I Norrbotten har pandemin slagit annorlunda än i andra regioner i landet. Det är långa avstånd till akutsjukvård, familjer i till exempel Tornedalen har skilts åt av gränsstaket och samerna drabbas av att renarna inte får gå fritt. Det menar forskaren May-Britt Öhman, som leder ett nytt projekt om pandemins påverkan.
May-Britt Öhman, docent i miljöhistoria vid Luleå tekniska universitet, samarbetar med en rad aktörer däribland Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Norrbottens museum och enskilda renskötare.
– Renar bryr sig inte om nationsgränser eller pandemier. På sommaren vandrar de till norska sidan och på vintern går de mot kustlandet i öst. Men nu när renarna går över gränsen måste man samla in dem, säger hon.
I det ettåriga projektet ligger fokus på samer och renskötsel, äldreboenden och demensvård samt pandemins konsekvenser i gränsområden mot Finland och Norge.
– Spanska sjukan som härjade i Norrbotten på 1900-talet skapade debatt om bristerna i sjukvården i länet, vilket ledde till fler sjukstugor. Norrbotten upptar en fjärdedel av Sveriges yta och mycket av landets naturresursexploatering sker här men ändå är det långa avstånd mellan sjukhusen.
I juli noterade hon att den konstaterade smittan var dubbelt så hög i Norrbotten än i Västerbotten, som har fler invånare och är hälften så stort.
Gränsen bara stängd i krigstider
May-Britt Öhman lyfter fram att pandemin har fått andra konsekvenser i Norrbotten eftersom många i regionen både arbetar och har familj i Finland och Norge.
– Tornedalen är en kulturell enhet där samma familj kan bo på olika sidor av älven. De nationella gränserna finns på kartan men inte mellan människor. Det är ett integrerat område, säger hon.
De ihopväxta städerna Haparanda och Torneå har ett utvecklat samarbete men som även media har rapporterat om har motsättningar mellan befolkningarna växt sedan Finland stängde gränsen, enligt SVT nyheter.
– Det har bara varit i krigstider – och nu under coronapandemin – som gränsen mellan Sverige och Finland har stängts. Nu finns ett staket mellan städerna och folk som gått över gränsen har bötfällts.
Under projektet studeras flera frågeställningar: Hur ser satsningar på munskydd, tester och vaccinering ut jämfört med satsningar på sjukvård, läkemedel och äldreomsorg? Vad är olika gruppers erfarenheter av pandemin och restriktioner från myndigheter och politiker? Hur kan genus- och minoritetsperspektiv bidra till synen på mänsklig säkerhet, krishantering och anpassning?
”Väldigt utsatt om något händer”
Henrik Andersson, renskötare från Gällivare skogssameby, deltar i projektet och dokumenterar hur vardagen har påverkas av pandemin.
– Sedan den 11 mars skriver jag dagbok om vad som händer. Ekonomiskt är det jäkligt kännbart, jag brukar ha mycket turister men nu är näringen helt utslagen. Vår försäljning av renkött, skinn och horn samt slöjd har gått ner mycket, säger han.
Han säger att han i nuläget främst har drabbats ekonomiskt, ingen i hans grupp har fått corona.
– Jag jobbar mycket enskilt, på vintern är det bara jag och min familj med renarna och på sommarhalvåret är vi tre familjer tillsammans med dem. Men skulle man få corona är man utsatt för renarna kan inte vara själva två-tre veckor, man är väldigt utsatt om det händer någonting.
Han säger att fler borde lära sig av den samiska livsstilen.
– Folk kan lära sig om att vara i naturen. I en kris hamstrar folk hushållspapper medan vi hamstrar salt som behövs för att konservera och röka mat. Men dasspapper kan man klara sig utan. Många har kommit så långt ifrån det naturliga så de vet inte hur de ska klara sig om samhället kollapsar, säger Henrik Andersson.
