Hela våren har det rapporterats om hur årets kull studenter från gymnasierna får sina traditionsenliga firanden med flak och bal och utspring inställda. Många är ledsna och besvikna, andra tycker ungdomarna är bortskämda, och det är det faktiskt väldigt lätt att tycka när man som i P1 hör intervjuer med unga människor som exempelvis visar upp sina extra fina studentmössor med spets och som berättar hur corona vänt helt upp och ner på deras framtidsplaner – istället för att resa jorden runt blir det nu bara en flytt till Schweiz till hösten.
Det är givetvis inte de unga priviligerade människornas fel att media väljer att intervjua just dem. Ett annat redaktionellt val, som kanske hade varit lite mer intressant än besvikelsen över att inte få visa upp sig för hela bygden i sina dyra fina studentkläder, hade kunnat vara att intervjua någon som är lättad över att studentfirandet i sin traditionella form ställs in. Någon som haft ångest över att inte ha haft råd att köpa studentmössa för över tusenlappen redan i höstas, någon som ändå inte kunnat köpa biljetter till balen, någon som inte haft möjlighet att lägga in något i kassan som skulle bekosta flaket.
Genomsnittskostnaden som en student räknar med att spendera på studenten var 5 300 kronor 2017, enligt en rapport från Svensk handel. Det är vansinnigt mycket pengar för någon som inget har.
Och visst, det finns ju ingen som tvingar studenter att köpa mössor och gå på bal och införskaffa nya kläder. Men att inte göra det kommer med en annan väldigt hög kostnad.
Forskaren Inga Dennhag menar att det kan påverka ungdomars psyke att inte få uppleva vuxenritualer i stil med att ta studenten, att inte få gå igenom sådana händelser i livet tillsammans med andra. ”Vi blir liksom till i varandras ögon” säger hon, och sällan har väl så sanna ord blivit uttalade. Det betyder något för oss att bli bekräftade av varandra, att få ingå i ett större sammanhang, och att vi inte går miste om viktiga milstenar i våra liv.
Vi behöver komma ihåg det, och skapa nya traditioner. Vi behöver tänka på dem som inte har råd med stora fester eller dyra mössor, och dem som inte har någon familj som tar emot dem på andra sidan utspringet ens i vanliga fall. Vi kan ta tillfället i akt, nu när även de välbemedlade går miste om det studentfirande de sett fram emot så länge, och hitta på nya, hållbara ritualer. Några som inte står eller faller på ekonomiska förutsättningar.
Studenterna verkar i alla fall få tur med vädret.
Klassamhället och medelklassnormen, som vanligt.
