Ida, Ante och Canberra börjar slipa och måla fönstersnickerierna i Mariannes hus medan Freddy och Nisse har hand om köket. När de ska ha lunchpaus sitter plötsligt roboten Peter i hammocken. Han hittar ingenting att synkronisera sina tidsinställningar mot, och det oroar honom. Om en robot nu kan bli orolig.
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.
Jag behöver mitt nu för att kunna vidröra evigheten. En maskin som uttrycker sig så om att man borde korrigera dess tidsinställning för att få tillgång till alla dess funktioner, vad kan den göra mer? C S Lewis-citatet fanns förstås kodat i Peter Kaminskis digitala lager av tänkvärda citat, men kunde han själv ha kopplat det till sin vilsenhet i tiden? Och flätat ihop det ena med det andra?
Ida hade aldrig intresserat sig för robotar, men det här var intressant. Var det Sebastian som hade knåpat ihop honom? Den allvarliga forskningschefen i Visdomens hus? Hon skulle vilja prata med honom. Inte bli förhörd utan få veta hur Peters språkliga funktioner såg ut.
Däremot hade han svårt att koordinera lite mer komplicerade rörelser. Freddy försökte få honom att plocka in efter maten, och han kunde bära en skål eller en tillbringare, men inte stapla skålarna på varandra, och trapporna var tydligen svåra. Han var gjord för att snacka, inte för att plocka disk.
– Lova att du inte ber honom laga mat, sa Ante.
Ida satte på kaffe, det var som vanligt bara hon som ville ha, och sen började hon måla fönster igen. Gammaldags lackfärg vars ångor trängde genom märg och ben och fick golvet att kännas instabilt. Varför hade de inte en målarrobot istället? En telefonsignal hördes långt borta och hon hörde Nisse plocka upp luren och ropa hallå flera gånger. Tänk om det var från sjukhuset? Hon satte penseln i … skit, hon satte penseln i kaffemuggen, och gick ut i köket.
– Vem var det i telefon? sa hon.
– Jag vet inte! Jag kanske gjorde nåt fel, jag har aldrig pratat i ett sånt där monster.
Det var en vanlig gammal svart bakelittelefon med nummerskiva, randig tygsladd och lite sträng uppsyn. Den ringde igen, lite hest. Ida tog upp luren och sa hallå – hon visste inte vad mormorn hade hetat eller hur hon brukade svara. Gud, tänk om det var från sjukhuset. En sjuksköterska som ville tala med Stella Stiernas närmaste anhöriga inför utskrivningen.
Men det var bara Marianne som ringde från en automat och undrade hur det gick för dem och om det gick bra om ett par vänner till henne följde med redan i kväll. Jo, det gick väl bra, sa Ida, men de skulle nog inte göra nån större middag …
– Vad säger du? sa Freddy. Klart vi gör middag! Jag hittade massor med potatis i jordkällaren.
– Aha, klart vi gör middag, säger Freddy, så du får prata med henne, sa Ida till Marianne.
Hon visade Freddy hur hon skulle hålla luren. Sen gick hon ut och hällde ut färgkaffet i diskhon i toaletten och hämtade nytt kaffe i köket. Färglukten var fortfarande lika bedövande och Canberra hade gått ut.
– Han mådde illa, sa Ante.
– Förstår det, sa Ida. Det var Marianne som ringde, hon har med sig folk på middag.
– Kan hon inte ta det lite sakta? Och förbereda oss?
– Tja, hon frågade om det gick bra, och Freddy sa …
– Aha.
De tvättade av sina penslar och bytte om till något mer middagsmässigt ur morföräldrarnas garderober. Mormorns syntetklänningar hade säkert gått att spola rena med en vattenslang vid behov, men de var samtidigt för kalla och för varma och tyget luktade gammal parfym.
Sen gick de ner i köket, där Freddy och Nisse rev potatis. Det skulle bli rårakor med lök, persilja och Mariannes mormors hemkokta lingonsylt. Nalle kom hem och sa att han hade mött en granne längre neråt vägen som hade en husvagn han kunde få sova i. Så han tänkte gå dit. De fick väl säga till innan de for sin väg, sa han.
Ida och Freddy stod i köksfönstret och såg honom gå iväg.
– Tror du han känner sig utanför? sa Ida.
– Nalle? Nä, eller jo. Han känner sig alltid utanför. Utom när man ber honom om nåt. Men han är väl som du, han vill inte ha en massa folk omkring sig. Typ tre går bra. Sen drar han.
Jaha, hon hade märkt det. Det var ju inte meningen, tänkte Ida. Hon letade efter något att göra, det fanns inte fler rivjärn, så hon började duka i trädgården igen.
– Säg till Peter att hjälpa till, jag håller på att träna honom! ropade Freddy genom dörren.
Framtidsmiddagar med hovmästarrobot, jo, det lät fint, förstås. Ida gick fram till roboten och frågade om han hade lust att hjälpa till. Lust? Han upprepade att han behövde synkroniseras för att kunna kontrollera vissa data inför morgondagen, men när Ida sa att de skulle fråga Ante sedan nöjde han sig med det. Sakta men säkert fortsatte han sin sjumilafärd med en tallrik i taget, ett glas i taget. Freddy stoppade besticken i fickorna på hans rock och Ida plockade ur dem och dukade.
De var nästan klara när den vita Volvon bromsade in vid grinden och den svarta grannkatten, som hade legat där och sovit, for som ett streck upp mot huset och uppför trappan, där den upptäckte Peter. Han stod på trappkrönet med en grön tallrik i ena handen och vinkade med den andra ner till Marianne, som klev ur bilen. Katten undersökte Peters fötter och revirmärkte dem med körtlarna på sitt skallben. Men det lade han inte märke till när han fortsatte att gå.
– Peter, se upp för katten, sa Ida.
Men han bara fortsatte neråt, med den svarta katten virad runt benen, förlorade balansen och föll med huvudet före rakt nerför stentrappan. Det tunna kompositskalet gav efter, och det som fanns där under blixtrade till. Peter skulle behöva mer än bara en korrekt tidsinställning för att kunna röra vid evigheten.
