Jag gör ett försök att ta mig ur min filterbubbla och slår på “minkfarm” i Kungliga bibliotekets dagstidningsarkiv, för i min värld pratar alla om minkarnas situation i Sverige.
Efter några sökningar där och på sociala medier, bland debattartiklar och riksdagsmotioner inser jag att vi snart kommer att kunna följa pälsindustrins undergång i direktsändning.
Debattörer från höger till vänster pratar om att branschen måste bli ett minne blott. Opinionen för att den halva miljon minkar, som föds upp för att dödas för sin päls i svenska pälsfabriker som nästan alla brister enligt rapporter från länsstyrelserna (2019), ska få slippa lida är nu mainstream.
Trots röran som pälsindustrin ställer till med trasslar Svensk mink in sig i offerkoftan när de förflyttar fokuset från minkarnas lidande till sina egna bedrövelser. ”Restriktioner och extremt hårt tryck från aktivister, vissa partier och politiker, proffstyckare och massmedia gör knappast livet enklare”, skriver de på Facebook.
Svensk minks retorik påminner om Bagdad Bobs, och precis som Svenska ägg, Svenskt kött och animalielobbyns alla branschorganisationer har Svensk mink alltid en helt annan bild av läget än vad alla andra har.
Tänk dig att en bransch som går på knäna fortfarande har råd att vara så envis att den inte ens tar emot den utsträckta handen och accepterar att ett omställningsstöd är rätt väg att gå.
Jag tänker på oljeföretag som BP, Shell och Exxon Mobil, som sponsrat forskningprojekt, och tobaksindustrin som strösslat cash över universitet för sin “hälsoforskning” när de kunde förutse sin undergång.
Fossilindustrin saknar inte krisinsikt utan hittar nya vägar att kringgå sanningen när de arbetar efter strategidokument och sponsrar konfliktglada debattörer och yrkeskommunikatörer som är mer karismatiska retoriker än de seriösa men samtidigt tråkiga forskarna.
De kallar sig tankesmedjor och branschorganisationer menar att forskningens mål är att skapa totalitära samhällen och vilseleder, förutspår sagor och säljer sin höga svansföring till högstbjudande. För stora diktare står inte verkligheten i vägen.
Ovanstående klandervärda metoder är inte maratonlöparens strategi. Att minkpälsen är Danmarks tredje största animaliska jordbruksexportvara värd 1,1 miljarder euro årligen spelade i slutändan ingen avgörande roll när detta ställdes mot folkhälsan. och det visar på hur korthus till slut faller av sig själva.
I tider som dessa, när rösterna för en fortsatt svensk minkpälsindustri knappt hörs, och när det saknas etiska och moraliska argument för pälsindustrins existensberättigande, inleder SVT:s Utrikesbyrån ett avsnitt med slarvfrågan ”Hur rädda ska vi vara för de danska coronaminkarna?”. Frågan är missriktad, det är människan som inte kan rikta sin verksamhet mot den växtbaserade framtiden. Frågan borde vara ”Hur rädda borde vi vara för pälsuppfödningen?” för det var inte minkarna som skapade ett danskt Wuhan.
Slowfashionpodden. Jag som inte ens bryr mig om vad jag har på mig lyssnar alltså på Johanna Nilssons podd om modevärlden och dess alltför ofta dåliga konsekvenser och hur vi tillsammans gör den bättre.
Karin Bojs som i DN tycker att det är trevligt att veganer finns men som "föredrar att vara en måttlig köttätare” samtidigt som hon tror på en planetär hälsodiet. Denna ständigt orealistiska gyllene medelväg.
