Energi

Dora Wester och zonen – kapitel trettiotvå: Druiden levererar

Dora Wester och zonen – kapitel trettiotvå: Druiden levererar.

Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. Hittills har Dora fallit ner i en damm som visar sig stå i förbindelser med liknande dammar på en massa andra planeter. Hennes lärare Jonatan har lyckats ta sig fram till druiden på planeten C3 som han hoppas ska kunna hjälpa till att rädda jorden.

Jonatan undrade om inte druiden skulle gilla pruttkuddar. Han visste inte om folk från ögat kunde prutta, men pruttkuddar var alltid roliga. Han skakade på huvudet. Något gjorde att han fick svårt att koncentrera sig. Det var som om nötvärlden långsamt tonade fram och började dela utrymme med den vanliga verkligheten. Så brukade det för det första inte gå till. Det brukade vara en skarp övergång. En stunds mörker och sen tonade nötvärlden in. Som i en drycasterfilm.

Den dubbla känslan försvann lika snabbt som den hade dykt upp. Druiden tittade på honom med vänliga ögon. För ett ögonblick fick Jonatan för sig att hon visste vad han ahde känt och sett, att hon kanske upplevt samma sak, eller till och med ständigt upplevde samma sak. Kanske var hennes psykiska krafter så starka att de påverkar honom också. Hur som helst hade han inte råd med att dras med. Han drog ett snabbt andetag samtidigt som druiden lutade sig tillbaka i sin stol och gnuggade sina ögon.

– Nåväl. Då är det igång. Jag avdelar en grupp åt er också. Jag anar att ni inte skulle lyda om jag sa åt er att vänta på något hotell tills vi är klara.

Jonatan och Grahma skakade på sina huvuden exakt samtidigt.

Druiden viftade återigen i luften. Ytterligare en soldat dök upp. Den här gången blev Jonatan ordentligt förvånad. Han kände soldaten. Väl till och med. Ask Emblasson var son till ett par fria simmare som lämnat gemenskapen och flyttat till C3 för att arbeta med marknadsföring. Tanken var helt bisarr egentligen. Längre från de frias anarkistiska tillvaro än reklam kunde man inte komma. De flesta av de fria föraktade kommers, men paret Emblasson och Vidgisdotter drogs till det kapitalistiska mörkret som malar till en öppen ljuslåga. Men till mångas förvåning hade de lyckats bra. De levde ett liv i relativ välmåga vilket gav dem möjlighet att uppfostra tre välartade barn. Eller i alla fall två av dem var välartade. Ask var ett gränsfall. Otroligt intelligent och begåvad både fysiskt och psykiskt, men rastlös och otålig till sin natur, vilket ledde till att hans skoltid var en enda lång kamp mellan hans oro och hans lust efter kunskap. Det påverkade hans betyg, trots att han hade sugit upp mer än hans kamrater med toppbetyg vägde hans beteende ner intrycket av honom. Orättvist, men folk är folk.

Hans hjälplösa föräldrar som i det närmaste var pacifister hade i ett sista fåfängt försök att få fason på sin förstföde skickat honom på arméläger sommaren efter att han hade fyllt sjutton. De hade väntat oroligt på att han skulle skickas hem i förtid. Inte ens federationens armés ungdomskår skulle kunna stå emot Asks vilda utbrott.

Men dagarna och veckorna gick. Ask dök inte upp. Han skickade fåorda meddelanden till dem då och då, åtföljda av bilder på solnedgångar och lägereldar. De började hoppas igen. Kanske skulle det fungera?

Till deras stora lättnad gjorde det. Ask stannade på lägret till slutceremonin två månader efter det hade öppnats i en annan ceremoni. Han kom inte hem som en annan människa, det var för mycket sagt, men han var förändrad. Vuxen. Medveten om sina brister och villig att arbeta med dem, samtidigt visste han nu vad han var bra på vilket gav honom ett självförtroende som påverkade honom så mycket att det syntes på hans sätt att gå. Han gick inte längre som en ung slyngel, utan som en av federationens soldater och simmare. En som visste vem hen var.

Jonatan hade lärt känna honom för ett decennium sedan då Ask ännu tjänstgjorde i lätta försvaret, som sitt namn till trots var en av de viktigaste kuggarna i maskineriet. De hade ansvar för att organisera och med hjälp av en blandning av frivilliga och betalda krafter tillslutningen av dammar som straff för regelbrott eller i väntan på godkännande. De patrullerade dessutom oroliga delar av ingenmansland. Jonatan hade hamnat i knipa efter att ha levererat ett paket innehållande en liten behållare med ett smittämne som skadade tre personer i den Xantopiska regeringen. Han hade inte haft en aning om vad som fanns i paketet och var offer för en konspiration inom fedrationen som snabbt avslöjades vilket i sin tur rentvådde Jonatan. Han satt i alla fall häktat i tre veckor. En tid som han refererade till som den värsta i hans liv, utan att vilja avslöja minsta detalj om varför den hade varit så usel.

