Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.

Vingar var de vana vid på Oasen. De kunde gömma sig bland trädgrenar eller sväva runt ute bland borden för att registrera hur många som satt där, vilka de var och vad som sades. Ibland, inte alltid.

De var ute efter sånt som sabotörer och förbjudna utbyten av varor och tjänster, och inte minst människor som slöt sig samman mot Xpan-projektet. Men informationen från vingarna analyserades digitalt, och bara om det uppfyllde vissa kriterier sändes det vidare till de säkerhetsorganisationer som hade skickat ut vingsvärmen. Det kunde vara vissa ord de sökte efter. Namn på en efterlyst, explosiva ämnen, misstänkta organisationer.

Det mesta som sändes vidare var ändå skräp, och de flesta briggisar försökte undvika att behöva gå igenom det. Ja, någon nämnde en efterlyst person, men det handlade om något helt vardagligt. Någon nämnde ordet ”explosion” men så var det bara ett primuskök som hade smällt. Eller så var det bara vinden i träden i två timmar. Vingarna var överkänsliga.

Men nu var det en hel svärm vingar runt robotens huvud. Som små grå pappersflygplan i tunn metall med svaga ljusdioder, kanske tio stycken. Peter var oberörd, men Nalle såg skärrad ut och Freddy bad dem inte komma in.

– Nämen tjena, har ni besök med er? sa hon.

– Ja, kan ni få bort dem? Ni måste göra det snabbt, det … det där vi pratade om, sa Nalle.

Det där de hade pratat om. Att programmera om Peter. Noor hade skrattat åt tanken att hon skulle kunna göra det, och ingen annan än Nalle trodde att hon kunde göra det snabbt. Det var uppenbarligen så att Himmelska friden hade sett att roboten var borta och skickat ut vingarna för att söka efter honom. Nu vaktade de honom och samlade in information.

– Fort, sa Nalle. Annars kommer de.

– Det går inte fort, jag vet inte om det går alls, sa Noor. Och de kommer väl ändå. Nalle, kan du lämna honom utanför och komma in? Det drar kallt.

– Han bara följer efter mig, sa Nalle olyckligt.

Canberra tog upp bakplåten från golvet, strödde ny aska i den och skrev:

– Jag tar med honom ut.

Så satte han ner plåten på golvet igen och gick fram till dörröppningen, där Peter fortfarande stod och smålog med flygfäna cirklande omkring sig. Han sa något om den mänskliga naturen och skilda vägar, som verkade helt malplacerat eftersom han inte hade någon mänsklig natur.

– Kom, Peter, sa Canberra.

Men Peter stod kvar i dörröppningen, och när Canberra gick fram till honom började vingarna flyga runt honom också. Vinden blåste in i köket. Nisse blåste på sin kålsoppa och iakttog alltihop. Det verkade som Peter kommunicerade med någon som styrde honom genom vingarna. Det var därför han såg så frånvarande ut.

– Ska vi inte spela lite synt? sa Nisse och ställde ifrån sig soppskålen.

Freddys blick glimmade till.

– Den mänskliga naturen klarar sig inte utan musik, sa hon.

– Konfutse, sa Peter. Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Ni har ett vackert instrument. Låt oss samlas runt musiken.

Det var ingen som hejdade Nisse när han satte på Timebandit 2. Han prövade tangenterna, han hade spelat piano en termin när han var liten, men inte kommit längre än till Kalle Johansson när pianoläraren slutade.

Noor skrev något på bakplåten och visade det för Nalle och Canberra, och så gick de fram till synten. Canberra öppnade transferluckan, vred på kontrollerna och satte igång transfern. Det var inte Kalle Johansson som strömmade ut i köket utan Saties Gymnopédie No 1. När de i tur och ordning satte sina pekfingrar på den lilla plattan tvekade Peter. Men så sa han, som till sig själv:

– Jag lyssnar och hör, jag tittar och jag ser, jag gör och jag förstår.

Sedan tryckte han också sitt finger mot plattan.

Égor hade kvällstjänst på den manuella vinganalysen den kvällen. Han gick runt i rummet där vingarnas insamlade data visades på väggarna och spelades upp i högtalare. Den efterlysta roboten gick omkring  i mörker, han följde efter en liten gubbe, det var skittråkigt, och så kom de fram till Oasen. Sen sa personerna där några intetsägande meningar och neandertalaren krafsade på en platta i mörkret. Det måste betyda något, han spelade upp det i repris i slow motion. Freddys blick, den gamle mannens olyckliga min, de var rädda för vingarna, men varför hade de stulit roboten? Det var väl bara att skicka ut en patrull och hämta den, då. Den och utanföringarna.

Sen hördes musik, några trevande disharmoniska toner, och sedan en melodi som satte sig i huvudet på Égor. De samlades runt en gammal synt som de lade fingrarna på … han skulle precis styra vingarna närmare instrumentet när allting försvann.

Där fanns bara ett halvmörkt kök, samma som han och hans patrull hade sökt igenom några dagar tidigare. Och så den blonda tjejen som hette Noor. Hon stängde dörren, lade mer ved i spisen och började nynna på melodin han nyss hade hört. Hämtade vatten i en tunna och satte grytan på spisen. Men hon skulle inte vara där när det blev varmt nog att diska i. Égor höll redan på att kalla samman en grupp briggisar för att hämta henne till förhör.

Canberra hade satt transferenheten i förbindelse med Timebandit 1, så att de kom till den tid och plats där den befann sig. Freddy, Nisse, Nalle, han själv, roboten och tidsmaskinen befann sig nu – vad nu nu var – i en trädgård någon mil från Björnlunda i Södermanland. Det var en solig sommardag, där fanns en röd hammock och ett vitmålat trädgårdsbord med stolar. På bordet stod ett fat med släta köpebullar med kardemumma, kaffekanna och koppar. I hammocken satt Ida och Ante, och från det stora röda huset kom en kvinna som hette Marianne gående. Det var den mest spännande dagen i hennes liv, så långt.

– Men vad är det här? Vad är det där för några? Var kom de ifrån? sa hon.

– De kom ur min tidsmaskin. Det där är min syster Freddy och det där är vår polare Canberra. Han där är vår granne Nalle, och de andra två känner jag inte. Men den ena är nog en robot. Den andra kan vara min systers pojkvän. Nisse var det, va?

Den som nog var Nisse låg med ansiktet neråt. Sist Ida hade sett honom hade han haft rosa hår och en svart jacka, men visst var det han ändå. Ante förklarade för Marianne att de just hade transfererats hit från hans tid och att det inte var någon fara med dem. Inom en eller högst ett par timmar skulle de vakna till liv igen.

– Vad är det där? Är det också en tidsmaskin? sa Marianne och pekade på Timebandit 2.

– Jepp, sa Ante och lade upp den bredvid ettan mellan sig och Ida i hammocken.

Den första som satte sig upp var Peter – hur avancerad tekniken som fick honom att fungera än var, kom den inte i närheten av komplexiteten i en mänsklig kropp och en mänsklig hjärna. Dessutom var delar av den satt ur spel eftersom han inte stod i kontakt med någon extern styrenhet. Han hade ena foten på Canberras rygg, hans rörelser var lite stela och det glimmade i nacken på honom.

– Hej, jag heter Peter Kaminski. Anslut mig till en strömkälla för att få tillgång till mina tjänster, sa han tonlöst.

– Peter Kaminski, politikerroboten? sa Ante.

– Var god anslut mig till en strömkälla, sa Peter Kaminski och slocknade.

Nästa måndag fortsätter Xpan-projektet.