Zoom

I lågor del 34 – Det går inte att ta det kallt på en brännhet planet

I lågor - Ett brandtal till världen för en green new deal.

Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på aktivisten och författaren Naomi Kleins nya bok I lågor. Hela boken går som en följetong måndagar, onsdagar och fredagar på tidningensyre.se eller i Syreappen.

Vår kultur utgörs av ett enda stort tagande, som om ingen ände och inga konsekvenser fanns. En kultur där man roffar åt sig och drar. Och nu har den här roffa-åt-sig-och-dra-kulturen nått sin logiska slutsats. Världens mäktigaste nation har utsett en överroffare till ledare.

November 2016. Tacktal vid mottagandet av Sydneys fredspris:
När jag under de senaste veckorna höll på att förbereda den här föreläsningen var jag medveten om att jag egentligen borde skriva två olika utkast: en »Hillary vann«-version och en »Trump vann«-version.
Men saken är att jag inte riktigt kunde förmå mig att skriva
»Trump vann«-versionen. Fingrarna strejkade vid tangentbordet. Jag visste att jag skulle tala till er bara fyrtioåtta timmar efter att ha fått reda på USA:s valresultat, så ur ett efterhandsperspektiv försummade jag gravt min plikt.

Och jag ber om ursäkt om det följande låter hastigt påkommet – det är hastigt påkommet. Det går inte att ta det kallt, som man säger, på en brännhet planet.
Om det finns en enda övergripande läxa i Trumps seger är det kanske följande: underskatta aldrig någonsin hatets kraft. Underskatta aldrig kraften i direkta maningar till att ta makten över »den andre« – migranten, muslimen, svarta, kvinnor. I synnerhet i tider av ekonomiska svårigheter. Ty när ett stort antal vita män plötsligt känner sig rädda och otrygga, och dessa män har fostrats i ett socialt system som bygger på att upphöja deras mänsklighet över alla dessa andras, blir väldigt många av dem arga. Och det är inget fel i sig med att vara arg – det finns mycket att vara arg på.

Men i en kultur som så systematiskt upphöjer vissa liv över andra gör vreden många av dessa män (och kvinnor) till lera i händerna på den demagog som för tillfället erbjuder sig att återskapa illusionen av överhöghet, om så bara för stunden. Bygg en mur. Kasta dem i fängelse. Deportera dem allihop. Ta på dem var du vill och visa vem som är chef.

Vilka andra läxor kan vi lära oss av att vi nu lever i en värld där en president Trump sedan två dagar är verklighet?

En läxa: att det ekonomiska lidandet är verkligt och inte kommer att upphöra. Det har fyrtio års nyliberala, företagsfrämjande policyer med inriktning på privatisering, avreglering, frihandel och nedskärningar sett till.
En annan läxa: de ledare som företräder den strandade samfälligheten är ingen match för de demagoger och neofascister som gör anspråk på att störta den. De har inget konkret att komma med, och betraktas med rätta som skyldiga till att ekonomin har gått ur led.

Endast en djärv agenda som syftar till genuin omfördelning skulle kunna göra något åt det lidandet, och styra det i rätt riktning: mot de politikerköpande eliter som gjort sådana ohemula vinster på utförsäljningen av offentliga tillgångar, föroreningen av marken, luften och vattnet och avregleringen av finansvärlden. Men det finns en mer djupgående och angelägen läxa att lära  av vad som skett denna vecka: Om vi vill vinna över Trump och hans likar – och alla länder har sin egen närodlade Trump – måste vi omedelbart konfrontera och bekämpa rasism och kvinnofientlighet: i vår kultur, i våra sociala rörelser, i oss själva.

Det kan inte anstå till senare, och det kan inte utgöra en bonusfråga. Rasismen och kvinnofientligheten är centrala för hur någon som Trump kunde ta makten. Många säger att de röstade på honom trots hans stötande uttalanden om ras och kön. De gillade vad han hade att säga om handel och om att ta tillbaka tillverkningsindustrin och att han inte var en »Washington-insider«.
Ursäkta, men det duger inte. Man kan inte rösta på någon som så öppet manar till ras-, köns-, och funktionsbaserat hat om man inte, innerst inne, anser att de frågorna inte är särskilt viktiga. Det går bara inte. Det går inte om man inte är villig att offra »den andre« för egen vinning (eller förhoppningen om att det ska leda till vinning).

