Tänk dig att du lever i ett fattigare land än vårt. Med barn och familj och enda inkomsten är den du får i handen varje dag, efter en dag av hårt arbete. Det är inte mycket pengar, ungefär 20 kronor i snitt om dagen, men de räcker nästan till det absolut nödvändigaste. Plötsligt bestämmer regeringen att landet ska stänga ner. Du får inte gå ut.
I förra veckan stängde Indien ner. Det är ett land med 1,4 miljarder människor, många av dem lever just så som jag beskrev ovan. Även om det finns program för att dela ut ris till fattiga invånare är det väldigt lätt att förstå att en allmän karantän inte hörsammas. Men för dem som styr är det vapen som finns kvar att hota med våld. Och hoten kom direkt. I en delstat, Telangana, med över 35 miljoner invånare gick deras chefsminister ut med budskapet att om karantänen inte hörsammas kan man bli tvingad att skicka ut polisen med order att skjuta först och fråga sen (fritt översatt).
Indien är inte ensamt, i fredags stängde Sydafrika ner, och förbjöd allt utom att handla det allra nödvändigaste. Inte ens en promenad med hunden tilläts. Det dröjde heller inte länge förrän man kände sig tvungna att mota karantänbrytarna med gummikulor.
Det är lätt att slå ifrån sig de här ögonblicksbilderna, det gäller inte oss, vår regering kommer inte möta oss med gummikulor. Det är sant. Men anledningen till att det är så viktigt att upprätthålla karantäner är samma som att det är så viktigt för människor att gå ut. Den bristande sjukvården går hand i hand med den fattiga befolkningen.
FN:s utvecklingsprogram, UNDP, gick nyligen ut med ett pressmeddelande där de berättade om vilka svårigheter vi står inför världen över. Inte bara nu, direkt till följd av coronakrisen, att den blir enormt svår att möta med dåligt utvecklad sjukvård, alldeles för få respiratorer, bristande hygienmöjligheter och trångboddhet råder det inget tvivel om. När de konstaterar bland annat att i de minst utvecklade länderna står 75 procent utan tillgång till tvål och rent vatten får man en känsla för vilka absurda skillnader vi har. Men UNDP lägger fokus på läget sen. Man uppskattar att det kommer kosta upp mot 220 miljarder dollar i förlorade intäkter och nästan hälften av alla jobb i Afrika riskerar att gå förlorade, samtidigt lever över hälften av den globala befolkningen utan sociala skyddsnät.
FN bad i förra veckan världen om cirka 20 miljarder kronor (2 miljarder dollar) för att kunna möta krisen. I Sverige var vi snabba med att svara. Det är kanske inte så konstigt med två partier i regeringen som säger sig värna om internationell solidaritet. Man sköt till 100 miljoner kronor. Alltså en tvåhundradel av vad FN anser sig behöva. Vi är ett av de rikaste länderna i en värld som står inför en enorm kris och vi står här med bättre förutsättningar än de flesta. Våra lador är inte tomma, och vi har redan frigjort resurser i biljonklassen, för vår egen skull.
Men om man tycker att regeringen framstår som snål, är det inget om vad TT:s journalist gjorde i sin intervju med Peter Eriksson (biståndsminister): ”Många är oroliga för sin privatekonomi i dessa dagar. Vad svarar du om någon frågar varför man i ett sånt här läge ger extra pengar till biståndet?” Perspektivet är hårresande. Men också fullständigt tondövt. Över hela landet avstår människor personlig ekonomisk vinning, gör avkall både på drömmar och behov. Avstår från att träffa föräldrar och vänner. De flesta gör det för någon annans skull, samhällets eller någon de känner. Detsamma gäller så klart vår omvärld också. Vi behöver dela med oss. Och det är det fokuset vi måste ha.
Alla initiativ för att hjälpa sjukvården, och alla som går tillbaka när behoven kallar.
De auktoritära känslorna som tydligen vilar i alla politiska läger är läskiga.
