Som hängiven resenär sedan tidigt 80-tal var Per J Andersson en av dem som tidigt vurmade för tåget. Han är en av grundarna av resemagasinet Vagabond och har skrivit ett flertal guide- och reportageböcker. I sin nya bok Ta tåget tar han oss med genom tågets historia, via de tidiga järnvägarna, höghastighetstågens revolution och allt däremellan. Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av denna resa. Det här är del 6.
Längtan tillbaka är som en diffus känsla, ett svagt pirr i magen. Kanske för att det vi upplevde under åren då vi formades som unga vuxna är för evigt inpräntat i hjärnbarken som något som är lite bättre än vad dagens värld kan erbjuda. Musiken vi lyssnade på i tonåren, den första förälskelsen och de första äventyrliga resorna på egen hand. Allt det lever för evigt kvar i ens minne i ett romantiserat skimmer.
Vid sidan av klimatoro tror jag därför att nostalgi är den viktigaste orsaken till det nyväckta intresset för tågresande. I alla fall hos min generation som först upptäckte världen med hjälp av Interrailkortet. Våra drömmar om europeiska tågsemestrar handlar kanske egentligen mer om melankolisk längtan efter en värld som inte längre finns än om medvetet miljötänk för att bygga den värld som snart är här.
Blå tåget mellan Stockholm och Göteborg kör med utrangerade SJ-vagnar från sextiotalet. Här finns inga stolsryggar i polystyren, dörrar av glas eller väggpaneler av plast. Istället är de inredda med ljusbrun ekfanér, vilket var standard och inte något extravagant när de första gången sattes i trafik. Det är därför jag kliver ombord med en känsla av att träda in i en räcka seriekopplade vardagsrum hos en äldre släkting. Det här är ett nostalgitåg för oss som gärna frossar i minnet av vår barndoms tågresor, ett udda inslag mellan alla stressade nutidsresenärer och blanka och strömlinjeformade röda och grå snabbtåg med jetflygplansdesign.
Inne i den ålderstigna andraklassvagnen på mitt långsamma tåg finns de klassiska sexsitskupéerna där man placeras mitt emot varandra tre och tre, här finns en avskild garderob med hatthylla för herrkepsar och damhattar, hängare och galgar för överrockar, gardiner att dra för fönstren och en reproduktion av en gammal oljemålning i träram med Stockholmsoperan och Slottsbron som motiv.
Men det är kanske framförallt dofterna som väcker minnen till liv. Obestämbara, icke-platsspecifika minnen från barndomens sextiotal. Den torra, lite dammiga doften av trä och tyg som varit med ett tag. En vuxen, myndig, seriös doft från världen utanför hemmets ytterdörr. Pappas tidningsredaktion, väntrummet hos doktor Hartman före stelkrampssprutan, tågkupéerna under resorna från Västkusten upp till Dalarna.
I restaurangvagnen på tåget från förr som rusar fram genom vinter-Sverige är det vita stärkta linnedukar och servetter. På varje bord står en gulbrun rektangulär lampett med rundade hörn och fot av järn med en vit plastknapp. I taket mjukt rundade träpaneler i en mellanbrun ton. Förbryllad undrar jag om det är för att jag längtar tillbaka till det förflutna som inredningen får mig att känna som om jag kommit hem efter en mycket lång resa i ett främmande land. För som filosofen Immanuel Kant hävdade handlar ju nostalgiska känslor oftare om längtan efter en svunnen tid snarare än en avlägsen plats, efter ett ”då” snarare än efter ett ”där”.
Jag äter tre rätter. Toast Skagen, parmesanlindad kyckling med madeirasås, crème brûlée – och till måltiden ett glas franskt syrahvin. Att få sitta i en trä- och tygfåtölj med gott om plats för benen ombord på ett tåg och äta på porslinstallrik med tunga metallbestick och dricka ur ett riktigt glas var ju för bara några årtionden sedan något väldigt vardagligt. Hade detta varit ett flygplan hade frånvaron av plastiga engångsmaterial betytt att jag befann mig i business- eller förstaklassavdelningen. Men ombord på Blå tåget finns träet, glaset och linneservetterna i den allmänna restaurangvagnen, öppen för alla, oavsett vilken klass man reser i.
