Det kunde ha blivit året då världen tog de nödvändiga besluten för att stabilisera klimatet. Det blev det inte. Ändå är inte allt beckmörkt. Det skriver Syres klimat- och miljöreporter Ossian Sandin, i en analys.
Över ett stormigt Atlanten hade Greta Thunberg återvänt till Europa. Bakom sig lämnade hon applåderande världsledare. Men i talet hon höll inför FN:s generalförsamling i september 2019, var kritiken svidande. Sin vana trogen citerade hon FN:s egna klimatpanel IPCC, som kommit fram till att även om utsläppen kapas med hälften till 2030, skulle världen endast ha en 50 procentig chans att hålla uppvärmningen till 1,5 grader.
– Inga planer som presenteras här i dag kommer ligga i linje med det. För dessa siffror är för obekväma för er, sa hon.
Särkilt upplyftande var inte heller det klimattoppmöte i Madrid, som hon deltog i strax efter hemkomsten. Åter igen misslyckades ledarna att komma överens om de sista detaljerna i den regelbok, som ska avgöra hur Parisavtalet ska genomföras.
– Världens ledare borde agera som i en nödsituation. Men det gör de inte, konstaterade klimataktivisten, smått lakoniskt i ett tal.
Nu vändes blickarna mot 2020. Året utnämndes till ett superår för klimatet. Toppmöten skulle avlösa varandra och kulminera i COP26 i Glasgow, då förhoppningen var att länder skulle lämna in ambitiösa klimatplaner.
Samtidigt stod klimatrörelsen på sin absoluta höjdpunkt.
Så kom nyheten att ett nytt coronavirus upptäckts i Kina. Inom loppet av ett par månader hade alla klimat- och miljömöten som skulle sätta världen på rätt kurs ställts in och en blöt filt lades över klimatrörelsen, som byggt sina framgångar genom att höras och synas på gator och torg. I media kom allt handla om den kris som nu följde i Coronavirusets frammarsch över världen.
Glimt av hopp
Att utsläppen plötsligt störtdök, var en klen tröst. Den fossila infrastrukturen stod kvar, redo att flyga så fort restriktionerna lättat. Ändå har inte klimatåret 2020 varit nattsvart. Efter att ha skjutits ned som ett förlorat år för klimatet – har det de senaste månaderna rapporterats om ljusglimtar i mörkret.
Ett år efter Greta Thunbergs famösa tal i FN:s generalförsamling, skickade Kinas premiärminister Xi Jinping in ett videomeddelande till FN. I videofilen döljde sig den kanske mest avgörande klimatnyheten år 2020. Att landet avser bli koldioxidneutralt till 2060. Det kan tyckas fjärran. Men har av forskare världen över, tillsammans med EU:s gröna giv, betraktats som det viktigaste tillkännagivandet för klimatet sedan Parisavtalet slöts 2015. I år har också Japan, Sydkorea, Sydafrika och Kanada satt ett år för när de ska uppnå nettonollutsläpp – alla 2050.
Med Joe Bidens seger i kampen om att bli USA:s 46:e president – och en möjlig grön nystart efter coronapandemin, var tongångarna plötsligt optimistiska.
Med de policys som är på plats i dag går världen mot 2,9 graders uppvärmning, enligt tankesmedjan Climate Action tracker. Men med de aviserade klimatlöften från bland annat USA:s blivande president Joe Biden och de nylanserade nettonollmålen – skulle världen ha en 50 procentig chans att klara att hålla uppvärmningen till 2,1 grader.
Men då måste också löftena hållas och utsläppen minska snabbt. Ändå är 2,1 grader en smärre katastrof, inte minst för de utvecklingsländer som skulle drabbas hårt om världen nöjer sig med det.
Räcker inte för att tygla klimatet
Orkaner, översvämningar, torka – skulle drabba hårdare och kräva fler liv. Men också ekosystem skulle drabbas med större intensitet. Världens korallrev spås minska med 70 till 90 procent vid 1,5 graders uppvärmning, vid 2 grader skulle de i princip utplånas, enligt IPCC.
Men faktum är att forskare också pekar på att 2 grader inte heller räcker för att tygla klimatsystemet. Snarare kan det beskrivas som att spela rysk roulette. Vid 1,5 graders uppvärmning ökar risken betydligt för att klimatsystemet börjar balla ur. Mindre yta täcks av reflekterande isar, vilket gör att mer av solens instrålning kan värma upp klotet. Större yta av permafrost tinar – vilket frigör enorma mängder koldioxid släpps ut i atmosfären, vilket ytterligare hettar upp planeten.
På så sätt kan vi snabbt tappa kontrollen.
Fem år fyllde Parisavtalet i december 2020. Målet är att hålla uppvärmningen en bra bit under två grader vid seklets slut. Men sträva efter 1,5 grader. Ett mål ö-nationer och andra länder hårt drabbat av klimatförändringarna krävde för att skriva på avtalet. Kampen för att få med sig resten av världen, lär bli den stora stridsfrågan 2021, med stark draghjälp från klimatrörelsen, som redan samlats under hashtaggen #Fight for 1,5!.
Rysk roulette
Men än så länge har det inte slagit rot bland de tyngsta beslutsfattarna. Att sätta EUs utsläppsmål till 2030 i linje med det mer ambitiösa målet ligger inte ens på bordet inför de förhandlingar som nu pågår.
– Klimatkrisen håller snabbt på att spåra ur, om vi ska ha en chans måste det vara i människors fokus. Det måste dominera nyheterna, politiken och hela vårt samhälle. Från och med i dag, skrev Greta Thunberg tillsammans med tre andra klimataktivister i oktober, som en svidande kritik mot EU:s föreslagna klimatmål.
Kritiken ekar från det tal hon gav inför FN:s generalförsamling 2019. För trots att hon möttes av applåder, fortsätter politiken att spela rysk roulette med hennes framtid.
Just nu pågår förhandlingar inom EU om unionens klimatmål för 2030, där parlamentet står för den mest ambitiösa linjen – 60 procent minskning av koldioxidutsläppen från 1990 års nivåer. Men enligt forskare skulle det krävas minst 65 till 70 procentig minskning för att klara 1,5 graders målet. Europeiska rådet och kommissionen har lagt sig på 55 procents utsläppsminskning.
