Dora Wester och zonen – kapitel tjugosju: Karakaterna igen

Den långa stranden låg öde. Det svarta vulkaniska gruset som långsamt reste sig ur dammen värmdes upp av solen så mycket att den framåt eftermiddagen var lite för het för att gå på med människofötter, men det var ännu morgon på Krakaterna och sanden var behagligt sval under Doras knän och händer då hon släpade sig upp ur vattnet. Nu kunde hon tillåta sig att börja flämta. Hon hostade upp lite vatten, kanske också lite av etern i ingenmansland. Hon hade tänkt att fråga Jonatan vad som egentligen fyllde det till synes oändliga rummet under dammarna. Eller är det innanför dammarna? Dora visste inte. Fnissande såg hon sig själv som en skeppsbruten pirat som mödosamt tagit sig till ön där hon en gång grävt ner sin skatt. Inkomstskatt?

Det blev svart.

När hon vaknade visste hon inte hur länge hon hade varit utslagen. Många timmar? Solen verkade inte ha flyttat sig så långt. Sanden var ännu sval. Ganska kort tid. Men lång nog för att en grupp krakater hunnit samlas runt henne. Krakaterna var mycket vänliga varelser som borde få problem med mer krigiska folk, men dehade sätt att försvara sig. De tålde att dyka djupare än några andra intelligenta varelser och kunde vara under vatten i timmar genom att lagra syresatt blod i tre blodkärl i kroppen som rymde flera liter var. Som inre syrgastuber. Tyvärr fungerade inte det systemet i ingenmansland, även om krakaterna inte var särskilt ledsna över det. Dessutom hade de en rätt avancerad teknologi och hade både byggt hela luftfyllda städer djupt under vattnet och vapen som  kunde utkämpa hela krig uppe på ytan om det skulle behövas, utan att en enda krakat behövde riskeras att ens få ett blåmärke.

– Dora? undrade en av krakaterna.

Hon kände igen honom på den röda teckningen på ryggen. Ränder som såg ut att smälta ner mot hans bakre labbar. Dilanter Kwor.

– Hej, sa Dora lättat. Hon hade inte träffat Dilanter någon längre stund förut, men det kändes skönt att träffa någon hon kände och som hon visste talade pidjin.

– Var är Jonatan?

– På C3. Doras kinder blossade. Hon hoppades att krakater inte visste vad det betydde. Men en fnysning som Dora tyckte lät road fick henne att rodna ännu mer. Fan. Hon brukade inte rodna.

– Och du dyker, äh, ensam? Den höga tonen i slutet av meningen sa att Dilanter inte gillade tanken.

– Jag måste ta mig till C3 och varna Jonatan. Jorden, min hemplanet, är i fara.

Dilanter tittade på henne. Han decimeterlånga morrhår vickade upp och ned. Dora visste inte vad det betydde, men antagligen inget bra. I själva verket var Dilanter hungrig och luktade efter något att äta. De var vegetarianer och föredrog gröna alger som bara fanns i havet.

– Ja, jag vet. Jag gör fel. Bryter mot reglerna, men jag har inget val. Jag måste ta mig dit.

– Kom du från Espia nu? En annan av valrossarna talade med en djup basröst med betydligt mer brytning än Dilanter.

– Ja. Direkt. Min första ensamsimning. Det gick inte så bra.

Hela gruppen gjorde ett ljud som Dora aldrig hade hört, men som hon var säker på var ett skratt. Hon skrattade till. Fick bjuda på sig själv lite. Hon behövde hjälp och det var nödvändigt att ha krakaterna på sin sida.

– Och du höll på att drunkna under den första, korta simningen hit?

– Ja. Dora skämdes. Dilanter var otroligt vänlig. Det lät inte som om han var arg eller ens irriterad. Han bara konstaterade sanningen. En god didaktiker. Inte konstigt. Han var professor i folklivshistoria vid planetens enda universitet och hade utbildat tusentals krakater.

– Du kommer inte att ta dig till C3, sa krakaten med basröst. Du har minst ett års träning kvar innan du klarar något sådant.

Dora kände en pubertal frustration välla upp inom henne. Skulle den där lata jätten stå och säga att hon inte skulle kunna rädda jorden? Aldrig. Hon tittade ner i gruset och tänkte intensivt. Medan hon gick igenom sina möjligheter sjönk ilskan undan. Baskrakaten hade rätt. Om hon höll på att dö på vägen hit skulle hon garanterat inte klara resten av simningen. Det var inte krakaternas fel. Det var hennes eget.

