Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. Hittills har Dora fallit ner i en damm som visar sig stå i förbindelser med liknande dammar på en massa andra planeter. Vi har också träffat de blodtörstiga kwonerna och Jonatan som bor på planeten Espia där han arbetar som lärare både för planetens ursprungsbefolkning och nya simmare.
Jonatan satt kvar vid dammen. Det kändes som det enda rätta. Han hade blivit alltmer övertygad om att nödropen hade varit på riktigt. Det var den tydligaste upplevelsen av läckage mellan ingenmansland och nötkoman han någonsin hade varit med om och han ville verkligen få veta hur det hade gått. Hans bevekelsegrund var grumlig. Dels var han ju orolig för de stackars kvinnorna, dels ville han ha rätt. Han stod inte över sådana känslor. Inte alls. Vanligtvis brukade han uppskatta dammens stillhet. Även om en massa aktivitet pågick i ingenmansland var det rätt sällan som ytan bröts. Under några korta sekunder virvlade vattnet till när någon kom upp ur det, plaskandet från en simmare som dök i var över lika snabbt. Men nu stirrade han otåligt på den moltigande ytan.
Det hade gått tio minuter ungefär. Och det var ett gott tecken, tänkte han. Hade det gått illa hade Growin kommit tillbaka snabbare. Hade nödsignalen varit ett irrbloss likaså. Antagligen låg de båda kvinnorna på Krakaternas strand och återhämtade sig.
Ryktet hade spritt sig bland både vuxna och yngel. Ett gäng visslare under ledning av en mycket upphetsad Difton kom studsande från bergsluttningen bortom dammen. Jonatan kunde höra deras visslande tjatter långt innan han såg dem. Ett blått dammoln av ivrig nyfikenhet. Från stigen ner mot hans nötträd kom ett gäng lika ivriga yngel. Caféet fylldes med folk. Det var länge sedan det hade varit ett sådant liv vid Espias damm. Jonatan kände först en lätt irritation, med insåg snart att han själv var lika nyfiken som alla andra. Lika ivrig. Han vinkade åt Difton som likt en general samlade sina trupper runt sig. Gruppen gick från fnittrande kvitter till högsta allvar på några sekunder. Jonatan visste att de inte skulle orka hålla igen särskilt länge och när gruppen av yngel forsade in bland visslarna upplöstes det kortvariga lugnet i en kaskad av skvaller på minst tre olika språk.
Ryktena hade redan fått de två kvinnorna att bli ett helt gäng. Spekulationerna om Growins hjältemod och kamp mot ingenmanslands krafter hade fått kosmiska proportioner. Jonatan undrade om det var en mytologisk händelse de talade om eller om en enkelt räddningsoperation några dammar bort. Men han lät dem hållas. Snart nog skulle sanningen uppdagas. Inom några minuter, trodde Jonatan, och livet skulle långsamt gå tillbaks till sin trygga lunk. Visserligen med en ny historia att berätta, om och om igen. Den skulle snart nå Towntown och därifrån sprida sig över Espia längs handelsrutterna. Likt legenden om Datsja Dorink, simmerskan från Bing som på egen hand räddade en familj matleser som orienterat sig fel och hamnat i svavelångorna på Distan 8, planeten som inte ens en mor kan älska. Matleserna var godhjärtade, men aningen trögtänkta reptilliknande figurer som gillade att simma omkring för sitt höga nöjes skull. Det var inget ovanligt att de råkade illa ut, men den här gången var de 23 stycken och höll på att dö allihop när Dorink bara råkade passera under öppningen till Distan åttas damm.
Lyckligtvis är matlesernas ungar tämligen små och Datsja kunde ta med sig ett halvdussin i taget i sitt axelnät och föra dem hem till deras egen damm, som bara låg ett par hopp bort. Jonatan var övertygad om att sanningen var betydligt lugnare och stillsammare än legenden, precis som med alla de andra hundratals myter och sagor som reste mellan dammarna lika snabbt som den snabbaste simmaren. Trots att det fanns miljontals dammar och trots att det fanns tusenfalt fler simmare, minst, så var de flesta världarna fortfarande små. Stillsamma. Fredliga.
Visslarna tröttnade på att vänta och samlades istället framför cafédisken där de ivrigt diskuterade vad de skulle beställa. Liksom jordmänniskor var de känsliga för alkohol, ett ämne som de allra, allra flesta varelser betraktade med yttersta skepsis. Dricka lösningsmedel? Rutten frukt? Alla världar med kolbaserat liv hade någon form av kolhydratproducerande växter, svampar eller djur, och jästsvampar verkade ha tagit sig överallt även om de inte funnits där från början. Men visslarna undvek sprit. Det var egentligen märkligt. Galna som de var på så många andra sätt borde de vara veritabla fyllskallar, men det var mycket sällan man såg en berusad visslare. Inte för att de var renlevnadsmänniskor, de gillade en massa andra former av droger från olika världar och var beredda att prova det mesta.
