Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. Hittills har Dora fallit ner i en damm som visar sig stå i förbindelser med liknande dammar på en massa andra planeter. Hennes lärare Jonatan har lyckats ta sig fram till druiden på planeten C3 som han hoppas ska kunna hjälpa till att rädda jorden.
– Nåväl, sa Druiden efter Grahmas flödande inledande hyllningsfraser. Ni behöver hjälp.
Grahma nickade. Druiden var från Stora ögat. En gigantisk planet med en oval ring i regnbågens alla färger som bestod till största delen av frysta gaser och vatten. Stora ögats invånare levde på att samla in isen i sina skördetröskor, raffinera gaserna och vätskorna och sälja dem till planeter i närheten. Planeten var ovanligt rik med gemenskapens mått och medborgarna hade stort inflytande på federationens verksamhet. Det brukade sägas att federationen inte skulle fungera utan ögats pengar.
Jonatan nickade sekunden efter Grahma.
– Ja, äh, ers höghet, stammade han efter några sekunders pinsam tystnad. Jag är övertygad om att min hemplanet. Jorden. Eller 5219V som du kanske känner den som.
– Jag känner till jorden, sa druiden tålmodigt. Har du kontakt med jordborna? Dammen är väl pluggad?
– Nej. Ja. Nej, jag menar jag har inte kontakt med dem. Och ja, dammen är pluggad. Det var en profetia.
Han hörde när han beskrev sin väg till att bli övertygad om den överhängande faran återigen att han lät galen, men han kunde inte sluta berätta. Han måste ge det här chansen.
Folk från ögat hade ett livligt minspel. Mycket av deras inbördes kommunikation skedde genom miner. De verbaliserade kanske tio procent bara. Minerna var effektivare och snabbare än det talade språket ansåg. Detta förde med sig att de verkade väga varje ord med guldvåg ibland när de talade pidjin, men druidens ansikte var orörligt, vilket gjorde Jonatan mer nervös än om där hade spelats ut det vanliga dramat.
– Det började med att jag träffade jag någon när jag hade, äh, ätit liksom nötter.
Druiden nickade.
Druiden delade Jonatans förtjusning i nötter, visste han. Hon var känd för att alltid konsultera nötvärlden innan ett viktigt beslut. Några gånger hade Jonatan trott sig träffa henne. Hon hade tillfrågat honom vid olika tillfällen om det som verkade vara viktigt för gemenskapen. Men det kunde lika gärna ha varit någon annan. Och det hjälpte inte om han berättade allt som en rabblande dåre, tänkte han.
Till skillnad från den fysiska gemenskapen begränsade sig inte nötvärlden till det ingenmansland som de levde i. Där fanns folk från de mest avlägsna håll, de mest märkliga varelser, en del så olika att de inte var begripliga ens med nötvärldens mått mätt. Eftersom det var omöjligt att skada någon där var det sällan som det blev dålig stämning där, det var ingen idé att ägna sig åt destruktiva lekar. Ändå hände det att folk försökte mucka gräl, men försöken besvarades för det mesta med totalt ointresse.
Fortfarande såg Jonatan inga rörelser i hennes ansikte när han fortsatte att berätta om sina upplevelser huller om buller. Han fick hela tiden ändra sig, backa och börja om. När han närmade sin slutet och nästan lyckades knyta ihop nästan alla trådar började ett milt leende sprida sig över druidens ansikte. Leendet gick över i ett brett grin när druiden såg Jonatans förvirring.
Det slog honom. Druiden visste redan allt och drev av någon anledning med honom. Personer från Stora ögat tenderade att ha en rött skruvad humor. Han borde ha fattat det. Han skrattade artigt med medan druiden bullrade i ett gapskratt.
– Ledsen, tänkte liva upp stämningen lite bara. Grahma kontaktade vi sitt implantat.
Jonatan mindes att Grahma hade mumlat en hel del under deras resa upp i huset. Han hade inte funderat på det då. En massa personer höll på så i en värld där allt var möjligt, också det omöjliga. Druiden visade med en graciös gest dem fram till en rad stolar som stod framför hennes skrivbord. Jonatan slog sig tacksamt ner i en av dem i exakt samma sekund som Grahma satt sig. Det såg lustigt koreagroferat tänkte Jonatan om såg ett snabbt leende flyga över druidens ansikte.
– Jo, jag vet. Och jag liter tillräckligt mycket för att förstå att det du berättar är sant. Eller åtminstone att du tror på dig och att du är en pålitlig person. Det har hänt att förnuftiga personer har blivit galna, men scanningen visade inga tecken på något sådant.
Nu förstod Jonatan varför de hade fått vänta en stund. En fullkroppsscanning tar några minuter och sen behöver scannaren några minuter på sig för att tolka materialet.
– Så, fortsatte druiden. Vi vet redan rätt mycket om vad kwonerna har haft för sig på sistone, men du har kunskap som vi haft tidigare, så vad kan jag stå till tjänst med?
