Jag är bekymrad. Rent av rädd. Bekymrad över hur den politiska retoriken används. Jag vet mycket väl hur lockande det är att överdriva de framgångar som ens parti lyckats med. Men jag vet också att det kan få konsekvenser som är allt annat än önskvärda. När Isabella Lövin – som är en djupt seriös politiker – lockades att leverera en sorts oneliner då miljö-och klimatbudgeten presenterades så kände jag sorg. Jag menar det.
Isabella Lövin hävdade – det var själva huvudbudskapet – att de knappt 10 miljarder som satsades på miljö- och klimat ”räddar naturen, klimatet och kommande generationers livsvillkor”. Det är naturligtvis inte sant. För att rädda SAS hade svenska och danska regeringarna skjutit till 11 miljarder.
Jag är övertygad om att Isabella Lövin och MP kommit så långt det bara gick att komma i förhandlingarna med S, L och C. Jag tvivlar inte på det. Men det räcker naturligtvis inte för att ”rädda naturen, klimatet och kommande generationers livsvillkor”. De personer på regeringens PR-avdelningar som levererat floskeln bör avskedas. Eller i vart fall omplaceras.
Budskapet borde istället varit att det krävs så mycket mer för att rädda naturen, klimatet och kommande generationers livsvillkor. Det krävs mer av politiker, det krävs mer av näringslivet, det krävs mer av facket, det krävs mer av medborgarna. Det krävs att vi ändrar livsstil. Det borde sägas. Högt, tydligt och utan minsta antydan om något annat.
Jag är således bekymrad. Men varför rädd? Jo, vi homosapiens har förmåga att höra det vi vill höra. Om det så bara skulle vara en bisats som kan få oss att undvika att göra de obekväma livsvalen, så lockas vi att höra just den. Den äter sig in i oss. Än värre blir det när ledande politiker levererar till och med huvudsatser som lockar oss att blunda för det vi borde se.
Ansvariga politiker borde lärt sig av misstagen då klimatlagen presenterades. Den blev också så bra den kunde bli under rådande förhållanden. Men det räckte inte att säga så, ansåg PR-figurerna. Istället meddelades så braskande som möjligt att ”varje regering nu har skyldighet att föra en klimatpolitik som utgår från de klimatmål som riksdagen har antagit”. Och klimatministern meddelade: ”Från och med nu är det olagligt att prioritera bort klimatet!”
Vilket i så fall skulle innebära att även en regering med SD, M och KD skulle tvingas driva en politik för att uppnå klimatmålen. Det är inte sant. Så varför ge sken av något sådant bara för att för stunden blåsa upp sina förhandlingsframgångar?
Klimatlagen är ingen lag i bemärkelsen att någon kan straffas. Mer än att t ex klimatministern fälls i Konstitutionsutskottet om en majoritet så önskar. Det krävs även i fortsättningen en regering som vill uppnå klimatmålen.
Att blåsa upp sina framgångar kan vara djupt kontraproduktivt. När ska politiker lära sig det? Och när ska de lära sig att hålla fiffiga PR-konsulter på armlängds avstånd?
Någon har haft fräckheten att filma ett politiskt obekvämt hål på Estonia.
Den politiska oviljan att filma obekvämt hål på Estonia.
