Energi

Xpan-projektet – avsnitt 46

På Oasen väntar Freddy och de andra, men mest Freddy, på att Nalle ska komma tillbaka. De ska lägga upp en plan för hur de ska rädda Ante från Xpan 7. Den idé Nalle redan har nämnt är väldigt osäker, men det enda de har.

Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.

Nalle kom inte tillbaka till Oasen på hela dagen. Noor ville ha hjälp att pollinera växter i vinterträdgården, så Freddy följde med. Hon avskydde att klättra på repstegen i hisschaktet, hon kunde inte släppa tanken på hur långt de skulle falla om stegen lossnade eller om repen gick av eller … Men sedan var det som att komma upp till en magisk sagoskog i lila och grönt.

De gick runt från blomma till blomma med varsin pensel, och Noor frågade hur det gick med Ante.

– Han är fortfarande borta, sa Freddy.

– Ja, det vet jag väl, men vad sa Nalle?

– Sånt som vi redan visste, att Ante har en farlig hemlighet som Himmelska friden vill ha. Och om Ante är i Xpan 7 är han i fara. Men han hade en idé. Han har ju hittat en robot, Peter. Om vi kan programmera om den kan den gå in i Xpan 7 och ta reda på mer. Och kanske ta med honom därifrån.

– Om vi kan programmera om den?

– Ja. ”Ni är ju så duktiga på elektronik” sa han, eller nåt. Han måste ha menat dig. Men …

– Han är gullig, Nalle, skrattade Noor.

Det var skillnad på att kunna programmera om ett enkelt gäst-id-armband åt någon som ville bli insläppt i infran och att programmera om en biobot. Stor skillnad. Noor sa att hon visst kunde ta en titt på Peter men att de nog fick göra upp en annan plan eller bara hålla tummarna.

De kom tillbaka till Oasen med lök och timjan till kålsoppan som Canberra höll på med i köket. Freddy gick upp till Nisse, som satt i hennes säng och skrev på sin berättelse om ”framtiden”. Eller försökte skriva. Han hade fastnat, det fanns så många bitar, men inget som höll ihop det, sa han. En intervju med en robotpolitiker och en med forskaren som hade konstruerat henne, med en infraarbetare som verkade jobba under slavliknande förhållanden, med en schaman som kanske var hennes lillebror, med Lydia.

– Men det är bara som extrema fragment. Inget om hur samhället funkar, jag vet inte ens om det finns en stat, inget om hur folks liv ser ut. Alltså vanliga människors liv, klagade han.

– Nissepisse, du har varit här en vecka. Hur skulle du veta allt det där? Du kan få berätta om mig, en vanlig avhoppare in the middle of nowhere. Eller bara ett extremt fragment. Får jag läsa?

Han räckte henne mobilen. Hon läste högt:

– Hur ser mänsklighetens framtid ut om trehundra år? Finns det fortfarande människor i världen? Hur lever de och vart är de på väg? Ingen kan svara på de frågorna, men Tidningens reporter Nisse López fick en glimt av en möjlig framtid. Det här är hans berättelse.

– Det är bara en inledning, sa Nisse generat.

– Okej. ”En möjlig framtid”?

– Tja, min tid är väl någon annans möjliga framtid. Eller var. Den kanske bara är ett möjligt förflutet och ingen av oss finns egentligen, men vad är ”finns” … Jag är hungrig, alltså finns jag till!

Freddy drog med honom ner i köket. Det luktade gott, men Canberra bara skakade på huvudet när de frågade om det var klart snart. På arbetsbänken hade han ställt upp Timebandit 2 och stod och följde en liten ljusprick på en av skärmarna.

– Timebandit 1, sa han till Nisse.

Sen hällde han aska på en bakplåt och skrev:

– Den har legat stilla hela dagen. I Visdomens hus. Titta på den nu.

Ljuspricken rörde sig sakta och ryckigt, hit och dit. Som om någon hade stoppat den i en kasse och sen gick omkring och letade efter saker. Någon. Ante. Eller vem annars? Sedan flyttade den sig sakta ut ur Visdomens hus, genom Xpan 7, ut ur Xpan 7 och ner i infran.

– Yey, han har kommit undan! sa Freddy.

Hade han? tänkte Nisse. Det kunde vara en testpatrull från Himmelska friden som var ute och åkte. Men Freddy såg så glad ut att han inte nändes säga det. Pricken fortsatte längs hela perrongen och sedan ut på andra sidan, genom en utgång som de inte ens kände till. Den svängde av åt vänster, stannade igen och slocknade. Som om den hade slutat existera.

– Transfer, ska kolla vart, sa Canberra.

Han bläddrade igenom tidsvyerna och hittade den 2020. Det var flera personer och ett stort föremål som hade transfererats. Igen. Ljuspricken for snabbt framåt, i en bil eller ett tåg. Sen bytte den riktning och färdades lika snabbt åt andra hållet.

– Hur vet vi att det är Ante? sa Noor till slut.

– Vi kan väl kolla, föreslog Nisse. Tvåan är väl också en tidsmaskin. Men den kanske inte är riktigt klar?

– Jag tror att den funkar, sa Freddy.

Canberra skrev på plåten:

– Inte helt klar, men en vanlig tidstransfer ska funka. Det är andra saker som inte är klara. Vi får fundera på saken.

– Jag har aldrig gjort någon tidsresa. Aldrig velat göra det, sa Freddy. Men nu vill jag veta vad det är som händer. Vad säger ni, någon som ska med?

Canberra påpekade att ljuspricken först måste stanna, annars skulle det vara alldeles för osäkert var de egentligen hamnade. Men han tyckte att de skulle äta först och sen fundera på hur de skulle göra. De satte sig och åt runt spisen. Noor sa att de borde ha ett köksbord, Freddy sa att det blev för trångt och att de i alla fall mest satt utomhus.

– När vi har en eld, ja, sa Noor.

Det lät som en diskussion som de hade haft många gånger förut, tänkte Nisse. För hans del gick det bra utan bord, men om han skulle bo där i flera år skulle han vilja ha ett. Även om det var varmt och skönt att sitta vid spisen.

Då knackade det på bakdörren. De ryckte till, allihop, och så gick Freddy och öppnade. Där stod Nalle och Peter, och över deras huvuden kretsade en hel svärm vingar.

Xpan-projektet fortsätter nästa måndag.