Först var det en brand, sedan blev det flera bränder. Men hur gick det till? Jo, det var varmt. Jättevarmt, länge, och så torrt att en skogsbrand kunde börja med en glasbit som låg bland löven och samlade solstrålarna. Eller gnistor från en skogsmaskin eller någon som grillade.
Hjärnan tänker framåt
När bränderna är släckta kan man börja fundera på varför det egentligen heter bränder i plural. Varifrån kom ä:et? Skulle vi inte kunna säga *brander och skippa prickarna?
Jo, det hade vi kunnat göra, men nu blev det inte så. Det berodde bland annat på att det hette en brand, flera brandir på urnordiska. Det där -ir är samma som dagens -er i slutet på fötter, händer och böcker. A i första stavelsen och sedan ett i.
När vi uttalar a är munnen nästan helt öppen och ljudet formas långt bak i munnen. Ett i är tvärtom – munnen är nästan stängd och i:et uttalas långt fram, nästan vid framtänderna. Glider det ända fram till framtänderna blir det ett sånt där surrande i som på delar av västkusten och på Lidingö.
När vi talar ligger hjärnan hela tiden steget före – även om det inte alltid märks på vad vi säger. När vi uttalar början på ett ord hör vi redan slutet på ordet i huvudet. Lite som när man lyssnar på ett gammalt blandband eller en välanvänd spellista, som Fredrik Lindström förklarade saken i Språktidningen för så där en tolv år sedan. När den ena låten tonar ut finns redan nästa i medvetandet.
På samma sätt fungerar det när vi talar, så redan när man uttalade a i brandir förberedde sig hjärnan på ett i. Tungan gled gradvis lite framåt och så blev det så småningom ett ä. Antagligen blev det först tydligt i de yngres tal. Kanske sa de äldre ifrån – det heter faktiskt brandir!
Men omljudet vann. Vi säger en brand, flera bränder. En fot, men två fötter. En natt, flera nätter. En dag, flera – nej, *däger säger vi inte. Det hette nämligen dagar redan på fornsvenska, inte *dagir.
Prickarna över ä
Så länge man skrev med runor gjorde det ingen skillnad i skriftspråket. Det fanns bara 16 stycken, så stavningen var ganska grovt tillyxad. Det blev brand och brandir i skrift även om första vokalen i brandir hade glidit lite framåt i munnen.
När det latinska alfabetet började användas fanns det fler möjligheter. Då skrev man ett litet e över a när det skulle uttalas ä, och över o när det skulle uttalas ö. Eller så skrev man ihop a och e till æ, som man gör än i dag på danska.
I Gustav Vasas bibel, som var den första tryckta skrift som fick någon större spridning i Sverige, hade ä och ö prickar för första gången på svenska. Det berodde på två saker: dels var det en översättning från tyska, där ä och ö hade prickar. Dels ville Gustav Vasa att det svenska skriftspråket skulle skilja sig från det danska.
Omljud finns inte bara i substantivens pluralformer. Verbet bränna är ett exempel: det hette brannjan, men j:et påverkade a:et så att det blev bränna. Ett annat exempel är lyfta, som kommer av det fornnordiska ordet luftjan – lyfta, närmare bestämt lyfta upp i luften. Där har j:et färgat av sig på u:et i luft, så att det har blivit lyfta. I tyskan satte de prickar på u precis som på a och o, men i svenskan använde man y.
Vokalväxling i verb
Brinna, brann, brunnit, då? Det är en annan historia – inte omljud utan avljud. Avljud finns också i flera slags ord, men mest typiskt i verb. Verb som böjs med vokalväxling i verbstammen: bryta, bröt, brutit, till exempel. Eller brinna, brann, brunnit. Sing, sang, sung och swim, swam, swum är ett par exempel på engelska. Det var ett vanligt sätt att böja verb på urindoeuropeiska för flera tusen år sedan.
Urindoeuropeiska kallas ett språk som talades i ett område i västra Asien. Det finns inga indoeuropeiska skrifter kvar, men genom att jämföra andra språk och deras utveckling kan man se att det måste ha funnits. För ungefär 7 000 år sedan började språket grena ut sig och i dag är de indoeuropeiska språken den allra största språkfamiljen. Hindi, persiska, ryska, albanska, grekiska och litauiska hör dit, liksom latin, de keltiska språken och de germanska, som till exempel svenska. Och många fler. Spår av avljud finns i alla dessa språk, men mest i de germanska.
Verb som brinna, brann, brunnit kallas starka verb. Verb som bara böjs med ändelser kallas svaga verb: hoppa, hoppade, hoppat eller leka, lekte, lekt, till exempel. Simma är ett starkt verb som har blivit svagt. Det har hetat simma, sam, summit, men numera säger nästan alla simma, simmade, simmat. Å andra sidan är det tvärtom med hinna. Det hette hinna, hinte, hint förut, men sedan började man böja det som vinna och brinna: hinna, hann, hunnit. Det går ju bra, det också.
