Jag skulle ta tunnelbanan in till jobbet häromdagen. Lite trött och stressad som vanligt. En kvinna i min ålder kom fram till mig och viskade generat:
– Kan du släppa in mig?
Jag svarade att det var självklart och hon fick smita in efter mig. Planka. Hon berättade i rulltrappan upp att hon hade ett jobb, men att pengarna aldrig räckte. För varje år fick hon allt mindre pengar över.
– Och vi vet ju vilkas fel det är, sa hon till slut. Invandrarnas.
– Bullshit, svarade jag och försökte förklara att det var politiska förändringar det berodde på. Att de rika blir allt rikare och vi andra allt fattigare på grund av beslut i riksdagen, inte på grund av att vi tagit emot lite flyktingar. Hon verkade tro lagom mycket på vad jag sa.
En av mina musikaliska förebilder, Paddy MacAloon från bandet Prefab sprout, sjunger i en låt: ”It’s hard to act so simply, it’s easy to make noise”. Det är svårt att vara enkel, det är lätt att föra oväsen. Det stämmer också i politiken. Att gnälla och hojta, utse syndabockar är mycket enklare än att försöka ta in en komplicerad verklighet och göra den begriplig.
Vi pratade lite till, men jag hade ingen större lust att fortsätta när väl tåget kom. Jag hade redan placerat henne i en bekväm kategori. Hade redan bestämt mig för att hon hade fel och att det inte var någon större idé att snacka med henne.
Problemet är bara att jag gjorde precis samma sak som de jag ser som mina meningsmotståndare. Jag avfärdade henne direkt på grund av en egenskap. Jag tror inte att hon var rasist. Fick inte den känslan alls utifrån vad hon sa. Det kanske till och med bara är enklare för henne att ha nåt att skylla sina problem på.
När SD har 25 procent i opinionsundersökningar och när M och KD gnuggar sig mot dem som spinnande katter är det inte konstigt. Invandringen har blivit en accepterad förklaring till samhälleliga problem.
Den som ser sig omkring med öppna ögon ser att det finns problem. Stora problem. Och en del av dem har att göra med att det finns stora grupper av människor som står utanför. Ekonomiskt, socialt och kulturellt. En hel del av dem har rötter i andra länder. Det är lätt att få för sig att det finns raka samband, men problemen i våra förorter beror inte på att vi har tagit emot flyktingar eller på att de skulle vara kriminella hela bunten. Den absoluta majoriteten av alla som bor i Sverige begår inte grova brott. Men de är till dels en effekt av att vi tog emot en aning fler flyktingar för några år sen.
Varje människa är en människa. Varje pinne i statistiken är ett liv. Men istället för att konstatera det och maka på oss har de styrande politikerna fått för sig att solidaritet kan vara i det närmaste gratis. Gärna fina ideal, men de får inte kosta något. Istället sänker man skatterna radikalt.
För mig är solidaritet det finaste politiska ideal som finns. Du gör vad du kan för mig så gör jag vad jag kan för dig. Det betyder inte att alla ska göra exakt lika mycket hela tiden. Det är ingen individualistisk millimeterrättvisa, men till skillnad från välgörenhet handlar solidaritet om ömsesidighet.
Men solidariteten kostar. Den kräver att den som har ger. Men istället passar de som har mest på att få ännu mer, i skydd av ett problem som inte alls borde vara ett problem med en radikal och solidarisk omfördelningspolitik.
Surkål har bättre effekt än Viagra, visar forskning.
Var är snön?
