Himmelska friden är visserligen ett företag, men ordföranden väljs av de boende i de olika städerna. Nu närmar sig valet och för första gången är kandidaterna i valet digitala. Samtidigt har forskaren Lydia Petersén först försvunnit och sedan återfunnits i dåligt skick. Läs fortsättningen!
Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.
Nordiska sektionen av Himmelska friden skulle ha styrelsemöte, och egentligen skulle det handla om det kommande valet. I enkäter hade invånarna i Xpan-städerna 3–12 fått ge uttryck för sina åsikter och värderingar. Sedan hade Sebastian Emmer och hans forskargrupp i samråd med styrelsen skapat en digital kandidat till ordförandeposten utifrån var och en av tre inriktningar på svaren.
Projektet kallades DemokratAI och tanken var att man skulle få en effektivare målstyrning av sektionen och slippa den mänskliga faktorn, samtidigt som folk skulle känna sig delaktiga. Den nya digitala ordföranden skulle kunna processa alla relevanta fakta, fatta beslut i samråd med styrelsen och sedan föra ut besluten med en retorik som tilltalade så många som möjligt.
Angelica Winge var designad för att tilltala dem som föredrog lösningar som gick ut på att peka ut och avskilja någon grupp från gemenskapen. Hennes gränssnitt hade de fått till ganska bra, i alla fall hade modellen fungerat bra på en grupp försökspersoner i rätt målgrupp. Det väggfasta leendet var en viktig detalj, hade Sebastian Emmer från Visdomens hus förklarat när han rapporterade för Himmelska fridens förra styrelsemöte.
Freja Ali hade han kallat ”den upplysta teknokraten”. Hon talade om framtid, modernitet och vetenskap och det var egentligen inga problem med henne heller. Hon behövde bara lite humor för att väcka sympati och ett lite folkligare ordförråd, sa Sebastian. Peter Kaminski var kandidaten för de mer andligt sinnade, och han var problembarnet i gruppen. Att simulera fingertoppskänsla var svårt och Kaminskis djupsinnigheter övertygade inte, vare sig de kom från C G Jung eller Konfutse – folk blev bara förbannade.
Efter alla storslagna drömmar och planer stod de alltså där med en enda hjälpligt fungerande kandidat. Camilla Cho, som representerade Xpan 7 och framtidsforskningen i styrelsen, ansåg att alla tre var undermåliga. Innerst inne trodde hon att Sebastian tyckte det också, fast han var mån om att få sitt arbete godkänt. Helst skulle hon se att de körde på som vanligt med en mänsklig ordförande, åtminstone ett tag till. Men då var det dags att fatta det beslutet nu. Innan det hann komma ännu fler budskap i infragångarnas tak om Angelicas, Frejas och Peters tillförlitlighet.
Hon hade fått med det som en punkt på dagordningen och hon var på väg till styrelsens samlingslokal i andra änden av infrastationens perrong när hon såg ett blått ljus blinka på sin handled. Två snabba blinkningar och en långsam. Sebastian.
– Hej Sebbe, vad har hänt? Vi ska ha styrelsemöte.
– Jag vet, sa Sebastian.
– Så vad har hänt? Är det Dödsängeln som har rymt?
Sebastian dröjde några sekunder med att svara. De fyra sekunderna kunde översättas till: ”För helvete, Camilla, jag ringer inte för att skoja lite om Angelica Winge. Det fattar du väl själv.”
– Lydias kommunikator visar att den anakrona enheten är tillbaka i vår tid. Alldeles i närheten.
– Vänta. Lydias kommunikator. Grejen som skickar signalen till den försvunna tidsmaskinen, om det nu är det den gör. Den visar att maskinen är tillbaka, är det det du säger?
– Ja, just det. Femton meter från ditt huvud.
Camilla hade aldrig trott nämnvärt på det anakrona projektet. Hon hade uppmuntrat Lydia Petersén att fortsätta med det, till och med beordrat henne att ställa sin uppfinning i Himmelska fridens tjänst innan hon gick i pension. Men det var mer för att hon tyckte synd om Lydia än för att hon trodde på tidsresor. Även om de naturligtvis skulle vara banbrytande om det var verklighet.
– Jaha, okej, så vad ska jag göra? Ringa Harmonibrigaderna så de får komma och konfiskera den?
– Allihop är nere i nedre infran och letar efter en misstänkt kidnappare. Dessutom är det inte bara själva maskinen – det verkar vara tre personer och ett större föremål också. Nej, jag vet inte vad ni ska göra, jag har inte tid med det här. Du får väl larma centralt. Jag bara informerar.
Sen var han borta. Det var fortfarande tio minuter tills mötet skulle börja. Camilla försökte alltid vara den som kom först, som hade satt sig bekvämt med en kopp te och tänkt igenom dagens samtalsämnen en extra gång, när de andra kom. Nu kunde hon inte koncentrera sig överhuvudtaget. ”Jag bara informerar.” ”Larma centralt.”
Femton meter ifrån henne, han visste att hon var framme vid samlingssalen nu. Det borde betyda att de var på marken ovanför den underjordiska möteslokalen. Hon skulle kunna ta sig ut genom nödutgången och få se dem i verkligheten. Om de verkade hotfulla kunde hon förhoppningsvis dra sig tillbaka.
Dörren gjorde motstånd, stormen slet i träden, grenar och småkvistar for och flög. Mot den råa kylan var Camillas råsidenkavaj bara ett jaså. Något som måste vara en bil stod fastkilat mellan två träd. En stor, röd sak med hjul. Inga människor syntes till. Hon drog kavajen om sig och gick med försiktiga steg i tunna inneskor fram till bilen. Tittade in genom fönstren.
Och där var de, de diskrona. De sov. En ung man som såg vagt bekant ut. Långt svart hår i knut, tjocka ögonfransar, mustasch, skägg och sneda ögon. En medelålders kvinna med någon sorts kraftig rock och ett barn i knät. Ett barn? Vad konstigt! En liten flicka, trodde hon, med lockigt, ljusbrunt hår, för stora kläder och tidsmaskinen i ett stadigt grepp.
Barnet avgjorde saken. Hon hade nog tänkt att hon skulle larma centralt i alla fall, det var obehagligt med den där kidnappningen samtidigt som det här hände. Men de hade med sig ett barn. Hon funderade en stund och sen ringde hon tillbaka till Sebastian.