Jag har valt ett av de långsammaste tågen. Jag reser inte enbart för att nå min destination, utan också för att uppleva själva tågresan. Därför får jag inte stressångest när tåget oväntat stannar mitt på linjen. Därför tänker jag inte att resan är en själlös transportsträcka.Tvärtom blir jag upprymd när tåget blir stående med utsikt över sluttande ängar framför mörka skogsbryn. Så sätter tåget fart igen, smyger fram med gnisslande vagnskopplingar, men bromsar åter in med tjutande stålhjul och en avslutande mjuk stoppduns.
”Så ska vi stanna för att bli omkörda av ett snabbare tåg. Var snälla och öppna inte dörrarna”, säger konduktören i högtalarna.
Det tar bara ett par sekunder för ett snabbtåg och sedan ett till att rusa förbi som visslande pilar på spåret bredvid. Sedan blir det tyst och vårt långsamma tåg startar med en knyck, ett hack och ännu ett gnissel och börjar sakta accelerera.
Strax före Hallsberg kommer förvånande nog ett meddelande om att vi är lite tidiga, ”… så vi blir stående tio minuter här, passa på att kliva av och sträcka på benen.”
Jag, kocken, servitrisen, konduktören – och ett fåtal andra passagerare, som också är ovana vid att man får gå av tåg och ta en nypa frisk luft – står och stampar oroligt i snön på perrongen och ser de andra tågen komma och gå i snabbt tempo. Med tanke på att ingen annan verkar tycka det vara värt att stanna här känns det som om den här platsen inte finns på riktigt, trots att Hallsberg är en station som praktiskt taget alla svenskar känner till, eftersom man förr i tiden bytte tåg här.
Tiden har stannat i stillheten på perrongen där jag står och ser resten av mänskligheten skynda förbi i ilfart. Som om vi stod här i en lucka i rumtiden och betraktade ett universum som fortsätter att snurra. De tjutande röda och grå tågen med gulaktigt lysande fönsterrader får mig att tänka på restaurangen längst fram i den mest avlägsna framtiden i Douglas Adams Liftarens guide till galaxen, där man genom panoramafönstren punktligt varje kväll kan beskåda universums undergång. Jag blir orolig för att bli kvarlämnad på en perrong vid universums ytterkant och sneglar på servitrisen. Men hon står lugnt kvar på perrongen och röker en cigarett.
– Stressa inte, säger hon när hon ser min oroliga blick. Det är inte dags än.
Stoppet i Hallsberg får mig att tänka på tågresandet på artonhundratalet innan man kom på den geniala idén med längsgående förbindelsekorridorer på tågen. På den tiden var varje kupé en sluten värld. Enda sättet att nå den var direkt från perrongen, och det gick därför bara när tåget stod still. Det omöjliggjorde för ambulerande försäljare att röra sig inom tågsättet, och någon restaurangvagn kunde passagerarna inte heller nå. Istället fick man kliva av när tåget gjorde sina stopp för att hitta mat och dryck och gå på toaletten.
I Leo Tolstojs Kreutzersonaten från 1890, kortromanen som är en enda rasande monolog om sex och äktenskap berättad av en mördare, beskrivs just en sådan resa där passagerarna går av vid ett av de många stoppen för att få sig något att dricka, alltmedan tåget väntar:
”När tåget mot kvällen den andra dagen gjorde uppehåll vid en stor station steg den nervöse mannen av för att skaffa hett vatten och göra i ordning te åt sig. Mannen med den oklanderliga utrustningen – jag fick senare veta att han var advokat – gick däremot in på stationen för att dricka te tillsammans med den rökande damen. Medan de var borta steg det på en del nya resenärer …”
Likadant var det i USA. Längs de första järnvägarna byggdes restauranger där tågen stannade, så att alla kunde kliva av för att äta och därefter fortsätta färden. Det blev en framgångssaga för affärsmannen Fred Harveys värdshus för tågresenärer bredvid stationerna i sydvästra USA (mer om honom längre fram). Även i Sverige fick man kliva av om man ville ha något att äta.
När den brittiska författaren Margaret Howitt, dotter till Fredrika Bremers engelska översättare, år 1863 tar tåget från Göteborg till Stockholm kliver hon och de andra passagerarna av för att sträcka på benen så fort tåget gör ett kortare uppehåll vid en station. I sin bok Ett år hos Fredrika Bremer (1866) berättar hon detaljerat om resan på den svenska järnvägen som invigts bara ett år tidigare.
”Jernvägar äro ännu sällsynta i Sverige; ångbåtar, diligenser och egna vagnar äro de allmänna fortskaffningsmedlen. Flertalet af människor hafva aldrig satt sin fot i en jernvägskupé och många äro så obekanta med detta sätt att färdas, att de betrakta det med stor fruktan”, skriver den luttrade brittiskan som ju kommer från ett land som redan haft fungerande järnvägar i över trettio år.
