Lagen om stöd och service ska ge människor med funktionsnedsättning av olika slag rätt till den hjälp de behöver för att kunna leva ett gott och självständigt liv. Den som omfattas av lagen ska ha ett direkt inflytande över vilken hjälp hen får, hur och när.
Sedan flera år är den rätten hotad, fast vi lever i en tid då allas lika rättigheter i samhället inte borde vara en fråga överhuvudtaget. Vi har råd. Ett samhälle som kan ösa miljarder över utrotningshotade flygbolag borde aldrig mer kunna gömma sig bakom att det kostar för mycket.
Nu, i coronatider, vill Sveriges kommuner och regioner, SKR, ändra lagen. Bland annat vill de att kommunerna ska kunna samla människor som behöver hjälp enligt LSS i särskilda boenden. Någon som behöver assistans för att klara sitt dagliga liv ska istället tvingas flytta till ett boende.
Argumentet för detta är att det är lättare att hantera personalbrist på ett boende. I dag hanteras personalbrist ändå genom ett närmare samarbete mellan olika personers assistenter, men kommunerna vill ha större frihet att prioritera.
Jonas Franksson, ordförande i assistanskooperativet Stil, kommenterar på kooperativets hemsida: ”I kristider prövas ett samhälle och då får vi inte börja tumma på mänskliga rättigheter. Rätten att inte tvingas in på institution är helt central i modern funktionshinderpolitik. Alla samhällsaktörer är pressade nu – och just därför är det extra viktigt att samhället står stadigt på sitt demokratiska fundament.”
På en del LSS-boenden har man infört besöksförbud av smittskyddsskäl, vilket egentligen inte är lagligt. Men SKR vill att det ska bli det. De föreslår att regeringen ”beslutar om en förordning som jämställer gemensamhetslokaler i särskilda boenden enligt SoL och bostäder med särskild service med institutioner i frågor om smittskydd.”
Poängen med det är att man vanligen går genom gemensamhetslokalerna för att komma till respektive lägenhet. ”I praktiken skulle det innebära att besök inte kommer att ske i lägenheter” skriver SKR.
Fub, Föreningen för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna, kommenterar på nyhetssidan Hejaolika: ”Att likställa gruppbostäders gemensamma utrymmen med institutioner, för att kunna besluta om besöksförbud, är att ta ett stort – och helt oacceptabelt – steg bakåt när det gäller hur samhället ser på människor med intellektuell funktionsnedsättning.”
Det är en sak att vi alla just nu förväntas ligga lågt med sällskapsliv IRL. Inte hälsa på hemma hos personer över 70, inte gå och handla så ofta, jobba hemma. Allt det där. Skippa resor, fester och kurser. Men det finns en viktig poäng i att det här är rekommendationer. Vi behandlas i just det här sammanhanget som vuxna som kan fatta våra egna beslut.
SKR:s förslag innebär att det inte ska gälla den som bor på ett särskilt boende. Den som behöver hjälp att till exempel klä på sig eller kommunicera ska alltså inte ha rätten att välja var hen ska bo. Och om hen bor tillsammans med andra som behöver assistans på ett boende ska kommunen kunna utfärda ett besöksförbud.
SKR betonar att personalen ska ha samma tillgång till skyddsutrustning som på en institution, och det måste de naturligtvis ha, liksom de boende. Men man kan inte villkora rätten till ett självständigt liv och säga att den bara gäller när det passar kommunen. Mänskliga rättigheter gäller. Punkt.
Folkhälsomyndigheten sköter sitt jobb väldigt bra.
Lite klaustrofobiskt är det ändå.
