• Augusti 2020. Två ungdomar från samma stad i Sverige begick självmord inom en vecka.
• Juli 2020. En ungdom som flytt vidare till Tyskland har begått självmord.
• Juli 2020. En ung afghan har tagit livet av sig.
• Juni 2020. En ungdom räddades i sista stund. Dagen innan hade han fått sitt avslag.
• Juni 2020. En ungdom som varit försvunnen hittas död i en sjö i närheten av där han bodde.
• Februari 2020. En ung ensamkommande ligger på sjukhus efter självmordsförsök.
• Februari 2020. En ensamkommande som flytt vidare efter fyra år i Sverige har plockats upp ur Seine i Paris.
Det här är bara några exempel ur den nattsvarta statistik som målar en tydlig bild av den förtvivlan och desperation som finns hos våra unga ensamkommande som sökt skydd hos oss i Sverige. I en rapport som skrivits på uppdrag av Socialstyrelsen har forskare vid Karolinska institutet kommit fram till att suicidrisken bland ensamkommande asylsökande flyktingbarn 2017 var nio gånger högre än motsvarande tal bland jämnåriga personer i Sveriges befolkning.
Och denna mörka trend fortsätter, det finns mer än 40 dokumenterade självmord i denna grupp sedan de välkomnades av bland andra vår statsminister, med orden ”vi ska öppna våra hjärtan och visa tolerans”, 2015.
Vi är många svenska familjer som tagit ansvar, ställt upp helt ideellt och stöttat dessa unga när samhället och politikerna bett oss om det. De har blivit våra familjemedlemmar, lag- och klasskompisar och nära vänner. Integration i ordets rätta bemärkelse.
Vi kan vittna om den oerhörda press våra unga utsätts för av våra politiker och myndigheter. De bär alla med sig trauman från krig, terror och förföljelse i sina hemländer och den livsfarliga flykt de tvingats till. De bär på en ständig oro för nära och kära som de inte kan få kontakt med. De trauman de bär med sig har förstärkts av flera år långa väntetider, rättsosäkra åldersuppskrivningar och bristfälliga asylutredningar. Rädslan för att inte bli trodd och skickad tillbaka till helvetet är ständigt närvarande.
Dessutom har många som sökt hjälp fått bristfällig vård, de har skickats hem med lugnande medel och förvägrats den traumabehandling som finns eftersom de är asylsökande. Många är vi som suttit uppe på nätterna och förgäves försökt mildra ångesten hos unga människor som givit upp allt hopp.
En nypublicerad studie som genomförts av av forskare vid Röda korsets högskolas forskningsprogram Resiliency, mental health and social participation among refugees (RMSR) i samverkan med Folkhälsomyndigheten och Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress (NKVTS) i Oslo visar att en stor andel – närmare fyra av tio – nyanlända barn rapporterade förhöjda symtom på posttraumatisk stress, som kan tyda på risk för förekomst av PTSD. Andelen bland ensamkommande barn från Afghanistan var ännu större och uppgick till över 56 procent bland deltagarna.
De som deltog i studien kan ha bott i Sverige i upp till fem år vid tidpunkten för undersökningen. Den konstaterade höga andelen som rapporterar dessa symptom kan ses som särskilt oroande då det väcker frågor om barnens nuvarande situation i Sverige, samt om besvären kan ha minskat, varit oförändrade eller till och med ökat under dessa år.
De politiker som bett civilsamhället om hjälp är samma politiker som nu vänder både våra unga och oss ryggen.
Många av ungdomarna har tillfälligt uppehållstillstånd under den nya gymnasielagen. En lag som sätter de unga under en enorm press under normala omständigheter och som i detta läge med den härjande pandemin riskerar att bli en total katastrof för gymnasieleverna.
Lagen säger att de måste ha ett fast arbete inom sex månader efter avslutade gymnasiestudier. Något som naturligtvis är svårt i normala fall för vilken ung person som helst och nu under coronan är i stort sett omöjligt. De förändringar i gymnasielagen som nu diskuteras kommer inte att minska den pressen.
Andra ungdomar – de som kom några dagar försent för att omfattas av gymnasielagen eller har drabbats av rättsosäkra och ovetenskapliga åldersuppskrivningar – har redan hamnat utanför samhället. De tvingas leva gömda utan rättigheter i ett vakuum, utan framtid och utan hopp. Polis, socialtjänst och frivilliga vittnar om att många lider av svår psykisk ohälsa och riskerar att tvingas in i missbruk och prostitution.
Allt detta är en följd av högst medvetna val från våra politiker. Bland annat den tillfälliga begränsningslagen, som till skillnad från andra svenska lagar gäller retroaktivt, och avsevärt försvårar möjligheten att få asyl. Det är medvetna val av regeringsföreträdare som hellre flirtar med de mörka främlingsfientliga krafter som hotar att ödelägga vårt land, än räddar livet på unga som inget hellre vill än att utbilda sig, fortsätta att bidra, stanna här, jobba och betala skatt.
Unga människor som kom hit som barn och varit här i mer än en fjärdedel av sina liv offras nu i tävlingen om vilka som kan komma med de mest populistiska och främlingsfientliga förslagen.
Ge alla våra unga ensamkommande deras liv tillbaka. Ge dem permanenta uppehållstillstånd.
