Vad det egentligen var som gjorde att Preem plötsligt drog tillbaka sin ansökan kan vi utanför deras styrelserum bara spekulera om. Men med all sannolikhet så var det många olika delar som samverkade och tillsammans ledde fram till att den ekonomiska uppsidan bedömdes mindre än kostnaden. Kostnader från all badwill som strålkastarna på projektet gav, den långdragna processen, att det fossila blir allt mer passé med allt sämre ekonomiska framtidsutsikter, pandemins påverkan på efterfrågan och ekonomin och så vidare.
Det som går att konstatera är att detta är det breda motståndets och miljökampens seger. Sedan MP-S-regeringen tillträdde för sex år sedan har de ekologiska bakslagen varit många, men två tydliga stora segrar kan nu nu lyftas fram, Ojnare och Preemraff. Båda frågor som bollats mellan juridiken och politiken och båda frågor som blivit utdragna processer där en stark utomparlamentarisk rörelse pressat regeringen. Utan den mobiliseringen hade frågorna sannolikt aldrig blivit frågor för regeringen och en kamp mellan det gamla industripartiet och Miljöpartiet.
Det ska också sägas att om inte MP hade suttit i regeringen och både sett till att frågan hamnade där och att beslutet drog ut på tiden hade troligen Preem redan haft ett ja. Preems presschef, Dani Backteg säger också till Bohusläningen om anledningen till beslutet:
”Vi har haft en konstruktiv dialog med politiker och de partier som är representerade i regeringskansliet, på ett sätt som är ansvarsfullt av ett bolag.”
Det kan alltså vara så att Preem gjorde bedömningen att MP skulle vinna striden i regeringen eller få igenom politik som skulle försämra ekonomin för verksamheten så mycket att det hela inte gick ihop. Om det stämmer är det med all sannolikhet en frukt av den hårdare attityd som partiet visat upp de senaste månaderna. För första gången under de här sex åren har partiet sagt att det finns en gräns vad de kan gå med på och sitta kvar i regeringen. För första gången på sex år har därmed partiet på riktigt kunnat sätta hårt mot hårt mot sossarna. Sedan den välkomna attitydförändringar har det varit uppenbart att sossarna inte längre lika lätt kan köra över MP. Och som vi många gånger påpekat på denna sida, om du som litet parti aldrig är beredd att släppa regeringsmakten, blir du i praktiken maktlöst. Nu verkar MP för första gången på riktigt ta tag i makten.
Det vi bör lära av detta är också att sluta sätta olika kamper mot varandra. Det är inte antingen parlamentarisk eller utomparlamentariskt, olydnad eller jobba inom systemen, konsumentmakt eller organisering, opinionsbildning eller skriva lagförslag, forskning eller aktivism. Alla delar av kampen behövs om vi ska nå ett solidariskt, frihetligt och hållbart samhälle och värld.
I denna glädjens stund är det nämligen också läge att påminna om att även om stoppet av Preemraffs utbyggnad var otroligt viktigt så är inte klimatkampen vunnen. Vi är inte på väg mot ett hållbart samhälle. Det som är stoppat är i bästa fall en enskild försämring. Vinsten innebär på inget sätt att Sverige, EU eller världen är på rätt väg. Bara lite mindre på fel väg. Vi tillhör fortfarande klotets värstingar.
Risken är dessutom uppenbar att Preemraff nu satsar på ökad produktion av biobränsle, även det en helt ohållbar väg, bara mindre ohållbar. Eller att de satsar på en anläggning i ett annat land, då är vinsten bara den försening som det innebär.
Därför behöver hela den breda kampen förstärkas. Förstärkas så vi kan gå från enskilda viktiga symbolsegrar till den grundläggande systemförändring som vi behöver för att kunna bevara klotet som beboelig plats på det sätt vi känner den. Låt därför denna seger bli den injektionsspruta som för kampen ytterligare steg framåt.
Kamp lönar sig.
Sverige är fortsatt en global värsting i klimatfrågan.