– Fan, mumlade hon. Varför ska jag vara så vek?

Dilanter, som liksom alla krakater hade väldigt bra hörsel, höll upp en labbhand för att stoppa henne.

– Du har inget att skämmas för. Varenda kännande varelser skull gjort det du gjorde. Men det gäller att fatta när man har nått sin gräns.

– Att fortsätta att göra samma sak trots att det inte fungerar och förvänta sig ett nytt resultat är galenskap, sa Dora.

– Wow, sa Dilanter, vackert sagt, du är visst en riktig poet.

En grupp krataterbarn hade anslutit till den lilla klungan runt Dora. De fick lära sig pidjin från tidig ålder trots att de flesta hade mycket liten kontakt med främlingar, men all kunskap var bra resonerade de vuxna. Men nu babblade de på på sitt eget språk. Ett snattrande grymtande som Dora tyckte var rätt fult. Som en gris som försökte prata danska.

Hon undrade under en kort sekund om hon skulle ta åt sig äran för det som var ett tilltufsat citat från Einstein.

– Nä, sa hon snabbt när hon tagit sitt förnuft till fånga. Det var en klok man på jorden som sa det. Kanske den klokaste.

Ett sting av hemlängtan fick henne att tänka på hennes pappa som varit den som berättat för henne och Einstein som han dyrkade som en rockidol. På sätt och vis var han det. Den största rockstjärnan någonsin. Krakaterna såg hennes axlar sjunka ner och smackade tröstande.

– Lugn. Det ordnar sig.

– Det lugnar sig, ekade barnen och skrattade som de vuxna, men med en underliggande, pärlande ton som friskade upp luften. Dora bestämde sig för att släppa bitterheten. En bitter människa är alltid ful, konstaterade hon och även om krakaterna säkert tyckte att hon såg helt galen ut från början ville hon visa sig från sin bästa sida.

– Det gör det säkert. Jag tvekar inför att fråga, men kan ni hjälpa mig att komma hem igen?

Krakaterna vred på sig, de såg ut som besvärade jättelika sälar och lät som sådana. Dora förstod. De ville inte ge sig in i ingenmansland om läget inte var akut. Efter lite tisslande och tasslande verkade de ha nått ett beslut. Krakaternas samhälle var ett slags upplyst monarki. De valde en kejsare som bestämde om sånt som de flesta andra inte brydde sig så noga om. I deras grundlag fanns deras version av jordmänniskornas liberala rättigheter. Rätten att simma fritt, äta av alla växter i alla delar av havet och rätten att söka skydd i alla städer under vatten.

Resten fick folk lösa som de ville. Dilanter och hans vänner behövde inte fråga någon. Och andra varelser kunde få bli hederskrakater, i alla fall tilfälligt. Och en hederskrakat hade samma rättigheter som alla andra på planeten.

Dilanter la sin jättelika labb på hennes panna och blundade. Det kittlade till på ett förvånande behagligt sätt i huden han vidrörde. Efter vad som kändes om ett par minuter drog han tillbaka handen och såg sig omkring bland sina vänner medan han mumlade ett par ord. Hennes temp? Hur kunde han veta om en människa hade feber?

Det var inte tempen han tog. Han kollade upp hennes nervsystem efter skador och kände om hennes livskraft var bruten. Många som utsatts för deras behandling hävdade att det bara var nonsens, men de flesta lät sig villigt utsättas eftersom krakaterna var så förbannat trevliga. Krakaterna skulle antagligen kunna förbanna dina föräldrar och skända din egen heder så att du skulle tacka dem för vänligheten.

– Om två dagar kan du ta dig tillbaka på egen hand. Just nu är du för trött och sliten, du har röda spår i chakra tre och fyra och din livsenergi är på tredje steget.

Dora ville fråga hur många steg det fanns, men orkade inte. Tre lät lite och hon hörde på Dilanters röst att han både var orolig och bestämd.

– Du kan inte simma ensam och du kan inte bli hjälpt. Det är en sak att få skjuts när man är frisk och utvilad, men det läge du är i skulle det inte gå.

Dilanter såg sig omkring på sina vänner.