Men det här handlar inte bara om Trumpväljare och de historier som de kan ha tutat i sig. Vi har också nått det här farliga ögonblicket på grund av de historier om »den andre« som berättas på den progressiva kanten av det politiska fältet. Exempelvis den enligt vilken kampen mot krig och klimatförändringar och ekonomisk ojämlikhet främst kommer att gagna svarta ursprungsfolk, eftersom de är svårast drabbade i det nuvarande systemet.

Det funkar inte heller. Vänsterrörelserna för ekonomisk rättvisa har en alltför lång och smärtsam historia av att ha lämnat icke-vita arbetare, ursprungsfolk och arbetande kvinnor i sticket. För att skapa en verkligt inkluderande rörelse krävs en sant inkluderande vision som börjar med och leds av de mest utsatta och exkluderade. Rinaldo Walcott, en stor kanadensisk författare och intellektuell, framförde för några månader sedan en utmaning till vita socialliberaler och vänstersympatisörer. Han skrev:

Svarta människor dör i våra städer, när de korsar haven, i krig om tillgångar – krig som vi inte har inlett … Svarta människors liv tycks försumbara på ett sätt som radikalt skiljer sig från andra grupper i ett globalt perspektiv: det är uppenbart.

Det är utifrån den bistra verkligheten i en sådan marginalisering som jag vill föreslå att alla nya åtgärdsprogram i den nordamerikanska kontexten borde utsättas för något som jag kallar det svarta provet. Det svarta provet är enkelt: det kräver att alla åtgärder lever upp till kravet att förbättra svarta människors svåra livsvillkor (…) En åtgärd som inte klarar det här provet är en misslyckad åtgärd, från det ögonblick som den läggs fram.

Det tål verkligen att tänkas på. Jag vet att mitt eget arbete alltför ofta inte har klarat det provet. Men nu måste vi som talar om fred, rättvisa och jämlikhet anta den utmaningen mer än någonsin tidigare.

Vad gäller klimathandling står det mer än klart att vi inte kommer lyckas samla den kraft som krävs för att vinna om vi inte sätter frågan om rättvisa – i synnerhet rasrelaterad, men också könsrelaterad och ekonomisk rättvisa – i centrum för åtgärderna att minska utsläppen. Intersektionalitet, en term som myntades av den svarta feministiska juridikforskaren Kimberlé Crenshaw, är den enda väg som leder framåt. Vi kan inte leka »min kris är viktigare än din kris« längre – krig slår klimat, klimat slår klass, klass slår genus, genus slår ras. Leken där det ena slår det andra, mina vänner, är vad som i slutändan leder till att Trump triumferar.

Antingen slåss vi för en framtid där alla får vara med – och först och främst de som idag är värst drabbade av orättvisa och exkludering – eller så fortsätter vi att förlora. Och det har vi inte tid med. Dessutom uppstår en viss lättnad när vi ser kopplingarna mellan olika frågor (klimat, kapitalism, kolonialism, vit maktrörelsen och kvinnofientlighet). För allt det där är verkligen sammankopplat, del av en och samma historia.

Jag kände det väldigt starkt förra veckan då jag åkte till Stora barriärrevet. Jag var där för att göra en kortfilm med Guardian om detta naturens under, som just nu håller på att dö av skäl som är direkt kopplade till uppvärmningen av haven. När jag såg ut över massorna av urblekta och döda koraller insåg jag att det jag mest tänkte på var min fyraårige son, Toma. Han kan inte riktigt simma än, och kommer sannolikt aldrig att få se ett blomstrande korallrev i hela sitt liv.

Det är ingen tvekan om att mina starkaste känslor gällande klimatkrisen är kopplade till honom och hans generation. Den ena generationen håller på att utsätta den andra för en fruktansvärd stöld. Jag drabbas av blixtrande panik över de extrema väderhändelser som vi redan vet kommer drabba våra barn. Och ännu mer intensiv än denna rädsla är sorgen över vad de aldrig kommer att få uppleva. De växer upp i en pågående massutrotning, berövas det kakofoniska sällskapet av alla de livsformer som nu håller på att gå om intet. Det känns så fruktansvärt ensamt.

