För fyra år sedan kom en afghansk trettonåring in i Lotta Hedströms och hennes mans liv och vi fick i en serie artiklar av Hedström följa hur han blev deras son och en del av samhället där de bor. Efter det har han lyckats få hit sin mamma och sina syskon, som levde i halvsvält i Pakistan. Lotta Hedström berättar om glädjen, men också de onödigt många hindren på vägen till ett bra liv.
”Så kom du då till sist, du var en främling …” I slutet av maj i fjol malde denna psalmtext av Ylva Eggehorn i mina öron. Då hade gossen, som vi kallade vår kära afghanson, sedan länge flyttat och påbörjat ett självständigare, mer vuxet liv. Han åt middag med oss och sa enkelt att nu skulle de komma om två veckor. Han hade fixat hit dem. Hans familj hade fått anhöriginvandring beviljad!
Som nyanländ kommer man då i ett helt annat spår i den svenska migrationsbyråkratin än som ensamkommande flyktingbarn.
Hur ska detta gå?
Om vår gosses liv här skrev jag 2016 och 2017 i denna tidning, och i maj 2019 kom alltså hans mamma plus tre syskon också. Alla snälla och vettiga vänner sa: Vad roligt! Grattis! men psalmstrofen malde på repeat i mitt huvud och jag tänkte:
– Hur ska detta gå!?
Jag hade visserligen hjälpt till med kostnader och blankettifyllnad på hösten 2018, men han själv hade fixat flygbiljetterna och sett till att de skaffat alla nödvändiga afghansk-pakistanska papper. Lilla mamman, som fått sina barn sent i livet, hade oroat sig sjuk för sin äldste son men skulle nu få se honom igen. Jag skulle få se den kvinna som jag undrat över så mycket och bara haft sporadisk kontakt med. Hon, min jämnåriga, som skickat mig fint brokadtyg som tack för att jag tog hand om den 13-åring hon släppte iväg på en lång ödestripp.
Han sändes ut för att leta dem något bättre, långt bort från förföljelser och talibanhot, ständiga sprängningar och trakasserier, vilka ökat sedan pappan/maken försvunnit, dödats eller tillfångatagits. Inget vet exakt, men borta från Hazaratown var i varje fall familjeförsörjaren i pjäsen.
Det är en flyktingslum i Quetta, norra Pakistan där många shiamuslimer trängs ihop, eftersom förföljelsen är ännu värre i Afghanistan.
Men nu hade familjen till sist börjat halvsvälta. Vad skulle de leva av när den lilla butiken sprängts sönder och pappan med största sannolikhet blivit dödad?
Det sades dem att ensamkommande flyktingbarn tas väl om hand i Europa …
Klara sig själv från start
Han mötte upp dem en natt på Kastrup. Hur de alla kände då vet jag inte, men med bara tre futtiga kilos handbagage vardera påbörjade fyra hazaras den 31 maj 2019 ett helt nytt liv i en helt ny och okänd värld. Återförenades som familj.
Så glad gossen blev! Faktiskt mycket gladare än på mycket länge, skrev soc i sin efterrapport. Han for runt som ett jehu och fixade och spelade på alla kontakter, strängar och spretiga kunskaper han skaffat sig under sina ensamkommande år. Fick till ett akutboende på ett dyrt före detta hotell. Gick till soc på egen hand och fick familjen inskriven. Rent heroiskt kämpade han på med sin knackiga svenska för att skapa en plattform av något slag till dem alla.
Jag tror att det gick på ren tro – Sverige hade ju faktiskt hjälpt honom under flera år! Jag gissar att han tänkte att landet säkert skulle öppna sig och ta emot även dem.
Vid den tidpunkten hade jag själv helt andra åtaganden, men fick i alla fall till en liten välkomstfest i trädgården. De måste få känna sig välkomnade av oss som känner och älskar gossen, tänkte jag.
Men också: Vad ska de leva av? Var ska de bo? ”Anhöriginvandrad” innebär ju att man inte har flyktingstatus. Du antas istället klara dig själv från start. Förutsätts helt frivilligt ha valt att komma till just detta land, ha förmågan att navigera någorlunda säkert på ett byråkratiskt hav, läsa och förstå och försörja dig av egen kraft!
Allt detta kunde inte gossens mamma. Hon var i stället sjuklig. Mycket svag, ett tag döende, trodde jag. Inget åt hon och hon var konstant svimfärdig. Min allra första åtgärd var att försöka nå närmsta vårdcentral för att få denna sköra, uttorkade lilla kropp diagnosticerad. Cancer? Magsår? Psykos?
Id-kort, nycklar och läkarvård
En 65-årig änka, krigstraumatiserad och analfabet, som aldrig rest i världen, har heller ingen koll på geografi. Utom det lilla man ser genom fönstret i skraltiga bussar mellan Afghanistan och Pakistan. En sådan person har heller ingen vana vid papper, läsande, böcker, skriven information, skolor eller studier. Ingen känsla för blanketter, byråkrati, almanacka, tidspassning eller eventuella sociala rättigheter i vare sig Afghanistan, Pakistan eller Sverige. Vadå mänskliga rättigheter? Har kvinnor också rättigheter?