– Du får följa med oss. Vi har rum för såna här lägen.

Till Doras förvåning stoppade Dilanter in en hand i kroppen. Så såg det ut i alla fall. Äckligt tänkte hon, men i samma stund såg hon sömmen i kanten på det som verkade vara någon slags kläder. En onepiece med en tunn päls på. Det kunde förklara de färgglada mönstren som var väldigt personliga. Så det vara bara huvudet och labbarna som stack fram ur dräkten.

– Ursäkta, jag måste ringa ett samtal.

Dilanter tog fram något som liknade en liten sten, torkade av den och satte den mot sitt huvud. Dora stirrade imponerat. Dilanter såg hennes blick och började skratta.

– Skojade bara, sa han och tog ner stenen. Han öppnade ett lock i stenen och ett svagt rosa ljus steg upp. Han knappade snabbt på den lysande ytan och fick snabbt kontakt med någon. De samtalade en stund innan han stängde locket, la tillbaka stenen i bröstfickan och såg på Dora.

– Fixat. Vi ska till huvudstaden. Du behöver tre dygns vila. Vi kan naturligtvis inte hindra dig. Alla ska simma fritt.

De andra krakaterna mumlade snabbt några ord. Även om inte Dora förstod vad de sa tyckte hon att mumlandena påminde om när olika religiösa personer sa saker i kör när någon gudom eller liknande nämndes

– Tre? Säkert?

– Jäpp. Det röda måste bli blått. Din livsenergi måste ligga på minst åttio. Jag kan inte så mycket om, äh, din sort, men det brukar vara lika. Kanske två.

Han lät inte lika säker länge.

– Två?

– Det beror på.

– Vad? Dora blev plötsligt ivrig. Vad beror det på?

Dilanter hostade. Som en förlägen lärare efter att ha kommits på med att inte veta något som den borde veta.

– Det beror på hur du är. Människor är svåra att läsa. Ni är för bra på att ljuga. Även om inte livsenergin kan ljuga så kan ni krångla till det tillräckligt för att man ska läsa fel.

– Då kanske jag inte är skadad? Då kanske jag kan simma. Kan testa i alla fall.

– Nej. Så dålig är jag inte på att läsa. Du är skadad och behöver vila.

– Vad ska jag göra för att det ska gå snabbt?

– Ingenting. Absolut ingenting. Gillar du algsallad?

Dora hickade till och skrattade samtidigt. Luften ställde sig på tvären och hon kände av smärtan i bröstkorgen. Först försökte hon dölja smärtan, men Dilanters inkännande blick visade att han förstod.

– Jag har aldrig ätit det.

– Vi kan fånga något djur om du vill.

– Är inte ni vegetarianer?

– Jo, men inte för att vi har valt det, svarade Dilanter. Evolutionen har valt åt oss. Vi blir sjuka om vi äter något annat än växter.

– Men inte bara alger, väl?

– Nej. Vi odlar massor av olika växter. Både på land och i havet. Du ska nog kunna hitta något du gillar.

Trots Dilanters försäkran att de var beredda att fånga något djur åt henne verkade alla krakaterna lättade. Om det nu var för att de var glada att slippa jobba hårt eller om de trots sin försäkran faktiskt inte gillade att ta andra varelsers liv.

Nu var det Doras tur att skratta.

– Ni bor kilometer under havet och ni ska ta med mig dit? Jag kommer att pressas ihop till en liten klump.

– Nej då, sa en av de andra krakaterna med tunn och melodisk röst. Den lät som en flöjtton med små hack i. Kanske en kvinna, tänkte Dora som inte visste hur det låg till med könen bland krakaterna.

Krakaten tog fram en tunn rulle ur sin dräkt. Hon viftade till ett par gånger. Det pälsbeklädda tygen vecklades ut till något som liknade en sovsäck.

– Du ligger i den här. Den skyddar mot trycket.

Dora la ihop ett och ett och kom fram till att krakaterna inte heller tålde så högt tryck, att de hade dräkterna som skydd. Hon såg att det som hon hade trott var en valk i nacken var något som liknade en huva. De var inte superhjältestarka trots allt.

Det slog henne som om hon slog över av en jättelik våg kallt vatten. I kanske två dygn skulle hon vara ur spel. Hon skulle inte kunna få kontakt med Jonatan. Skulle inte kunna varna honom.