Men det var inte det enda jag tänkte på. När jag låg och flöt i vattnet utanför Port Douglas kom jag också att tänka på kapten James Cook, som man kan göra. Tänkte på alla dessa krafter som sammanföll vid just den tidpunkt som HMS Endeavour navigerade i just dessa farvatten.

Som alla ni som uppmärksamt har studerat Australiens historia vet anlände Cook till Queensland år 1770. Bara sex år senare kom Watts industriella ångmaskin ut på marknaden. Maskinen ledde till en massiv acceleration av den industriella revolutionen, som nu drevs av en kraftfull kombination av slavarbete i kolonierna och kol som lassades in i de industriella ångmaskinerna. Samma år, 1776, gav Adam Smith ut The Wealth of Nations (Nationernas välstånd) – en text som utgör den samtida kapitalismens fundament – alldeles lagom till USA:s självständighetsdeklaration från England.

Kolonialism, slaveri, kol, kapitalism – de var alla tätt sammanflätade inom loppet av sex år, och skapade den moderna världen. Det här landet, Australien, föddes precis i den koldrivna kapitalismens gryning. Vi bör fylla i strecken mellan prickarna, för prickarna bildar ett mönster – landroffandet, fossilbränslena som ledde till klimatförändringarna, de ekonomiska och sociala teorier som rationaliserade alltihop. Vi lever alla på ett mycket bokstavligt sätt i kapten Cooks klimat, eller åtminstone det som hans ödesdigra oceanfärder spelade en så central roll i att skapa.

En detalj som jag särskilt slogs av under förarbetet till den här föreläsningen: HMS Endeavour började inte sin karriär som ett av flottans fartyg eller avsedd för vetenskapliga expeditioner i syfte att lösa astrologiska och biologiska mysterier – och därtill på lediga stunder lägga beslag på hela territorier för den brittiska kronans räkning utan urinvånarnas godkännande. Nej, Endeavour byggdes 1764 för att forsla kol över brittiska farvatten. När flottan köpte henne krävdes en genomgripande (och mycket dyr) renovering för att hon skulle lämpa sig för Cooks och Joseph Banks resa. Det känns på något sätt passande att det fartyg som mutade in New South Wales och Queensland började sitt liv som kolpråm.

Bör vi förvånas över att er regering har ett onaturligt kärleksförhållande till kol? Behöver vi förvånas över att inte ens det faktum att Stora barriärrevet – ett av världens underverk – har förvandlats till en vålnad, har fått Queenslands styre att tänka om när det gäller beroendet av den svarta stenen?

Som Vandana Shiva sade när hon mottog det här priset för sex år sedan grundar sig den här krisen »i en ekonomi som inte förmår respektera ekologiska och etiska gränser.« Vårt ekonomiska system har problem med gränser. Vår kultur utgörs av ett enda stort tagande, som om ingen ände och inga konsekvenser fanns. En kultur där man roffar åt sig och drar.

Och nu har den här roffa-åt-sig-och-dra-kulturen nått sin logiska slutsats. Världens mäktigaste nation har utsett Donald Trump, överroffaren, till ledare. Detta är en man som öppet skryter om att tafsa på kvinnor utan deras samtycke, som kommenterar invasionen av Irak med »vi skulle ha tagit deras olja«. Åt fanders med internationella lagar.

Det otyglade rofferiet handlar förstås inte bara om Trump. Vi befinner oss i en epidemi av rofferi. Man roffar åt sig land. Man roffar åt sig tillgångar. Man roffar till och med åt sig himlen genom att förorena den så mycket att det inte finns något atmosfäriskt utrymme för de fattiga att utvecklas.

Och nu har vi kommit till vägs ände för hur mycket som kan roffas. Det är vad klimatförändringarna berättar för oss. Det är vad våra ändlösa krig berättar för oss. Det är vad Trumps valseger berättar för oss. Att det är dags att lägga allt vårt krut på att gå från en kultur av ändlöst tagande till en kultur av samtycke och omsorg.

Visa planeten omsorg, liksom varandra.

Ordfront förlag 2020