Men caféet serverade inga droger förutom någonting som skulle kunna liknas vid öl som bryggdes av en liten koloni människor som levde inte långt från dammens antipod, ett klosterliknande kollektiv som var anhängare av en religion som var en korsning mellan urkommunism och hinduism. Inte långt från Hare Krishna tyckte Jonatan, förutom att de hyllade den mänskliga sexualiteten som en gudom i sig. Ölet smakade surt och var inte särskilt starkt. Jonatan hade aldrig gillat öl ändå, men en och annan jordmänniska brukade resa långväga för att testa om ryktet var sant. Att det fanns öl på Espia. Men de flesta gjorde aldrig om resan.
Visslarnas diskussioner upplöstes i en allmän beslutsvånda som gjorde att de efter att ha varit osams en stund glömde bort att de var sugna på något. De kom lommande ner till dammen igen precis i tid för att se en mycket ovanlig syn. En krakater bröt vattenytan, Jonatan kände genast igen Dilanter, släpande på en ung kvinna som såg ut att hålla andan för allt hon var värd. Folket på stranden jublade högt, lika förvånade att se en kratater som lyckliga över att åtminstone en av kvinnorna bevisligen hade överlevt.
Bara några sekunder efter Dilanter dök Growin upp. Den jättelika jordmänniskan skapade minst lika stort jubel, trots att det inte gått mer än en halvtimme sen han hade suttit på caféet sist. Också han släpade på en kvinna som höll andan lika hårt som den första.
Dora var vimmelkantig. Upplevelsen när hon sögs ner första gången i jorddammen hade varit förvirrande, hon mindes inte mycket av upplevelsen, mest skräcken, paniken, nu hade hon kunnat ta in ingenmansland lite ordentligare. Och det var en lika skrämmande som fascinerande upplevelse. De gröna öppningarna på nära håll såg stora ut, en del gigantiska, men steg för steg blev de allt mindre och ljussvagare, och försvann i det visa diset, ljuset som hon inte förstod var det egentligen kom ifrån.
Den vänliga valrossen hade hållit henne mjukt mot sitt bröst när de dök ner i dammen efter att Growin hade instruerat henne och Sonya i hur de skulle uppträda. Resan skulle inte ta mer än en halvminut, lovade han, men han ägnade lika mycket möda och energi åt att förklara för dem som en flygvärdinna som gick igenom säkerhetsrutinerna. Med lika många, om än annorlunda gester. Hon och Sonya hade haft svårt att hålla sig för skratt. Men de hade lyckats.
Growin hade förberett dem på att träffa ännu fler sorts människor, som han sa, det hade tagit dem ett tag att förstå att han menade intelligenta varelser, en sorts blå grejer som lät som smurfar med päls och några han kallade yngel, barn till en art som förpuppades likt insekter och sedan fick ett av tre kön och vingar.
Det kändes lite som att ha åkt en ny, väldigt intensiv attraktion på ett nöjesfält. Intrycken rusade mot henne under den knappa minut som hela resan tog och nu stod hon på en strand, öga mot öga med en man, en jordmänniska konstaterade hon, som såg ut att vara uråldrig, halvnaken och med en lätt simmig, men vänlig blick. Han hälsade dem först på engelska, sen på svenska. Hon blev inte särskilt förvånad. Hon träffade en svensk efter att ha färdats till en fjärran planet genom ett hål under en damm i skogen. Själva delen med att han var svensk bleknade liksom i jämförelse. I synnerhet som han var omgiven av ett gäng studsande blå pälsbollar som pep som fågelungar. Inte det minsta lika smurfar, konstaterade hon. Bakom visslarna, som Growin hade kallat dem, stod ett tjugotal nästan lika ivriga figurer som måste vara de inhemska ynglen. Förvånansvärt lika människobarn, men med fasettögon och längre och smalare. Hon slogs av att de såg ut som utomjordingar i gamla filmer. En del nya också för den delen.
– Välkommen, sa svensken. Jag heter Jonatan. Lärare här i byn. Den enda jordmänniskan på mils avstånd. Av artighet mot Growin hade han växlat till engelska. En knixig engelska där ljud Dora aldrig hade hört förr letade sig in då och då, visslingar och skrapljud. Men hon förstod vad han menade.
– Tack, sa hon. Sonya stod som förstenad några meter bakom henne, fortfarande med fötterna i vattnet.