– Hej, sa Ask förvånat. Jonatan! Det var länge sen.

– Alltför länge. Hur är det med systrarna?

– Okej. Ingalill har fyra ungar. Värsta frösalamandern! Josefin stiger i graderna på idrott och kultur. Lär hamna i rådet till. Singel.

– Du då. Några kalvar i hagen?

– Nej inte ännu. Rätt dam har inte haft vettet att dyka upp.

– Det ordnar sig. Du är ung nog att få ditt hjärta krossat många gånger än.

– Det ska änglarna veta att jag redan fått uppleva.

– Kul att ses. Vi ska tydligen hänga ihop igen.

Glädjen av att återse en av få personer som Jonatan betraktade som en nära vän. Det de hade upplevt tillsammans under fritagningen av honom hade fört dem närmre  varandra än Jonatan egentligen var bekväm med, men med Ask hade det fungerat bra. Han var lite lik en visslare, tyckte Jonatan som länge hade velaty bjuda in honom till Espia för att träffa dem. Han skulle förtjäna att släppa den kontrollerade soldatmasken för en stund. Leva ut sin galna sida i en relativt säker miljö. En tolerant omgivning i alla fall.

– Jag har inte mycket att säga, sa Druiden. Samla ihop din grupp omedelbart och läs materialet jag skickar till er brevlåda. I korthet ska ni bege er till Krakaterna. En försimmare är redan på väg dit för att förebereda dem. Vi bygger upp grupper på en simnings håll från jorden medan lätta försvaret tar ner förslutningen. Vi kan inte vänta på ett godkännande från rådet. Dammen måste öppnas och jordmänniskorna måste varnas och få hjälp att organisera ett försvar.

– Finns det några planer på det försvaret?, undrade Ask vars markeringar på halskragen blev synliga när han vred på huvudet när han hörde en hostning utanför rummet där han satt. Han var mer stressad än vanligt och reagerade överdrivet på alla störningsmoment. Jonatan kunde se att Ask nu var gredniärmajor. Det var lite förvånande att se en gredniärmajor som bara hade en grupp under sig. Det betydde aningen att folk fortfarande hade fördomar om honom eller att det var en väldigt viktig grupp han var chef över. Eftersom Jonatan aldrig hade hört talas om den, vad den nu hette, så var den andra förklaringen mest trolig.

– Teknikdivisionen mobiliserar i detta nu. Under förutsättning att det finns de mineraler och biologiska material vi behöver på jorden räknar jag med att vi kan mönstra fyratusen gredniärskepp på tre dagar. Vi vet ännu av förklarliga skäl inte när kwonerna kommer att slå till, men ju snabbare vi kommer igång desto bättre. Jag har bett staben att räkna ut ett flöde så att det blir en jämn fördelning mellan ingenjörer, tekniker och soldater.

– Arméerna på jorden har vi antagligen ingen nytta av, sa Grahma. Hittills har vi aldrig stött på något nytt ställe där några andra än gemenskapens medlemmar haft tillgång till gredniärteknik. Och det tar lång tid att lära sig. Månader åtminstone för att flyga enklare turer. Ännu mer för att kunna klara en strid. Det är svårt nog med många av våra trupper. Många har bara tränat kator under sin simmmarutbildning.

Druiden drog efter andan och slog ut med händerna. Det enda som saknades var att hon skulle säga att hon hörde vad han sa. Hon började blir rastlös. Alla nödvändiga order hade givits. Det fanns med säkerhet ingen mer information att utbyta och hon var helt enkelt hungrig. Det var lunchdags. Hon hade tänkt att besöka den nya restaurangen på 19. Varma pannkakor med sylt. Hoppas de hade det.

Jonatan och Grahma fattade vinken och reste sig och började gå mot dörren. De mumlade en försiktig avskedsfras i munnen på varandra utan respons. Den inte längre unga majoren Ask väntade på dem i en av säkerhetsrummen djup under tornet. Om allt gick åt helvete skulle det åtminstone ta lång, lång tid att komma åt de som befann sig därnere och fem procent av rådet befann sig alltid på plats enligt ett roterande schema. Det hade räddat federation många gånger. Från spillran av den hade den kunnat återfödas som en nyfödd marganidront stiger ur en vulkan. Jonatan rös. Han gillade inte dronterna. Onaturliga bestar. Pantade också. Så dumma att skämten om dem var många. Jonatans favorit var den om hur många dronter det behövdes för att skruva i en plasmalampa. Inga, var svaret. Crazyhumor är inte en unik mänsklig företeelse. Överallt i gemenskapen fanns det folk som fann humor i de mest krystade anekdoter.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV