Medan coronas inverkan på världen inte ska underskattas, så är dess ekonomiska effekter mest en avlösande mekanism för en sedan tidigare byggd bomb. Precis som att mordet på Franz Ferdinand drog igång första världskriget, men det kunde lika gärna ha varit en fransk invasion av tysk mark, eller det maktvakuum som skapades av det ottomanska rikets förfall. Om man bara ser till den utlösande faktorn missar man den viktigaste lärdomen; att det hade skett ändå.
Tillväxt har i sig självt sällan varit av ondo. Att 100 nålar istället för 1 kan produceras per minut ger fler tillgång till nålar och de produkter och tjänster som är beroende av nålar. Länge har det varit hela historien bakom tillväxt, de fantastiska egenskaperna med relativa fördelar. Saken är den att när Adam Smith och David Ricardo beskrev vägarna till rikedom så dolde det sig en variabel som inte spelade någon roll för dem, men gör det för oss idag. Den variabeln är de planetära gränserna, som visat sig vara kostnaden för samhällets materiella tillväxt. För ju mer en aktör specialiserar sig på sitt område, desto mindre biologisk variation framkommer i det geografiska området. Tomater blir visserligen billigare, men de kommer alla se likadana ut och smaka likadant. Skogar som kryllar av liv omvandlas till plantage av ett slags träd. Samtidigt växlar maskineriet upp i takt med att vi lär oss förknippa konsumtion med tillfredsställelse och kräver därför fler prylar till billigare priser, vilket ger oss såväl global uppvärmning som artmassutrotning.
Ökningen av den materiella välfärden sedan tillväxt-tänkets gryning har förfört oss och till slut gjort oss beroende av den, både som individer och som samhälle. Våra institutioner är byggda på förutsättningen att ekonomin kommer växa, vårt förhållningssätt till vardagen är att våra materiella tillgångar kommer öka. I Sverige sägs det att de flesta är ateister, men den kristna guden byttes bara mot den gud vi nu kallar ekonomin. Vi ber till vår gud 40 timmar i veckan och nu i dystra tider gör vi uppoffringar genom meningslöst spenderande i hopp om att vår gud drar oss ur mörkret. Politiken gör detsamma, i hopp om att pumpa upp BNP räddar man branscher som skadar de planetära gränserna mest, eller till och med förenklar investeringar oavsett om de är rimliga eller inte. Allt för att den heliga BNP:n ska gå upp för stunden. Vinstdrivande banker, ekonomins apostlar, får fria händer av folkets representanter att göra vad de vill med våra pengar – till stor del går de till fossilenergi och företag som kränker mänskliga rättigheter. Vinstmotivets ansvarslösa investeringar lade grunden för katastrofen vi nu upplever, ändå är det där vi ska lägga vår tillit. Där det en gång var välfärden som växte, kan vi nu rimligare tala om en samhällelig cancertumör.
Många är rädda för en andra våg av viruset, men det finns minst lika god anledning att frukta tillväxtkyrkans framfart. Om en ekonomisk kris inte ska upprepas inom de närmsta 10 åren, måste vi bryta vårt beroende av meningslös tillväxt.
Tillväxtparadigmet har aldrig utmanats så mycket som idag.
Detsamma har sagts vid varje kris.