Jonatan insåg med smärtsam tydlighet att han inte visste vad han skulle be om. Soldater? Teknisk hjälp. Spioner, fanns det sådana längre? Infiltratörer hade varit ett viktigt vapen under de senaste krigen. Det stora kriget för hundrafemtio år sedan då folk på tre planeter hade gjort uppror mot federationen som de ansåg bara tog och tog och aldrig gav tillbaka var det mest kända av dem. En lokal incident som på sin höjd egentligen bara skulle ha behövt innebära lite ytliga eftergifter från federationen, kanske skattesänkningar och bonusar gränsande till mutor, spred sig som en farsot och slutade med ett krig som inbegrep nära en tredjedel av gemenskapen. Det hade krävt stora uppoffringar för de som stod på federationens sida, men man hade till slut lyckats återupprätta ordningen igen.
Druiden tittade på honom med ett upphöjt lugn, men Jonatan kände att hon inte skulle ge honom allt för mycket tid. Hon var ständigt nedlusad med jobb. Hennes upptagningsområde var större än någon egentligen kunde omfamna. Det var alltid någon form av konflikt någonstans och hennes trupper fick ägna mycket arbete åt att plugga igen vissa dammar och öppna andra, mäkla fred och om de misslyckades rapportera till druiden som dömde ut straffet till den grupp som ansågs vållande. Straffet var alltid detsamma. Uteslutning. Gemenskapen var alldeles för värdelös och bräcklig för att riskeras. Det gick aldrig att vara säker, besluten måste ofta tas snabbt och med liten information, så druidens jobb var inte lätt.
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska be om. Jag vet bara att jorden hotas av kwoner. Som jag berättade. Jag vet inte om det behövs soldater, spioner eller om det räcker med att plugga igen några dammar här och där.
– Kartan har ändrats, sa druiden. Visste du det?
Jonatan skakade på huvudet.
– Kwonerna har kommit åt en planet i närheten av sin planet med en damm som leder till ingenmansland och de har kunnat smyga sig obemärkta den vägen till ytterligare en planet i närheten av jorden.
– Det är ovanligt djärvt, sa Grahma som inte heller verkade känna till något om saken. Om huvudgruppen är kvar hemma så är de ovanligt långt hemifrån. De måste vara desperat.
– Det förklarar att de var på 19C, sa Jonatan. De måste ha gjort små utflykter , passat på medan de hade tillgång till ingenmansland.
– Ja, sa druiden. En massa rapporter som kom in betraktades först som missförstånd och rena fantasierna, det är inte sällan som simmare hallucinerar efter att ha förtagit sig och det kan vara svårt att sålla ut de äkta iakttagelserna.
Hon pekade på kartan som svävade ovanför hennes skrivbord.
– Här. Inte många ljusår från jorden. Inte mycket till planet. Befolkad av en art algliknande djur med en IQ som en droppe vatten enligt de fåtal rykten som har varit i svang. Jag vet inte om någon som någonsin varit där. Ligger rätt illa till. Ett par otydliga rapporter från en drönare som råkat vara i närheten är allt.
– Men nu finns där en damm?, frågade Jonatan.
– Ja, i detta nu spärras den. Den kommer mycket snart att blinka vitt. Det du berättar är de första vi hör om hotet mot jorden, så vi trodde att det skulle räcka att spärra dammen där de befinner sig. De vill inte vara på för långt håll hemifrån och brukar bli nervösa och dra sig tillbaka när de märker att federationen försvarar sig.
Grahma kliade sig i nacken.
– Fega stackare. Ändå farliga. Jag gissar att den, äh, ursäkta, relativt primitiva befolkningen på planeten inte har någon form av försvar mot interstellära fiender?
– Jag vet inte. Jag kan bara gå på vad folk berättat, men det verkar tämligen tamt. Mina förfäder verkar ha varit mer intresserad av att ta kål på varandra än av att se till att alla kunde leva ett värdigt liv. Det pratades om något som påminde om ett kärnvapen.
Vapen baserade på kraften man fick genom att klyva atomers kärnor var spridd i hela gemenskapen. De var tillåtna om de användes till annat än konflikter inom gemenskapen. Till brytning av metaller i asteroidbälten till exempel. Men ingen skulle tveka länge innan de använde dem mot kwoner. De hade för länge sedan förverkat sin rätt att hänvisa till moral och konventioner. De var empatilösa monster som ändå tillåts att leva sina usla liv i fred så länge som de inte gav sig på någon planet i gemenskapen.
– Antagligen inget att hoppas på, sa Grahma. Kan du skicka trupper?
Druiden nickade långsamt.
– Hur snabbt?, undrade Jonatan.
– Det kan ta sin tid. Dammen här på C3 är mer än lovligt utnyttjad. En ständig ström av folk. För att skynda på det hela skickar jag en grupp simmare till några baser på andra ställen, men mindre trånga dammar. De får sedan simma till jorden så fort som möjligt.
– Men väl vid jordens damm blir det trångt igen om soldater simmar från flera håll samtidigt, invände Jonatan.
