När Ruhi Akhtar började engagera sig som volontär inom olika ideella organisationer märkte hon att de flesta arbetade med kvinnor och barn. Därför beslutade hon sig för att starta organisationen Biriyani & bananas som främst riktar sig mot flyktingmän.
– De är våra fäder, bröder och söner, psykisk ohälsa är otroligt utbrett och de flesta som engagerar sig ideellt vill i första hand hjälpa kvinnor och barn, jag såg ett behov av att finnas där även för männen, säger Ruhi som har sin bas på den grekiska ön Chios.
Just nu är samtliga flyktingläger i Grekland satta i karantän på grund av coronapandemin. Hjälparbetare kan inte komma in och endast ett fåtal flyktingar tillåts att lämna lägren dagligen för att uträtta ärenden och köpa mat.
– Situationen är otroligt svår just nu eftersom hela samhället är nedstängt och servicen begränsad, tidigare delade flera personer på en taxi för att ta sig till mataffären för att kunna handla, säger Ruhi.
Den grekiska regeringen har infört kraftiga restriktioner och ett generellt utegångsförbud för att förhindra spridningen av covid-19, att handla mat är undantaget från karantän-reglerna men antalet personer i varje bil får endast vara två och taxichaufförer får därmed endast ta en passagerare åt gången.
– Jag försöker hjälpa till när jag kan, ge skjuts fram och tillbaka men tiden räcker inte till allt, häromdagen såg jag en man promenera längs den långa vägen från byn mot lägret, helt fullastad med matkassar, han hade handlat åt flera olika familjer som inte kunde ta sig ut, säger Ruhi.
Vial-lägret på ön Chios har kapacitet för 1100 flyktingar men där bor nu omkring 6000 personer, främst i tält på området. Under oroligheterna i början av året ökade flyktingströmmarna från Turkiet till de närliggande grekiska öarna dramatiskt.
– Vial-lägret är inte alls lika stort som Moria på ön Lesbos, men förhållandena är fruktansvärda och det är fortfarande belagt flera gånger över sin kapacitet och jag kände att flyktingarna här hamnade i skymundan, säger Ruhi.
"Jag följer min instinkt"
Det var i september 2015 då bilden på Alan Kurdis döda kropp spreds över hela världen som Ruhi bestämde sig för att engagera sig ideellt i flyktingsituationen. Alan Kurdi var bara 3 år när han drunknade under ett försök att ta sig över havet från Turkiet till Grekland och blev en symbol för flyktingsituationen på Medelhavet.
– Han kunde ha varit mitt barn eller mitt syskonbarn, när det skedde så kände jag att jag måste engagera mig, jag kan inte längre bara stå och se på, säger Ruhi som då arbetade inom sjukvården med patienter som lider av reumatism.
Hon började med att arbeta i flyktinglägret i Calais, senare Idomeni i norra Grekland och hamnade till slut, för tre år sedan på ön Chios som varit hennes bas sedan dess.
– Men jag gör även expeditioner, jag följer min instinkt, när jag ser att det är en svår situation någonstans försöker jag avsätta resurser för att åka dit och hjälpa till, samla in pengar för att kunna fördela förnödenheter.
Sedan starten har hon varit i flyktingläger i bland annat Turkiet, Libanon och Bosnien på olika expeditioner. Till sin hjälp har hon dels utländska volontärer som reser med henne men även en stor del flyktingvolontärer som bor i lägren.
– De har en helt annan kontakt med flyktingarna i lägren, talar språket och vet vilka behov som finns och är dessutom så glada över att kunna hjälpa till, berättar Ruhi.
Upplopp och bränder
Men den nuvarande situationen och den rådande globala pandemin har försvårat arbetet och oron i lägren är stor. I slutet av april startades ett upplopp i Vial-lägret efter att en kvinna dött av hjärtfel.
– De får inte information och situationen var oklar och då sprids oron än mer, fortsätter Ruhi.
Kvinnan i 40-årsåldern hade isolerats i en barack i den temporära smittoavdelningen i lägret och enligt myndigheterna avled kvinnan av hjärtstillestånd under en panikattack.
– För flyktingarna i lägret blir rädslan och osäkerheten enorm och tillgången till information om corona-pandemin är begränsad så det är enkelt att dra fel slutsatser, fortsätter Ruhi.
Upploppen i lägret pågick under en dag med förödande resultat, en stor del av mottagningsbyggnaden brann ner, men den spreds även till boendeavdelningen och hundratals förlorade sina tält och de få ägodelar de hade kvar.
– Vi har åkt dit med filtar, trots att vi inte får, så jag berättar inte hur det gick till. Men vi fick in dem, säger Ruhi, på ett riskfritt sätt såklart, tillägger hon.
Ökad antagonism mot flyktingar
Men upplopp, bränder, osäkerhet och rädslan över ett negativt besked på sin asylansökan är inte det enda flyktingarna brottas med i Vial-lägret.
– Det var inte länge sedan som vattnet tog slut och flyktingarna själva började att gräva en brunn, säger Ruhi.
Dricksvatten distribueras på flaskor i lägret, men det vatten som används för hygien, matlagning, disk och tvätt tas ur kranarna och tillgången är osäker, berättar Ruhi.
Dessutom har en ökad antagonism växt mot flyktingarna på de grekiska öarna närmast Turkiet, bland delar av lokalbefolkningen.
– De blockerade entrén, bilar patrullerade och stoppade volontärer som skulle ta sig till lägret och flera gånger fick jag höra att de agerat våldsamt och hotfullt mot flyktingarna, i lägret berättar Ruhi.
Våld mot volontärer, journalister och flyktingar rapporterades även från grannön Lesvos.
– Här på Chios, fick Kostas, en av de lokala volontärer på ön, hela sitt förråd av förnödenheter nedbränt, fortsätter Ruhi.
Trots den svåra situationen och de många motgångar som inte minst de ideella krafterna märker av under den pågående pandemin fortsätter Ruhi hålla modet uppe.
– Vi kommer att finnas kvar här och verka för flyktingarna så länge vi behövs, avslutar hon.
