Att göra det omöjliga som journalist

Jag träffar Barbro Alving på hennes sommarställe Torpet, som ligger i Roslagen. Platsen hon har beskrivit i sin kåseriserie Käringen mot strömmen i Veckojournalen, där hon började 1942 vid sidan av Dagens nyheter. Det ser ut precis som jag föreställt mig, det lilla röda huset med vita knutar med en vacker men ganska vildvuxen trädgård runtom. Hon sitter framför huset i en ljusblå trädgårdsstol med yviga rosenbuskar runt sig. Jag slår mig ner i den andra stolen mittemot henne.

Ivar Kreuger svarade

Jag kommer från 2016 och undrar om jag får intervjua dig.

Barbro skrattar till och säger att om jag har kommit hela vägen från 2016 är det klart jag ska få en intervju.

– Förresten vet jag hur det är att vara nybakad journalist, och vilja göra det omöjliga, säger hon.

Berätta mer om det.

– Jag var nitton år och jobbade på en veckotidning. Där pratade de om att de ville ha Ivar Kreuger på omslaget. Det är klart att vi ska ha Ivar Kreuger på omslaget sa jag då, eftersom jag inte visste om att både journalister och fotografer hade försökt få en intervju och bild med honom i femton år utan att lyckas. Så du kan ju tänka dig vad de skrattade åt mig. Det var bara att sätta igång att ringa.

– Jag ringde Tändsticksbolaget, sekreterare och jag vet inte vad. I två dagar ringde jag runt. Sen en kväll satt jag ensam på redaktionen och började känna mig hopplös. Så jag lyfte telefonen och ringde hans hemnummer.

– Jag trodde att en massa tjänare och betjänter skulle svara åt honom. Men så blev det inte utan han svarade själv. När han lite otåligt undrade vad jag ville var jag ju tvungen att svara något. Så jag sa som det var. Jag sa: här sitter jag och är nybakad student och jag har sagt att jag ska fixa det där med en bild på herr Kreuger, och nu förstår du ju hur alla skrattar åt mig. Han förstod, sa han, och svarade därför ja.

Andra världskriget

Det där var 1928. Sex år senare 1934 får du en fast tjänst på Dagens Nyheter efter ett sommarvikariat. Vill du berätta om något minne därifrån?

– Det är så många. Jag har sett så mycket krig och tråkigheter, spanska inbördeskriget, finska vinterkriget, Vietnam, invasionen i Tjeckoslovakien och efterkrigstidens Tyskland. Det är kanske förståeligt att man blev pacifist. Jag minns flyktingtragedin efter andra världskriget på femtiotalet. I dag talar ni visst om ”flyktingkrisen”. Som om det är flyktingarna och inte själva kriget som är krisen.

– Nåväl, Tyskland hade 10 miljoner flyktingar och Österrike 400 000. Vad händer med vår människosyn när vi sätter upp regler för migration, tror du? Jag vet, när vi ser på flyktingar som kvot och kollektiv istället för individer och medmänniskor skadar vi inte bara dem, även vi blir avtrubbade. Det försökte jag berätta redan 1951.

I flyktinglägren

Men hur gör man för att det inte ska bli så?

Barbro tänder en cigarett, hennes hushållerska Signe kommer ut med en kanna som hon serverar oss kaffe från i småblommiga koppar.

– Jag vet inte, men jag försökte berätta om de här människorna för att de skulle få liv och inte bara vara siffror och statistik. Jag reste runt i flyktinglägren 1951 och skrev om dem som blev kvar. De som av olika anledningar inte lyckades fly, och som inte IRO tog emot (International Refugee Organization, som kom till 1946 för att ta hand om flyktingar efter andra världskriget och som i dag heter UNHCR). IRO tog inte emot flyktingar som kom senare än 1948. De fick istället bo i läger, i små baracker. De allra svagaste och sjukaste var det ju som blev kvar sist.

Vägrade inkallelsen

Året därpå fick du den första inkallelsen till civilförsvaret. Du vägrade, och för det fick du sitta en månad i fängelse 1956. Då var din dotter Ruffa 17 år och jag har läst i hennes bok om dig att det gjorde henne stolt över dig.

– Barnet ja, vad mycket skoj vi har haft. Men mycket oro var det också, att vara borta under så långa perioder från sitt barn. Jag minns en gång, det måste ha varit under finska vinterkriget, 1940 närmare bestämt. Kvällen innan jag skulle åka till Finland åt ungen en knapp. Det var en glasknapp som var lite trasig. Efter några dagar i Helsingfors kom ett brev. I brevet låg knappen, trädd på en kedja. Den hade kommit ut på naturligt sätt. Jag hade den runt halsen under hela kriget som en maskot. Jag tror att det var Loyse som skickade den. Vi hade precis flyttat ihop vid den tiden.

Loyse Sjöcrona, eller Viran som du kallar henne i dina kåserier, var ju ditt livs kärlek. Ni var tillsammans från 1940 och livet ut.

– Loyse och jag, vi kan inte gräla! Även om vi försöker så går det inte – tills vi kom på det. Torpet, förstår du, halva är mitt och halva hennes. Så fort vi blir arga på varandra pratar vi om hur vi ska dela upp torpet när vi blir gamla. Loyse ska ha grinden säger hon, jag får hoppa över staketet om jag ska in. Sen ska hon ha pumpen, så jag måste dricka vatten från sjön. Men det är jag som får sista ordet. Dasset är mitt, säger jag nämligen. Då blir hon genast snäll igen, haha! Men skämt åsido, utan Loyse hade jag inte kunnat skriva alla mina resereportage. Det var hon som var hemma med barnet när jag var ute och reste.

Om krigets fasor

Det har börjat skymma, Loyse ropar inifrån köket att maten är klar och jag funderar över en sista fråga, men Barbro avbryter mig och ser allvarlig ut.

– Under spanska inbördeskriget lade man liken i hemmasnickrade lådor. Det fanns inte kistor åt alla. I en låda låg en liten pojke utan huvud. Det var avskuret. Bredvid honom låg innehållet i hans fickor, en spik, ett snöre, du vet sådant som pojkar har i fickorna. Jag åkte till Spanien på eget bevåg och skrev om sådant. Det gjorde jag, jag skrev och skrev om krigets fasor, så att vi aldrig ska glömma det som inte får hända.

– När jag var i rätten, anklagad för att vägra vara med i civilförsvaret, avslutade jag min plädering: ”Man borde vägra medverkan i någonting som strider mot allt förnuft och kan betyda mänsklighetens självmord”. Krig och förtryck får inte hända, så är det. Vi människor kan bättre än så.