Man anar att hon tycker att Sverige är outvecklat och efterblivet när hon berättar om en svensk vän som till skillnad från henne själv är skeptisk till tågresandet.
”Jernvägar framkalla alltid en anda af framåtskridande, af förbättringar, och detta är skälet hvarför jag förfäktar dem”, skriver hon och fortsätter: ”Det finns svenskar – bland dem en högt bildad man som jag personligen känner – hvilka förkasta jernvägar, på den grund att de göra menniskorna lättjefulla och likgiltiga för att anstränga sitt förstånd. Min vän står fast vid den gamla methoden, att man bör resa med diligens eller skjuts; då, menar han, tvingas mannen att göra kloka beräkningar och hustrun att inpacka sakerna väl, inom knappt utrymme. Jernvägar äro folket en alltför stor hjelp, menar han; dess egen tankekraft behöfs ej vidare och får domna bort. Men dylika hämskor på framåtskridandets hjul förmå ej i längden hindra dess lopp.”
Att åka tåg var för enkelt, att inte resa på riktigt, enligt hennes svenske vän. Jag föreställer mig att han i likhet med samtida utvecklingskritiker var avogt inställd till hantverkets död och den gryende industrialismen. Järnvägen och fabrikerna var beroende av varandra. För övergången från hantverk till massproduktion förutsatte ju effektivare transporter, både för arbetarna som skulle till fabrikerna och varorna som skulle till konsumenterna.
Åtta timmar efter att de lämnat Göteborg är de framme i Hallsberg, ungefär halvvägs till den svenska huvudstaden, en resa som tar knappt två timmar med dagens snabbtåg. Nu blir det ett längre stopp så att passagerarna ska hinna äta lunch, inte i form av en enkel smörgås i farten, nej nu dukades det upp en buffé med soppa, stekta flundror, ox- och kalvstek med lingonsylt, fat med rykande varm potatis och korgar fulla av vete- och rågbrödsskivor och avslutningsvis söta kakor och bakverk med grädde och socker. Den brittiska resenärens uppräknande av allt vad lunchbuffén innehöll tyder på en fascination för de udda och därmed exotiska inslagen, som den syrliga lingonsylten som inte fanns att få tag på i England.
Några timmar senare stannar tåget i Södertälje, fem mil från slutdestinationen Stockholms södra (sammanbindningsbanan över Centralbron i centrala Stockholm var ännu inte byggd), och Margaret går av och köper pepparkakor av en försäljare på perrongen eftersom hennes resvän säger att ”Södertelje är ryktbart för sina pepparkakor”. Det är klart hon ska passa på att köpa med sig lite av traktens lokala och exotiska specialiteter. Jag tror Margaret Howitt och jag resonerar likadant. Som när min färja på väg till den grekiska ön Naxos gör ett uppehåll på ön Tinos och båten plötsligt översvämmas av försäljare av pouggakia, en sockerseg nougat med sesamfrön och mandlar som tillverkas på ön. Inte för att jag egentligen är så sugen, utan därför att det är lokalt. Och exotiskt.
Brittiskans pauser på perrongen och fascinationen för det annorlunda får mig också att tänka på mina egna järnvägsresor i Indien. Som en rest från Europas och Nordamerikas artonhundratal går ännu idag en hel del av tågpassagerarna av på de större stationerna och sträcker på benen och köper frukt, kex, jordnötter, te, kaffe, flaskvatten och läsk.
När jag på åttiotalet var på väg från Gorakhpur till Lucknow i delstaten Uttar Pradesh fick vi kliva av tåget för att äta middag på järnvägsstationens restaurang. Där satt vi och åt i lugn och ro inne på stationen, medan stinsen gång på gång försäkrade oss om att tåget inte skulle åka ifrån oss. Jag minns att jag och min resvän tyckte att det var en fantastisk måltid, kanske på grund av inramningen – med ett väntande pysande och frustande ånglok utanför – men också för att de indiska smakerna kändes precis så annorlunda som Margaret Howitt måste ha upplevt den svenska buffén med dess lingonsylt.
En resenär som får meddelande om ett oplanerat stopp på en timme på grund av signalfel eller något annat tekniskt missöde översköljs normalt snabbt av stresshormoner. Men när tåget planenligt stannar en timme mitt på linjen, då inträder snarare ett stort lugn. Allt handlar om förväntningar. På en resa i mitten av nittiotalet på den smalspåriga järnvägen mellan Una och Junagadh i västra Indien blev mitt tåg stående i en halvtimme vid en station. Flera indiska pojkar och ett par flickor tog tillfället i akt att plocka fram kricketracketarna och så blev jag inbjuden till en spontan match på perrongen. Kanske visste de av erfarenhet att det brukar bli långa stopp och hade just därför tagit med sig utrustning. En mäktig känsla av närvaro och spänning, inte oro och stress, fyllde mig när jag tog några stora kliv, höjde högerarmen och slungade iväg bollen. Vi hann med flera rundor innan loket signalerade att det var dags för vidare färd.
Vår tids snabba digitalisering och robotisering har fått drömmen om världen av igår att gå i spinn och har väckt liv i den tidiga industrialismens civilisationskritik. Några som drömmer sig tillbaka till den tiden är steampunkfantasterna som frossar i lika fantasifulla som ålderstigna framtidsvisioner av ångflygplan, kugghjulsdrivna robotar och mekaniska matematikmaskiner. En estetisk rebellrörelse som skriver bloggar, ger ut nättidningar, skriver skönlitteratur, bygger fantastiska maskiner och träffas på fester, klubbar och mässor. En subkultur som föreställer sig hur människan tänkte sig framtiden för mer än hundra år sedan, som på samma gång är dåtid och framtid, tradition och nytänkande. Tänk att på samma gång tillåta sig att frossa i det förflutna och att vara futurister och drömmare. En tvetydighet som fångas fint av att genren också brukar kallas för fotogenlamps-fantasy.
Självklara litterära hjältar för ångpunkarna är den viktorianska tidens science fiction-stjärnor: Jules Verne med sina optimistiskt framåtblickande Från jorden till månen och En världsomsegling under havet och H. G. Wells med sina pessimistiska skildringar av tidsmaskiner och rymdkrig. Under ångpunkens huvudfåra finns subgenrer som steampunk erotica och mainstreamprodukter som
Hollywoodfilmen Wild West, ett actionäventyr från 1999 med ångdrivna fantasimaskiner i artonhundratalets Kalifornien.Men roligast är kanske amerikanen Alan Moores seriealbum The league of extraordinary gentlemen från 2001 där det brittiska koloniala imperiet räddas av Kapten Nemo, Dorian Gray, Doktor Jekyll (och Mr Hyde) och Den osynlige mannen.
I ångpunkens förunderliga värld stannade klockan före förra sekelskiftet och den bensindrivna förbränningsmotorn uppfanns aldrig. Istället fortsatte ångmaskinerna att vara den huvudsakliga kraftkällan. Samtidigt får såväl dagens playstationspel som bärbara dator följa med tillbaka i tiden för att därefter skjutsas tillbaka in i framtiden med viktoriansk design – och kraft från ånga istället för från litiumbatterier. De första ingenjörerna och uppfinnarna och deras mekanik hålls högt. I centrum står själva prylarna, artefakterna, materian – och den taktila erfarenheten av handen som möter materialet i form av läder, trä, mässing, vax, glas, canvas och annat som var vanligt i industrialismens barndom. Med hjälp av beprövade material, som vi gärna upplever som äkta och genuina, skapar man allt från ångdriven high tech-mekanik till automatiserade urverk.
Punkigheten märks framförallt i den antikonsumistiska och rebelliska inställningen till samhället och grundidén att det är bättre att själv skapa sina prylar än att köpa dem, en civilisationskritik som jag inbillar mig att fröken Howitts svenske vän och hans gelikar skulle kunna skriva under på.
Även om ångpunkarna hittar sin estetiska inspiration i Charles Dickens England med sina monstruösa klassklyftor, hyllar man samtidigt jämlikhet för alla och jämställdhet mellan könen. En präktig paradox. En sorts idéernas anakronism. Precis som playstationspelen som drivs med ångkraft. Politiskt liknar ångpunkarna sina föregångare punkrockarna på så sätt att man också gärna drömmer om en anarkistisk gränsfri värld i Kropotkins anda utan nationer och kapitalism.
På sin populära blogg Steampunk Workshop beskriver alter- egot Jake von Slatt från Boston sig själv som ”a maker, tinkerer, fabricatorand all around techno dilettante”. Han skriver att han helst inte vill ge ångpunken en ”rigid definition”, men att det på något sätt handlar om ”en korsning mellan teknologi och romantik”. Framförallt vill Jake von Slatt och hans gelikar förstå hur prylarna fungerar.