– Ja, svarade druiden. Men det gång snabbare än att skicka folk bara härifrån.
Druiden gjorde några snabba gester i luften och en ung galinsk kapten dök upp. Bilden var så skarp att Jonatan kunde se på de blanka knapparna och närmast krispiga linjerna i byxornas sida att det inte var länge sedan kaptenen hade blivit kapten. Hens blåa rufsiga hår gjorde det först omöjligt att ta hen på allvar för Jonatan. Han kunde aldrig vänja sig vid dem. De såg ut som gummitroll, hans favoritleksaker när han var liten. Han hade fortfarande kvar sin samling på mer än hundra slitna troll. Hur den hade hamnat på Espia ville han inte prata om. Men det sas att han hade haft så många tjänster att inkassera när han slutade att simma att han fick en massa av sina vänner att hjälpa honom med att ta dem med sig till Espia.
Den unga kaptenen sträckte på sig i federationens hälsning.
– Ja, er höghet.
Druiden gav några snabba order till kaptenen och inpräntade särskilt noga att hen skulle läsa den rapport som hon just nu skickade till hens gruppadress.
– Ja, ers höghet ekade kaptenen.
Druidens ansikte lystes upp av ett kort flin. Hon tyckte också att kaptenen var extremt rolig, men hon ville inte verka fördomsfull så hon slätade snabbt ut ansiktet.
– Se till att alla läser. Alla! Det är kwoner vi pratar om. Kwoner!
Den vänliga ytan till trots besatt druiden en auktoritet som fick det att isas i Jonatans ålder. I kaptenens också vad det verkade. Jonatan fick för sig att hens hår blivit ett antal nyanser blekare och nu såg närmast turkos ut.
Kaptenen lyckades undvika att börja gråta såg det ut som, och upprepade hela ordern två gånger som var brukligt vid en direkt order från druiden. Under hela tiden som hen mottog orden stod hon kvar i enskild ställning. Efter hand som hen insåg att druiden inte var missnöjd med hen av någon anledning och att stunden som hon hade fruktat var inne, den när hon förlorade sin officersstatus på grund av något misslyckande. Hens värsta mardröm. Hon tillhörde ett folk som var bland det bästa soldatmaterialet i gemenskapen men som var lika nevrotiska som de var hjältemodiga. Kanske just därför?
– Ja, er heghöt, äh, ursäkta, ers höghet, sa hen när hen druiden var tyst.
Druiden avslutade samtalet innan hon bröt ut i ett våldsamt skratt.
– Jag vet att jag är världens sämsta människa som skrattar nå, väste hon mellan konvulsionerna. Som skrattar åt en stackars nervig soldat samtidigt som din ursprungsplanet hotas av vansinniga monster som lätt kan fövandla den till en kyrkogård, men jag är en usel, svag människa, ha, ha ha, ha!
Jonatan tyckte också att det var åtminstone lite roligt, men mest kände han som om hela han var på väg att klyvas av motstridiga känslor. Han bara kunde inte skratta nu. Det skulle göra för ont, han kunde inte tillåta sig att känna något just nu. Det hade gått illa förut. Han skulle inte vara ensam, leva utan Karina. Att han hade sårat henne så mycket att hon hade lämnat honom var hans livs största misslyckande och utgjorde ett sår som antagligen aldrig skulle blekna.
Han var inte en särskilt sorgsen person, men han gjorde allt han kunde för att inte tänka på henne. Ångesten var för stor. Skulden för tung.
– Tro mig, hörde han sig själv säga, darrande under tyngden av sin själ, tro mig, ers höghet, jag har begått mångdubbelt värre synder än att skratta åt en rätt rolig person som antagligen inte ens märkte att du tyckte att han var rolig i alla sin nervositet eller att inte orka ta in allt elände på alla ställen i gemenskapen.
Druiden såg lättad ut. Det var en svår balansgång. Druiderna måste å ena sidan vara rationella nog att se verkligheten som den var, eller åtminstone vara i samma kvarter som den och empatiska nog att kunna sätta sig in i tusentals olika rasers drivkrafter och känsloliv. Den mesta delen av hennes arbete gick ut på att släcka bränder innan de bröt ut, oftast genom att sätta in resurser för att hjälpa upproriska eller av andra skäl surmulna eller aggressiva kulturer med utveckling och modernisering. Efter tusentals år av gemenskap hade man kommit fram till att den enda universella sanningen om universum och dess invånare var att andlig och intektuell utveckling var den främsta och starkaste bjälken i bålverket mot barbarism. Och barbarismen var inte ovanlig. Alla varelser kunde framförallt bli farliga om de blev trängda. Evolutionen gör det med oss. Så är det bara.
Jonatan insåg att han satt och tänkte på annat. En kort paus från allvaret i situationen, kanske. Han hade inte missat något. Druiden hade ringt ytterligare tre samtal och delat ut instruktioner till ytterligare tre befäl. Tack och lov var ingen av dem tillräckligt roliga för att druiden skulle bryta ut i några fler skrattsalvor.
