Gran som dött efter angrepp av granbarkborren avlägsnas ofta från skogen, men detta är kontraproduktivt, menar tidigare skogskonsulent Bo Karlsson. Den döda veden är nämligen livsmiljö för barkborrens naturliga fiender.
Granbarkborren är den insekt som åsamkar mest skada på skogen, och mycket möda läggs på att bekämpa den. Den trivs bäst i äldre skog och ibland har skyddade områden oförtjänt fått bära skulden för borrens spridning, vilket Syre skrev om i våras. Nu lyfts ett annat problem, nämligen ivern att ta bort torrgranar och granar som dött av barkborreangrepp. Ett stort misstag, anser Bo Karlsson, som i många år arbetat som skogskonsulent på Skogsstyrelsen.
– De granbarkborrar som dödade granar förra året, de finns – bortsett från enstaka individer – inte längre kvar i de döda träden. Och de ytterst få barkborrar som finns kvar i torrgranarna, de blir angripna och dödade av sina fiender. Vi glömmer bort att utnyttja granbarkborrens fiender i bekämpningen, säger han till Skogsaktuellt.
Döda granar utgör livsmiljöer för runt 120 olika arter som kan räknas till granbarkborrens värsta fiender. Det handlar om olika rovinsekter, parasitsteklar, bakterier, virus och hackspettar. Bo Karlsson förklarar också att barkborren ändå föredrar färsk ved och att döda granar inte kommer att föranleda en massiv tillströmning av insekten. Han tror att de döda träden ofta gallras bort på grund av estetiska skäl.
Skogsindustrin är dock inte omedveten om torrgranens betydelse, exempelvis skriver Stora Enso på sin hemsida att torrgranar bör lämnas vid avverkning då de har miljömässiga värden.
