Krönikor

Låt inte pandemin beröva oss allt vi tycker om

Förlorade brev och paket börjar bli normen här. Jag tvivlar på att de bara råkat komma bort eller att förseningarna beror på digitala fel. Datorer kan bara en sak: logik. Datorer gör vad de programmeras att göra. Datorer har åtminstone inte ännu utvecklat oberoende tankar eller skapat egna mästerverk, för i varje konstverk finns en ofullkomlighet eller dimension som bara konstnären känner till.

Post från USA till Europa tar vanligtvis två veckor. Jag bad min bror Abe att skicka ett manuskript till en vän och filmare i Tyskland för över två månader sedan. Inte ens en spårningsservice kan hitta paketet. Ett brev till ”min andra mamma” i Sverige tog en månad. Jag skickade också min första krönika om covid19 till en svensk vän för ett par månader sen för översättning till svenska. Jag har aldrig tidigare missat en deadline. Ändå har någon form av mänsklig kedja eller felande länk brustit och det brevet har inte heller kommit fram. Brev och paket adresserade hit har också varit försenade eller försvunnit. Kanske räckte inte munskydd och handskar till postens anställda.

Fängelsehögtalarna ropar ut att ”six feet” är det rekommenderade avståndet för att minska risken att bli sjuk och placeras i karantän, vilket här innebär isoleringscell. Här finns inte tillräckligt med utrymme någonstans vare sig inomhus eller utomhus för att vi ska kunna hålla six feets avstånd från varandra. Att få utrymme är ett nästan omöjligt konststycke. Jag är inrymd i en sovsal där det finns 18 toaletter utan dörr som delas av över 200 fångar. Ingen av dem ligger six feet från varandra. I dagrummet kan du kanske komma six feet från någon annan för några korta ögonblick.

Kaliforniens fängelsesystem försöker minska fängelsepopulationen, men det finns tusentals fångar som dömts för lindriga brott, äldre och många med hälsoproblem som skulle kunna släppas och vara en del av lösningen för att kontrollera covid-19. Det måste till en radikal reducering av fångar innan man överhuvudtaget kan ta itu med frågan om social distansering. Här på Solano State Prison har de hittills flyttat cirka 100 fångar av 4 000.

Fängelserna är överfulla. Man har begränsat vår rörelsefrihet i överfyllda sovsalar och dagrum till att vi bara får gå ut gården två gånger i veckan – i skift. Allt arbete och alla program är inställda. De har tagit bort var fjärde våningssäng. Delat ut blekmedel för desinfektion, tvål och toalettpapper. Det finns inte tillräckligt med munskydd, men en del fångar har tillverkat egna. De flesta jag har pratat med är oroliga för covid-19. Här kan viruset festa på äldre och döende eftersom det inte finns någonstans att ta vägen för att hålla distans.

I slutändan måste vi ändå se helheten realistiskt och enkelt och inte gå in i domedagstänkande att viruset kommer att förstöra hela mänskligheten. Vi får inte fastna i myten om covid-19 och vi måste stå emot negativitet.

Covid-19 verkar kunna attackera och smitta människor andligt och mentalt också. Jag tror att människor ibland låter covid-19 styra, liksom snöbollseffekten nerför ett berg. Vi måste ta pandemin på allvar, men ändå inte låta den sätta oss i självpålagda fängelser och beröva oss allt det vi tycker om att göra tillsammans. Vi är sociala varelser. Just nu längtar mitt hjärta efter alla vårfåglar. Deras fria själar inspirerar mig oändligt.

Fotnoter:

I USA har man inte tillgång till internet i fängelser. All kontakt med omvärlden går genom brev,telefon och besök.

Flera fängelser i Kalifornien har många smittade, men hittills har Solano där Spoon sitter klarat sig utan.

Spoon tillhör riskgrupperna, han har diabetes och är över 60 år.