.
– Det är lugnt, vi behöver ingen robot längre, sa Freddy.
– Åh, men han var ju skithäftig! Han kanske inte är så bra på att bära saker eller servera, men han är så klok. Folk skulle lyssna på honom. Vi skulle kunna hyra ut honom till … ja, reklam och så. Liselott jobbar med PR och det var faktiskt därför hon ville komma hit. Snälla, kan vi inte försöka?
Ida började längta hem. Ja, det var spännande, alltihop, men hon ville leva sitt eget liv och inte vara ett spännande tillskott i Mariannes. Hon undrade om de andra kände likadant. Men hon såg att Ante spetsade öronen.