”För mig är steampunk den personliga industriella revolutionen … en reaktion på alla tekniska produkter som vi omöjligt kan förstå hur de fungerar. Du kan föreställa dig de olika stegen som måste vidtas för att konstruera och få en ångmaskin att arbeta med hjälp av järnmalm, kol och eld. Men knappast ett silikon-chip tillverkat av sand … Det punkiga i det hela är vägran att låta sig begränsas … Den personliga industriella revolutionen handlar om att du inte gillar de smartphones, bilar eller cyklar som du kan köpa, utan gör egna versioner som du gillar”, berättar Jake på sin blogg och låter som en cool version av Oppfinnar-Jocke.
Ångpunkarnas egna byggande av fantasifulla prylar handlar i sann pre-industriell hantverksanda om att själv skapa en färdig produkt. Det börjar ofta med ett besök på återvinningsstationen och secondhandaffären och en titt i soptunnan. Syftet är att med återvunna prylar och en tub lim skapa något unikt i ett enda exemplar, i protest mot dagens värld av massproducerade produkter.
Även om stilen känns verklighetsfrämmande, murrig, dekadent och nästan burlesk finns det något både optimistiskt, pragmatiskt och realistiskt i det tänkandet. De vill ju visa att det går att skapa en betydligt mer fantasifull och mångfacetterad modernitet än den som industrialismen åstadkommit, bara vi bojkottar alla masskopierade, utslätade och opersonliga produkter producerade i fabriker långt borta och försedda med globala varumärken. På så sätt är ångpunken med sin positiva ”gör det själv så blir allt bra”-filosofi en motreaktion också till cyberpunken med sin uppgivna dystopiska framtidsbild full av konflikter mellan hackare, artificiell intelligens och megabolag.
Begreppet steampunk dök upp första gången 1987 och växte sig stort på nittiotalet, en tid när världen som vi känt den ända sedan andra världskriget knakade i fogarna. Murar revs, kartor ritades om, marknader kollapsade, ett kallt krig avslutades men nya krig bröt ut, statliga monopol raserades, gamla sanningar skrotades och den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama skrev en bok med den tidstypiska titeln Historiens slut och den sista människan där han argumenterade för att vi äntligen nått fram till den ultimata samhällsformen och att den västerländska liberala demokratin är sista stadiet i människans ekonomiska och sociokulturella evolution. Ångpunkarna – och en del andra – höll inte med.
När jag reser med gamla tåg och föreställer mig en förfluten värld upplever jag en sorts lugn och harmoni. Samma sak när jag tågluffar i Europa och checkar in på hotell i neoklassicistisk stil som upplevde sin storhetstid före första världskriget. På tåget mellan Paris och Venedig föreställer jag mig att jag är Hercule Poirot i Mordet på Orientexpressen, bland tunga röda draperier, gallerhissar i jugendstil och tobaksgula jordglober. På Pera Palace i Istanbul leker jag Phileas Fogg i Jorden runt på 80 dagar och mellan höga vita kolonner på art décohotellet Imperial i New Delhi är jag för en kort stund Tintin i Faraos cigarrer.
Verklighetsflykt? Jo. Inte riktigt frisk? Kanske inte. Är nostalgi en sjukdom? Den rysk-amerikanska litteraturvetaren Svetlana Boym menade i sin Future of Nostalgia från 2001 att vi drabbats av en global nostalgiepidemi, en världsomspännande åkomma som hon förklarar som en längtan efter kontinuitet i en fragmenterad värld. Redan på sjuttonhundratalet hade ju den österrikiske läkaren Leopold von Auenbrugger skrivit att nostalgi som inte botas till och med kunde vara dödlig för patienterna: ”De sover dåligt, känner sig deprimerade och har koncentrationssvårigheter. De kroppsliga symtomen är hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont, andnöd. De blir tystlåtna, apatiska och enstöriga. De suckar och stönar i ett och blir till slut totalt likgiltiga inför livet. Ingenting kan hjälpa dem, vare sig medicin, argument, löften eller hot om bestraffning. Kroppen tynar bort medan hela deras jag är riktat mot denna fåfängliga längtan …”
Längtan bakåt i tiden, längtan ut, längtan bort, längtan till en värld som inte längre finns kvar. För många har resor med gamla tåg längs klassiska rutter kunnat stilla denna längtan.
I samarbete med Ordfront förlag.
