Glöd · Ledare

Bidens fiasko är Demokraternas

Triangulering är ett sätt att räkna ut ett avstånd som är svårt att mäta direkt. Med hjälp av vinklarna i en triangel och avståndet mellan dem kan du få fram måttet som du är ute efter. Det sägs att triangulering användes redan i antikens Egypten.

Även inom politiken pratas det om triangulering, men där är det ett betydligt yngre begrepp. Första gången det dök upp var under Bill Clintons dagar, men blev kanske mest känt under Tony Blairs tid. Idén går ut på att lägga sig så nära den politiska motståndaren att väljare går över till ens eget parti. Det sågs efter Clintons och Blairs framgångar som ett vinnande koncept och alltför många har efter dom försökt ta efter.

Men redan åtta år efter Clinton kunde vi se den första motreaktionen i USA. När Barack Obama valdes gjorde han det som en utmanaren till etablissemanget, något annat än Clinton-Bush-väldet. Om Hillary Clinton istället hade valts då så hade det blivit den sjätte raka presidentperioden för två familjer i Vita huset. Obama kom med visioner om något annat.

I förra valet blev detta än tydligare. Redan i primärvalet var Bernie Sanders, trots Demokraternas odemokratiska valprocess, nära att slå ut Clinton. Istället blev det Trump som till mångas förvåning slog ut Clinton. Sanders och Trump, två personer som kan synas vara varandras motsats men som både var tydliga utmanare till det politiska etablissemanget. Två personer som inte trängdes i mitten utan tog ytterkanterna i USA:s politik. Vi har sett samma mönster i land efter land, folk är trötta på etablissemanget och triangulering och röstar på dom som står för något.

Trots det gjorde Demokraterna om exakt samma misstag som 2016 och valde en högerkandidat från etablissemanget.  En 78-årig som suttit 36 år i senaten och 8 år som vice president men som knappt någon ändå vet vad han tycker. En kandidat som är mindre liberal än Ebba Busch, mindre miljömedveten än Stefan Löfven, mindre progressiv än Annie Lööf och har mindre karisma än Isabella Lövin. En kandidat som dessutom mer eller mindre gömde sig och försökte säga så lite som möjligt under valrörelsen.

Tanken var förstås att genom att han inte stack ut, inte märktes, skulle det bli en folkomröstning om Trump. Och visst, fler har röstat mot Trump än de som röstat för Trump även i år, Biden vinner popular vote.

När det här skrivs vet vi fortfarande inte var det landar, men klart är att återigen har Demokraterna misslyckats med att få fram en kandidat som engagerar tillräckligt många för att vinna viktiga vågmästarstater och kunna ta en säker seger. Det är svårt att förstå hur Demokraterna återigen kunnat göra detta grundläggande misstag istället för att föra fram en kandidat med identitet och som står för något.

Finns fortfarande en liten chans att Trump inte blir omvald.

Om vi slipper Trump får vi istället en ny krigspresident, Under Bidens 8 år som vicepresident släppte USA tre bomber i timmen dygnet runt.