Vi har fler flyktingar än någonsin i världen i dag. Med nästan 80 miljoner som tvingats från sina hem är det alltså 10 miljoner fler än för bara något år sedan. Men det hindrar inte Socialdemokraterna från att föreslå än värre politik. Man vill gå M till mötes och går fram med ett volymmål för hur många som beviljas asyl varje år.
Volymmål. Smaka på ordet. Fler än någonsin på flykt men Socialdemokraterna tänker sig ändå att vi tar emot för många, att vi ändå, oavsett omvärldsläge och behov, ska ha som målsättning att bevilja bara så många asylansökningar per capita som genomsnittet av EU, inklusive länder som till exempel Ungern och Polen. Inte nog med att det nu är socialdemokratisk politik, de verkar dessutom vara beredda att offra allt, inklusive hela regeringen, mitt under en aktiv pandemi.
Det var i slutet på förra veckan som Expressen rapporterade om att S planerat att kringgå MP för att förhandla direkt med M om migrationspolitiken. Planen som ritats upp i kvällspressen är häpnadsväckande. Eftersom det i Sverige är kutym att regeringen alltid är överens, och det anses vara en väldigt viktig princip, tänker Socialdemokraterna att frågan ska väckas i riksdagen, och, om jag förstått det rätt, runda regeringen genom utskottsdirektiv (ett verktyg för riksdagen att stifta lagar när regeringen inte lyssnar på riksdagen). Allt för att inte behöva gå till omröstning i regeringen.
Om det är så man tänkt är det utomordentligt svårt att se hur det skulle kunna fungera i praktiken, eller på vilket sätt det bryter mindre mot praxis än att bara låta regeringen vara oenig. Men bara dygnet efter kom nyheten om att MP samlats för krismöte under helgen. Vad som beslutades på det mötet verkar fortfarande hållas hemligt, men av Isabella Lövins framträdanden efteråt kan vi dra slutsatsen att man i alla fall inte gav order om att sitta still i båten.
Tvärtom har hon i intervju efter intervju konstaterat att MP tänker stå upp för asylrätten. Att det finns en gräns för vad MP kan gå med på och att man inte kan tänka sig att regeringen går fram med eller ”gör verklighet av” en politik som Miljöpartiet inte kan ställa sig bakom.
Det är så klart en samhällsmässig katastrof att vi har ett regeringsparti som slagit sådan knut på sig självt att man tummar på asylrätten. Att man väljer att gå M och SD till mötes i en av de viktigaste frågorna inom de närmsta 20–30 åren. Vi vet att flyktingströmmarna kommer komma i svallvågorna av klimatkrisen. Antingen förbereder vi oss för det med infrastruktur och öppna armar, eller med striktare lagar och vapen.
Man kunde tro att Socialdemokraternas ungdomsförbund åtminstone skulle vara mer i samklang med framtiden, men det vore att gå bort sig. Tvärtom har SSU:s ordförande i ett långt inlägg på Facebook talat om vikten av att ha en ”långsiktigt hållbar” migrationspolitik.
Tanken är alltså att om S går Moderaterna till mötes så kommer migrationspolitiken bli stabil över tid och alltså kunna läggas till handlingarna. Där får man acceptera att medlemmarna i S kan få ”svälja några beska piller”, men ingenstans i sitt 12 stycken långa förkunnande uttalar han sig om de ”beska piller” det innebär för flyktingarna som inte får asyl fast de har asylskäl. De som kommer avvisas för att man bestämt att det viktigaste av allt är att vi inte släpper in fler än genomsnittet i EU. Och att enda sättet att upprätthålla den här typen av volymmål där man inte har ett exakt antal beviljade, är att ha en i grunden instabil migrationspolitik, alltid. Där vi ständigt korrigerar och reglerar villkoren, där en dom inte beror på objektiva fakta som hot mot person, utan hur stort vårt mottagande varit i övrigt.
SSU tycker att det är värt att spräcka regeringen över det. S verkar ha landat i samma sak. Frågan som står kvar är: varför? Vad tror man att man kan vinna på att föra SD-politik? Varför vill man nu spräcka en regering på inhuman och instabil politik?
Vi kan bara spekulera, men medan vi spekulerar måste vi ställa oss upp med V, MP, Röda korset och Svenska kyrkan för att försvara asylrätten. För alternativet är för förskräckligt.
T-cellssvar verkar finnas hos många fler än de som har antikroppar, det är ändå positivt.
C och L som står passiva och tysta.
