Förra En syl i vädret handlade om att, ett ord som man ibland kan sakna. Men vem saknar så? ”Mer att och mindre så” står det ofta i skrivråd – lite orättvist, kanske, eftersom så har så många roller att spela.
Så är ett ord som alltid syftar på något annat. Tänk dig att det står där mitt i meningen och pekar ut för dig hur många roller det har att spela. Titta, så många roller! Eller när man säger att någon inte är så dum. Hur dum då? Ordet pekar lite vagt på hur dum personen ändå inte är.
Så kan syfta på något som man redan har sagt, något som finns i omgivningen eller något som den man talar med förutsätts känna till eller kunna tänka sig. Så kan det gå. Så börjar alla sagor. Så säger man inte.
Det har ett gemensamt ursprung med många ord som handlar om det egna och det välkända, ord som sin och sig, syster och svåger, sven och svin och svear. Ord som har att göra med en själv och ens egen familj med gris och allt. Sui- i suicid också, fast det har tagit en omväg över några andra språk på vägen.
De flesta av de här orden är sådana som man kan vänta sig ska vara gamla, och det är de också. De kommer från sui, ett ord från tiden före Babels torn, nej men tiden innan indoeuropeiskan delade upp sig i det som skulle bli grekiska, persiska, litauiska, ryska, gotiska, latin och svenska. För att bara nämna några.
Det gemensamma innehållet är så vagt att det nästan inte går att uttrycka, men det finns där i ursprungsordet, den urgamla reflexivroten sui.
Så kan det gå. Så börjar alla sagor. Så får du inte säga.
I alla de meningarna är så ett adverb som svarar på frågan ”hur?”. Det är inte mycket till svar när vi möter meningarna så där ensamma och övergivna av sina sammanhang, men om det finns ett sammanhang finns informationen där.
”Man skal så leffua som j landet är tijdher” skrev Samuel Columbus i En svensk ordeskötsel 1604. Det betyder ungefär att man ska rätta mun efter matsäcken. Här pekar så framåt, på något som finns i meningen: som tiderna är i landet.
Så här och så där pekar däremot ut från meningen, ut i en känd omvärld. Titta, så här gör man. På det här sättet, som jag gör nu. Eller så där, på det där sättet.
”Han är inte så dum” kan man säga, och ”inte så dum” kan betyda mycket. Klokare än man skulle kunna tro, till exempel. I ”så dum är han inte” är så antagligen betonat och syftar på något man redan har talat om. Så dum så att han inte begriper det här självklara.
När man skrattar så att man kiknar kan så ersättas med ”på det sättet”, eller ”så mycket”. När man springer så att man hinner med bussen ligger ”så att man hinner” snubblande nära ”för att hinna”, men kanske lite mindre målmedvetet?
Ibland kan så syfta på allt som kommer före så i meningen, och då kan det bli så här: ”Ibland så regnar det på våren.” Här förstärker så ibland, utan att det egentligen behövs. Många stoppar nästan automatiskt in ett så när meningen börjar med adverbial, alltså något som berättar när, var, hur, varför, under vilka omständigheter något händer. ”När det börjar regna så går vi in.” ”Hur jag än försöker så kan jag inte förstå det.”
Det är den sortens så som ofta kan undvaras. Ibland verkar det som om den sortens så används mycket av skribenter som använder få kommatecken, för att göra meningens uppbyggnad tydligare. Det är spån och inget jag har undersökt, men det skulle vara intressant att se om det stämmer.
Man kan använda så så, och ibland blir det så bra så. Men ibland känns det onödigt, som något som hänger utanför. Ett förslag: prova ibland att utelämna ett så och se vad som händer. Inte så sällan blir det bra.
