Glöd · Ledare

Att demonisera samhällskritik

Vad är en extremist? Vem är extremist? Göteborgs kommun skulle ordna filmvisning i Angered våren 2018. Burka songs 2.0 skulle visas och efteråt skulle det bli paneldiskussion.

Regissören Hanna Högstedt skriver att filmen började som en problematisering av det franska förbudet mot att bära burka på offentlig plats. Hon ville undersöka vad som händer i samhället när staten går in och reglerar vad folk får ha på sig, och vilka idéer som finns bakom en sådan lag.

Istället, skriver hon, blev filmen en undersökning av vem som får tala. Varför just hon, en vit filmskapare, fick pengar till att göra filmen. Var rösterna hörs från de närmast berörda av en burkalag. Och i filmens efterspel fortsätter den undersökningen.

Det kan vara värt att säga vad panelsamtalet inte skulle handla om. Det skulle inte handla om att vara för eller emot burkor, slöjor eller sjalar. Det skulle absolut inte handla om terrorism. Vad nu det har med saken att göra – men vänta, det kommer.

Det blev ingen filmvisning på Blå stället i Angered. Kommunstyrelsens dåvarande ordförande Ann-Sofie Hermansson larmade om att inga slöjmotståndare fanns i panelen. Dessutom ansåg hon att samtalsledarna var ”extremister” och i all hast ställdes filmkvällen in. Det var inte filmen som var problemet, sa hon. Hon hade sett den och hade inga invändningar. Problemet var Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi.

Ann-Sofie Hermansson har skrivit en hel del om hur extrema de två är. Tillsammans är de talespersoner för Muslimska mänskliga rättighetskommittén och de är bland annat kritiska mot det sätt på vilket arbetet mot islamistisk terror bedrivs i Sverige. Det tolkar Hermansson som att de tycker att terrorism inte är så farligt. Som att de är extremister som inte bör få leda ett samtal i Angered om hur burkaförbud påverkar ett samhälle. Det var till och med så att Litteraturhuset riskerade att bli av med bidragen från kommunen när evenemanget hölls där istället.

De har tagit det hårt att få sina värderingar jämställda med IS, anklagas för homofobi etcetera. De har blivit ifrågasatta av sin omgivning. ”Det var förnedrande och nedvärderande, och det kom inte från vem som helst, utan från Hermansson som vid tillfället var Göteborgs tyngsta politiker” säger Doubakil till Feministiskt perspektiv.

I höstas stämde de Ann-Sofie Hermansson för grovt förtal, och rättegången pågår nu. I en analys i Feministiskt perspektiv skriver Eva Lindholm att det råder en genomgripande brist på samsyn: ”Åtminstone låter Hermanssons advokat Allan Stutzinsky lite förvånad när Doubakil konsekvent avfärdar hans yttranden. Där Stutzinsky ser handlingsplaner mot radikalisering ser Doubakil ett angiverisystem. Där Abdullahi ser förenklade förklaringsmodeller till varför svenska muslimer ansluter sig till grupper i Mellanöstern för att kriga ser Stutzinsky ett bagatelliserande av terroristdåd.”

Är det extremism? I själva verket finns ingen enighet om vad en extremist är. I Institutet för framtidsstudiers rapport om ”våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet” från 2018 skriver författarna att det inte finns någon ordentlig definition av begreppen. Men de använder dem ändå.

I andra utredningar har rörelser som Allt för alla, som arbetar fredligt med stadskamp och antifascism, pekats ut som exempel på våldsbejakande extremism. Inte för att deltagarna är våldsamma utan för att några av dem teoretiskt kan tänka sig situationer där våld är befogat.

Till sin natur är extremism ett relativt begrepp som används när man talar om politiska åsikter som man tycker extremt illa om. Ett sätt att klä sin egen subjektivitet i ”objektiva” kläder. Att göra sin egen åsikt till den rätta och självklara utan att stå för det. Det finns alltid bättre ord.

Det går bra för Bernie Sanders i USA.

En ekologiförening för biologer får sitt namn snott av en nyfascistisk tankesmedja.