Organiserad gängkriminalitet handlar om mycket mer än gatuvåld bland minderåriga. Att försöka få bukt med den utan att förstå mekanismerna bakom är dömt att misslyckas, skriver Per Gahrton på dagens Under ytan.
I tv:s partiledardebatt nyligen spelade kriminalitet och gängvåld stor roll. Men knappast någon hänvisade till kriminologisk forskning. Det var mest bondförnuftigt tyckande.
Statsvetaren Åsa Knaggård, som forskar om relationen mellan politik och vetenskap, ger i senaste numret av LUM (nr 4/20), som ges ut av Lunds universitet, exempel på hur politiker tycks resistenta mot vetenskapliga fakta. Ett av de mest flagranta exemplen är just kriminalpolitiken, där flera av partierna i TV debatten överbjöd varandra i krav på hårdare straff trots att ”det saknas forskning som stödjer att det skulle minska brottsligheten”, enligt Knaggård.
Redan när jag gick grundkursen i sociologi på 60-talet ingick William Whytes Street corner society från 1943 i läslistan. Den handlar om italienska pojkgäng i en förstad till Boston. De här killarnas värld består av ett gathörn och några närbutiker, ett revir som de försvarar mot andra gäng, där den sammanhållande länken ofta är att deras föräldrar kommer från samma by i Italien. Deras stat är gänget, ibland den större familjeklanen. Den verkliga staten finns bara i form av en hatad polismakt.
Det är den olikartade relationen mellan stat och individ i olika länder och kulturer, som utgör en viktig orsak till gängkriminaliteten.
God och välmenande stat
För drygt trettio år sedan konstaterade den tyske författaren Hans Magnus Enzenberger att Sverige jämfört med andra granskade länder var unikt på ett sätt: Här uppfattar de flesta staten som välmenade och god – även om den ibland gör fel.
I de flesta andra länder Enzenberger undersökt rådde motsatt förehållande: Staten uppfattas som en fiende, som bara vill utnyttja och utsuga sina undersåtar (Ach, Europa 1987). Det är knappast en tillfällighet att misstron mot staten var särskilt stor i Italien, maffians hemland. För även om maffian är kriminell är den gentemot sina medlemmar både lagstiftare och trygghetsgaranti, alltså en stat i staten. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att flyktingar från så kallade ”failed states” (typ Somalia) har svårt att tro att här finns en stat som är i grunden god, att någon klan inte behövs.
Genuina sicilianare
Även om en etnisk aspekt alltså kan spela in när ett gäng eller en klan bildas, är det inte det etniska i sig som är grundbulten bakom klanvälde och gängkriminalitet. Det visas av maffian på Sicilien, som inte består av invandrare utan av genuina sicilianare.
Palermos flerfaldige borgmästare Leoluca Orlando, ofta betecknad som världens tuffaste maffiajägare, pekar i en av sina böcker på ”den totala frånvaron av en rättstat på Sicilien” vid tiden för Italiens enande i mitten av 1800-talet, som en huvudorsak till den moderna maffians framväxt (Die Mafia, 2012). Också i Sverige finns ju kriminella gäng som består av infödda, det vill säga helvita svennesvenskar, till exempel motorcykelklubbar.
Att klanvälde står i motsats mot en modern, demokratisk stat är Libanon just nu ett dramatiskt tragiskt exempel på. Där har man gjort misstaget är försöka förena klan och stat genom att formellt göra klanerna till statsbärare via ett komplicerat valsystem där sjutton olika religionsgrupperingar, från sunni- och shiamuslimer till grekiskortodoxa och armeniska kristna, garanteras viss representation i parlamentet.
I praktiken är det därför klanäldste som väljer parlamentsledamöter, inte väljarna i fritt val. Den svaga statsapparaten blir ett verktyg för att fördela makt och pengar mellan klanerna, inte för att skapa ett gott samhälle för medborgarna. Att detta absurda system regelbundet ifrågasätts, som i dessa dagar, av yngre och välutbildade generationer, är hoppingivande, men förändringsmotståndet är starkt och har hittills alltid gått segrande ur striden. Ett klanvälde som tillåtits sig bita sig fast är oerhört svårt att rå på, vilket alltså Sicilien är ett exempel på.
Därför måste maffior och gängkriminalitet naturligtvis på kort sikt bemötas med ganska tuffa tag. Men om det inte kombineras med en radikal förstärkning av hela samhällsapparaten förblir till och med Ulf Kristerssons inlåsning av barn i gängfamiljer meningslösa slag i luften som snarare skapar hämndkänslor än samhällssolidaritet.
Utländska erfarenheter
Det brukar sägas att polisen känner till nästan alla gängmedlemmar, men saknar tillräckligt handfasta bevis och därför står maktlös. Men kan man verkligen strunta i bevis i en rättsstat? Och – även om man genomför hela den M-föreslagna nedrustningen av rättsstaten för att gå i öppet, regellöst krig mot gängen – skulle det lyckas? Varför inte lyssna på utländska erfarenheter, t ill exempel Leoluca Orlando, som skriver: ”Om det lokala ansiktet, om vapenvåldet, vet man mycket. Men om det andra ansiktet, politiker, företagare, bankfolk och dataexperter som spelar den grundläggande rollen som förmedlare, vet vi mycket mindre och har inga bevis”.
Skicka en studiedelegation
Att organiserad gängkriminalitet handlar om mer än gatuvåld och underåriga som utför beställningsmord, att det finns mer välputsade medskyldiga bakom kulisserna högre upp i samhällspyramiden, det är Palermos borgmästare övertygad om. Och han är kanske den i världen som vet mest om en kriminalitet som fungerar som en stat i staten. Det handlar om att hitta de maktcirklar som håller i trådarna och våga ingripa mot dem. Det kan låta konspiratoriskt. Men en person som varit borgmästare i maffians beryktade huvudstad tre gånger sedan 1985, för närvarande sedan 2012, vet nog vad han talar om.
Varför inte, Stefan Löfven och Morgan Johansson, skicka en studiedelegation till Palermo för samtal med Leoluca Orlando? Han var min kollega i EU-parlamentets Gröna grupp på 90-talet så jag kan förmedla kontakt.