Ständiga läkarkontakter har det sedan varit detta första år. Först blev de rekommenderade en privatpraktiserande afghan i Malmö, som bara tog fett betalt men ingenting gjorde. Som tur var kom hon sedan snabbt upp i högkostnadsklass och har det senaste halvåret inte behövt betala inom den offentliga vården för mediciner, provtagningar och behandlingar som två närliggande sjukhus och vårdcentralen bestått. Jag skjutsar och skjutsar och bokar tolkar. Tolkverksamheten går verkligen på högvarv och det är vi alla tacksamma för, och hon blir också gradvis starkare. Framför allt har hon mycket mindre ångest och sover bättre, eftersom livet fallit på plats och hon äntligen kan se alla sina barn omkring sig, friska och blomstrande.
Någon måste hur som helst hjälpa till med alla tusen små och stora ärenden: banken, mobil-abonnemang, hemförsäkring, skolkontakter, hela sjukvårdsapparaten inklusive sjukresor, fixa personnummer, id-kort, bank-id, bråka med värden om husnycklar, eldning, strejkande kylskåp i ett mögligt, vanvårdat hus, tandvård, CSN, pensionsansökan, etcetera, etcetera.
Vem skulle ha mer behov av en god man som hjälper till med allt detta?
Så vi ansöker så klart om det, med ett övertydligt läkarintyg.
Men hon ”uppfyller inte kriterierna”. Gammal, sjuk, svag, analfabet och med övermäktigt ansvar i ett helt nytt land räckte inte! Avslag.
Jag och gossens ännu verksamma gode man gör ju ändå det mesta sådant.
”Vi vill ha pappersbevis”
Det vill säga, tills tingsrätten istället tillerkände mamman vårdnaden om sin nu 17-årige son. Va!?
Han som tog hit henne, som fixade tak över huvudet för dem. Fick in alla syskon på deras skolor. Som fick henne inlagd på sjukhuset när hon höll på att torka ut. Han som på sin knaggliga svenska likafullt är den som har alla kontakter och som i sin streetsmartness försöker fylla ut rollen som familjeöverhuvud. Ska hon vara hans vårdnadshavare?!
Nej, han, liksom äldsta dottern/storasyster, är de som tar allt ansvar. Systern bär också sin sköra mor genom den nya tillvaron. Högintelligent, högmotiverad, högansvarig och superambitiös. Men redan fyllda 18 år, alltså ett eget skattesubjekt. Myndig. Skatteverket och därmed CSN tillerkänner henne inte dotterskapet. ”Det finns inga bevis på att du är din mors dotter eller att du är faderlös” säger de. Fast Migrationsverket (eller var det gränspolisen) tog deras dna vid ankomsten och konstaterade att alla fem är mycket nära släkt.
Dessa myndigheter samarbetar inte och storasyster kämpar fortfarande med att försöka bevisa att hon inte är en inhysing, utan sin mors dotter.
”Vi vill ha pappersbevis” säger den ena svenska myndigheten efter den andra till dem. Annars är er status inte styrkt. Men i Afghanistan finns ju ingen fungerande byråkrati som utfärdar valida papper om någonting. Faderns bröder i gamla hemtrakten har doppat sina tummar i bläck och med sina fingeravtryck försökt intyga att brodern, det villsäga familjefadern, faktiskt försvann 2010.
”Räcker inte”, säger svenska myndigheter på rad. Därför ingen efterlevandeersättning till barn, ingen änkepension. Bara försörjningsstöd erbjuds. Fattigvård. Socialtjänsten får betala 22 000 per månad av skattemedlen för att försörja dem. Deras tjänstepersoner är helt korrekta och gör allt de bara kan. Fast ganska sakta.
När det stod klart att det inte blir någon god man föreslår soc att jag åtminstone kan vara hennes kontaktperson. Men det tar över ett halvt år innan de papperna är formulerade, godkända och påskrivna … Suck.
Fast hur ska beslutsfattarna annars agera då? tänker jag. De måste ju gå på sina svenskanpassade premisser, fast det inte blir helt bra. Tänker även hur det går för alla i motsvarande situation som inte har en pensionerad, pigg och lätt argsint vän som skjutsar, ringer, översätter, sorterar in i pärmar, sållar, bokar, fixar, följer med, förutser och parerar i det kaos av ständigt inströmmande post, information, erbjudanden och krav som en anhöriginvandrad familj möter. Enbart på svenska och i enbart pappersform.
Kallelser på svenska
Ett tydligt integrationsfel är kallelserna till sjukvården. Mamman får ofta sådana till olika specialistdoktorer, men hon kan ju inte ens skilja ut reklamen i sin inkommande post! Har ingen inbanad rutin för att sprätta och sortera. Så ett långt brev på svenska som ingen kan läsa och som jag aldrig ser blir liggande oupptäckt och hon missar tiden. Efter en månad kommer ett kravbrev på 600 kronor för att hon ”uteblivit”.
