Stella erbjuder sig att följa med Harriet ner till sjön. En bra idé, tycker Ida. Men Stella lurar Harriet, låser in henne i badhuset vid bryggan och går sin väg. Och då hör Harriet den där lilla melodin nerifrån golvet. Läs den spännande fortsättningen på Xpan-projektet!
Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.
– Kommer de aldrig?
Fyrtiofem minuter. Med korta ben kunde det nog ta en kvart ner och en kvart tillbaka. Kanske. Nere vid sjön fanns inte så mycket att göra. Gunga på bryggan, leka kurragömma kanske?
Ida gjorde en pannkaksrulle med sylt och ställde sig och tittade ut genom fönstret. Nu, nyss, om en sekund borde hon få syn på dem. De kom inte. Tankarna rasade i huvudet. Kunde Stella överhuvudtaget simma? Hon borde inte ha låtit dem … Nej, hon fick gå ner och se vad de sysslade med.
När hon kom fram till kohagen såg hon något som rörde sig längst ner mot skogen, vid färisten. Någon som skakigt och ovant klättrade över den och sen kom gående på långa ben. Det var Stella, men utan Harriet. Hon såg inte ut som om hon kom för att hämta hjälp eller berätta om en tragisk olycka. Det var i och för sig lite lugnande. Men det var något annat.
– Hej! Pannkakorna är klara. Var har du Harriet? ropade Ida på några meters håll.
– Harriet är i säkerhet. När jag får tidsmaskinen kan du få mer information, sa Stella med blicken lite ovanför Ida.
Åh. Hon lät som en tjänsteman som tyvärr inte kunde uttala sig i enskilda fall. Ett vitglödgat raseri slog ner i Ida och hon gick förbi Stella utan låtsas om hennes existens, över färisten och in i skogen. Det fanns bara ett ställe där Stella kunde hålla Harriet som gisslan. Badhuset. Om Harriet visste var nyckeln fanns och om Stella hade övertalat henne att säga det, alltså. Men det var nog inte så svårt.
Hon hörde Stella följa efter genom skogen, men hon var mer van vid att röra sig bland klippor och grenar och kom snabbare fram. Harriets missmodiga lilla ansikte tittade ut genom badhusfönstret – och lyste upp när hon fick syn på Ida. Stella kunde få tidsmaskinen, Ida kunde själv tänka sig att köra in den i truten på henne, men Harriet skulle hon inte …
– Där är hon! Hon lurade mig och låste in mig! ropade Harriet genom fönstret och pekade.
Ida gick fram till Stella och tittade rakt på henne.
– Så du har låst in Harriet i badhuset och står där och flinar. Bara så du vet, det finns ingenting som heter Harmonibrigaderna i den här tiden. Du har tagit ett barn som gisslan och om du inte fattar själv att det är fel så är det i alla fall straffbart. Ge mig nyckeln.
I badhusfönstret gjorde Harriet tummen upp.
– Ge mig nyckeln. Tidsmaskinen ligger där inne. Jag ska hämta den åt dig, sa Ida mycket tydligt.
– Du ljuger, sa Stella.
Men hon gick fram till dörren, stack nyckeln i hänglåset, lirkade runt den och lyfte av tvärslån. Under tiden såg Ida Harriets ansikte försvinna ur fönstret och hörde att hon flyttade saker där inne. Gömde hon Timebanditen?
När Stella slog upp dörren veks hon dubbel och slungades baklänges utför trappan med en duns, och i dörren stod Harriet med en trebent pall framför sig som en sköld med de tre benen framåt. Stella stönade men rörde sig inte.
Harriet ställde ner pallen och kom ut och Ida slog armarna om henne. De stod så en lång stund, men Stella låg kvar. Allra minst hade hon fått en hjärnskakning och hon behövde en ambulans. Regnet blev kraftigare, dropparna bildade stora ringar på vattnet. Och Harriet var redan blöt och ganska tunnklädd.
– Harriet, jag måste ringa 112. Stella behöver en ambulans. Och då måste jag upp till vägen för att få täckning. Kom.
– Nej, sa Harriet.
– Okej, jag kommer om några minuter. Om hon vaknar kommer hon att vara yr och må illa. Om hon ändå försöker göra något mot dig, skrik allt du kan.
De svarade genast på 112 och hon sa att det låg en medvetslös kvinna på en brygga vid sjön Tången. Terrängen kunde vara svår, de skulle få gå en bit och klättra lite. Och 112-killen sa att han skulle skicka en ambulans och bad henne stå vid vägen och vänta så hon kunde visa vägen.
Det hade hon inte tänkt på – då måste hon hämta Harriet och sen stå och vänta. Men när hon kom tillbaka ner till sjön var Stella inte där. Där hon hade legat var bryggan lite torrare. På badhustrappan satt Harriet med Timebanditen bredvid sig.
– Nu är Stella i stenåldern! Eller big bang, sa hon.
– Har du … sa Ida.
Och det hade hon. Hon visade att hon hade vridit tidsinställningen bakåt så långt det gick. Inte till stenåldern och inte till big bang utan till den 16 juni 1978.
Ante hade sagt något om det där – att man måste kunna ladda Timebanditen när man kom fram, så det gick inte att ställa in tiden längre bak än till 1978. Juni 1978. Det hade varit en varm sommar. Ida hoppades att någon skulle komma ner till bryggan och bada den 16 juni 1978, hitta Stella och ringa en ambulans.
De gick upp till vägen med Timebanditen i en grön nätkasse av plast, och Ida berättade för Harriet om 1978. Hon hade varit tonåring och gått på högstadiet. Ja, det var väl på stenåldern, sa Harriet och skrattade.
Ida ringde 112 igen och förklarade att den skadade kvinnan hade rest sig upp och gått. Sen gick de upp till huset. Duschade Harriet, svepte in henne i Åsas badrock, stoppade i henne pannkakor med hallonsylt och berättade för Ante och Juha vad som hade hänt.
– Det var bra gjort. Jag önskar bara jag kunde få se henne vakna upp på en akutmottagning 1978 och försöka förklara vem hon är, sa Juha.
Ante satte Timebanditen på laddning så hela huset blinkade. Han hade inte lagt ner sina tankar på att åka till Xpan 7 – och kanske tillbaka till Oasen också.
– Men vet du inte det du ville veta nu? Harmonibrigaderna är efter dig för att Himmelska friden tror att din tidsmaskin är deras av någon anledning. Du kan ju bara hålla dig borta därifrån och börja planera det du kom hit för, tyckte Ida.
– Att ändra historien så att hela Xpan-projektet blir onödigt, menar du? Ja, men först vill jag veta vad som har hänt, och både Freddy och Nisse kan vara i fara.
Då hade de inget val. Planen för kvällen blev att Ida skulle köra Juha och Harriet till Gnesta, Juha skulle följa med Harriet hem till Rågsved och sen åka hem och Ida och Ante skulle bege sig till framtiden. Harriet lyssnade med ett halvt öra men verkade inte ha något emot att åka hem. Hon hade väl fått nog av Harmonibrigaderna för en tid framöver, tänkte Ida.