– Jag såg er i, <vissling>, öh, <skrapljud>, inte en dröm, men äh, som en fantasi, men på riktigt.
– En vision, föreslog Dora.
– Okej, sa Jonatan, inte helt nöjd med översättningen.
Growin släntrade upp mot cafédisken och beställde en öl. Han var en av de få som gillade dem och hade bestämt sig för att ta resten av dagen ledig. Jobbet för direktoratet fick vänta, bara en massa byråkratisk pladder ändå. Han tänkte dricka öl, låna en hängmatta och somna tidigt.
– Growin försökte förklara var vi är, men jag fattar inte riktigt, sa Sonya som hade återfått talförmågan. Han sa att han var simmare, att det var hans jobb att ta sig mellan dammarna, om jag fattade honom rätt.
Jonatan nickade.
– Vi tar det sen. Finns det några som saknar er på jorden? Ni kan vila en stund, men någon är kanske orolig. Det är inte många hopp … långt tillbaka. Ni är hemma på fem minuter, även om ni stannar till på Krakaterna. Jag tror nog att Dilanter är ivrig att komma hem. Krakater brukar inte direkt vilja vara hemifrån särskilt länge.
Sonya lyste upp. Hon hade fått nog av spänning för en dag och ville tillbaka till jobbet, till uniformen och framför allt till träningen.
– Jag åker gärna när som helst.
Dora såg besviken ut. Det var som att ha bott i en mörk grotta i hela sitt liv och efter att ha hittat ut i solljuset utanför få höra att hon genast måste in i mörkret igen.
– Nej! protesterade hon. Jag vill inte hem.
Sonya började försöka övertala henne. Lät vuxen och ansvarstagande och pratade om ansvar och om hennes pappa och skolan. Dora slog dövörat till. Lyssnade inte.
– Nej, sa hon igen. Du får gärna åka hem. Du kan berätta för pappa, får förklara att allt är bra med mig. Jag kommer hem sen.
Jonatan tittade förvånat på henne. Han gillade hennes styrka, hennes nyfikenhet och uppenbara mod. Flickan kunde ju inte veta vad det var för ställe hon befann sig på, hade dragits ner i en damm för en knapp timme sen. Starkt. Eftersom det var länge sedan han hade träffat någon från jorden var han extremt nyfiken på tillståndet på planeten, i Sverige för den delen.
– Om det är okej, vill säga, mumlade Dora, som undrade om hon hade varit för påflugen.
– Självklart är det okej. Men jag vill vara säker på att det är okej med din far. Growin får följa med … äh …
– Sonya, fyllde Sonya i.
– … Sonya hem och lämna rapport. Jag tror inte att Dilanter skulle vara särskilt populär som första kontakt. För det är väl säkert för Growin?
Dora och Sonya utväxlade ett par blickar och började diskutera intensivt. Om Sonya dök upp med en människa, om än stor som ett hus, och snabbt fick dem att förstå att det inte var någon fara skulle det nog inte vara någon som helst fara.
– Det ska nog inte vara någon fara, konstaterade Dora myndigt. De lär ju inte börja skjuta. Alla är nog extremt nyfikna och lite chockade.
– Då bestämmer vi det, sa Jonatan och gick upp till caféet och började prata med Growin med visslingar, rosslingar och ett och annat ord som Dora och Sonya kände igen.
Growin såg inte direkt lycklig ut. Han hade ställt in sig på att ta det lugnt ett tag, men hade knappt smakat på den första ölen så han kunde ju visserligen ta en snabb tur tillbaka med Sonya. Jonatan lovade att stå för all öl han kunde dricka när han väl kom tillbaka, ett löfte som tilltalade Growin. Ölen var visserligen extremt billig eftersom så få uppskattade den, men gratis öl är gratis öl.
Growin lunkade efter Jonatan ner till stranden. Visslarna var förvånansvärt lugna. Också adhd-smurfbollar har sin gräns. Det var sällan som de upplevde så mycket spänning på så kort tid och de var helt enkelt utmattade. Ynglen tisslade och tasslade, men verkade också tagna, om än på ett mindre utstuderat sätt. Visslarna gjorde allt för att vara tröttast i hela universum, stönade och pustade som maratonlöpare, visslande maratonlöpare.
Jonatan ignorerade dem.
Growin gick några meter ut i vattnet till det nådde honom till bröstet. Tillräckligt långt ut, så att Sonya fick simma sista biten. Innan Dora hann fatta riktigt vad som hände var de borta. Vattnet låg stilla.
– Kom, sa Jonatan till henne. Du behöver nog vila lite. Du får låna en hydda i byn.