Detta händer en gång, och två och tre under vintern, så till slut måste 1 800 kronor hostas upp. Det är mycket pengar för en familj som lever på socialbidragets lägsta norm. De har inte ens tv eller några cyklar, bara maten. Inkasso kopplas in och jag ringer runt och småbråkar och får till sist ner summan en bra bit, men allt kan inte skrivas av. Det är det ju inte hon, som inte ens kunde läsa, som gjort fel i detta, och hon av alla ska väl inte straffas!
En enkel och klart integrationsbefrämjande åtgärd vore därför att vårdens kallelser skickas ut på engelska och invandrarspråk till nyanlända. Någon tjänsteman kan sen ringa upp och kolla att de fattat! Skriftlig information på enbart svenska är både otidsenligt och okänsligt anpassat för illitterata medborgare. Jag ber mina gamla politikerkompisar i regionen ta tag i saken.
På motsvarande sätt haglar små och stora systemfel ner på familjen. Svensk präktig, omutlig byråkrati både funkar och inte funkar. Inga tjänstepersoner gör egentligen fel, men allting tar lång tid och reglerna är inte anpassade till situationen. Inga prutmåner, genvägar eller tillpassning finns.
Med ett strålande undantag: det kombinerade servicekontoret för Försäkringskassan, Pensionsverket och Skatteverket. Där jobbar underbara änglar som snikar sig in för att se hur ens ärende ligger till i respektive myndighets hantering. Ger råd, förklarar och vet hur lång tid olika frågor brukar ta. Direkt och handfast service, utan lång väntetid i obarmhärtiga telefonköer, helt utan snorkiga eller okänsliga svar. Men de kan inte påverka utfallen.
Ingen sfi för analfabeter
Denna familj behöver det mesta i stödväg och det finns tydligen runt 130 olika sociala försäkrings-varianter och bidragstyper. Hur ska man kunna skilja på dem, vem som administrerar eller vad de kräver för respektive ingångsvärden? Veta vad folk är berättigade till och vilka som överlappar eller utesluter varandra? Medborgarlön! stönar jag när jag sprättar kuvert på kuvert och försöker få iväg blankett efter blankett.
Varför får mamma till exempel inte gå på sfi och komma ut och träffa lite folk?
– För att hon är analfabet och bor i fel kommun.
Men finns det ingen verksamhet alls för analfabeter då?
– De är för få, det är inte lönt att ordna något. Kanske till hösten.
Folkhögskolan och kommunen har emellertid välvilliga gratisträffar för allmän info och trevligheter och Röda korset ordnar simlektioner för kvinnor! Hurra! Fast då må man ta kvällsbussen och orka invänta hemresa sent på kvällen.
Så hon förblir hemma och inomhus och vankar runt där inne det mesta av dygnet. Väntar att barnen ska komma hem från skolan. Lapar girigt i sig omvärldsnyheter på dari som jag hittat på nätet.
Coronakris
Så kommer coronautbrottet och alla goda såväl som ofullgångna ansatser går i stå. De äldsta barnen på gymnasienivå blir hemförvisade, alltmedan hon själv går vilse i ren desinformation eller utländskt anpassad smittinformation från Youtube och Twitter. Sådant som barnen rattar fram och osorterat serverar henne. Hon blir snart övernojig och vägrar att åka buss eller alls gå ut.
Anpassad information på dari saknades länge på både MSB:s och Folkhälsomyndighetens hemsidor. Hon tar inte ens nödvändiga medicinska prover på vårdcentralen av rädsla för att smittas. Fortfarande efter ett år kan hon ingen svenska alls. Fast hon är den enda vuxna är hon helt beroende av sina barn. Är fortfarande den minst integrerade av alla och en främling i landet.
Vems är ansvaret för denna situation? Är det hennes eget, hon som valde att åka? Eller den underårige sonens som kämpade hit dem? Kanske mitt, som betalade kalaset? Är det Sveriges, landet som släppte in dem på så lösa boliner?
Fyrkantiga regler
Man måste även fråga sig: anhöriginvandring, javisst – men på vems villkor? På administrationens eller de invandrandes? För Sveriges skull eller deras? För vems bästa och med vilket stöd?
Skapas verkligen god integration för alla parter när ingångsvärdena är så olika för lika invandrare, men reglerna så fyrkantiga och oförenliga?
I en internationell jämförelse är Sverige hyfsat bra på mottagningen, det vill säga det som sker vid gränsen. Hyfsat bra också på etablering – för de nyanlända får faktiskt mat, husrum och någorlunda skola. Men integrationen, mina vänner, det att verkligen få ett fäste och bli delaktig. Andas ut och andas socialt. Vara en människa som kan bidra och höra till på riktigt – det funkar inte alls bra.
Integrationsfasen måste innehålla ett mycket mer individuellt och situationsanpassat stöd för de nyanlända som realt sett också är flyktingar.
Där sviker vi och där saknas den sammanhållna, långsiktiga strategin som skulle kunna göra oss alla till den globala migrationens vinnare.
